Jacques Werup är en mångsidigt produktiv man. Brukar presenteras som ”estradör, musiker, romanförfattare och poet”. Lagom till sextioårsdagen publicerades ett urval med hans dikter – hundra stycken, från fyra decennier.
Jag närmar mig det välvilligt. Det är ju ännu ont om poeter som skriver realistiskt, för reellt existerande lyssnare. Men stundtals är detta tyvärr tjatigt och halvdant. Särskilt är det dikterna från senaste samlingen Provliv 1-10 (2002) som väcker en blandning av gäspning och irritation. Det poetiska tilltalet förstörs av en gubbig ton, gödd i den bekväma lundensiska tillvarons individuella inskränkthet. Om inte uttrycket hade nedgjorts i årtionden av sekteristiska excesser hade man lugnt kunnat säga att det helt enkelt blir förbannat småborgerligt ibland.
När Anders Cullhed skriver i sitt förord, att ”Werups front mot ismer får sällan eller aldrig någon motsvarande narcissistisk slagsida”, vill jag ropa ut att det är ju just precis vad det får. Det Cullhed beskriver som en förekommande ”trötthet vid jaget” uppträder alltför ofta som ett privat men opersonligt ältande. Kvinnor möts, älskas (med) och försvinner. Reflexion över tillvarons förgänglighet följer. ”Jag själv upptagen av att vara jag”, skriver poeten i en diktrad och lyckas inte övertyga om avståndet.
Och när Werup i intervjuer talar om sin kosmopolitism i det nya EU-Malmö, samtidigt som man läser ”Sverige, jag räds. Jag kommer doften av vård också här under de prunkande kastanjeträden”, eller om ”grova skor och den pretentiösa känslan av ansvar” – då är det lite svårt.
Dock. Ibland är Werup riktigt bra, också som poet. När han aforistiskt skriver ”Därför tog jag både livet / och döden i små små klunkar, / jag tordes inte dö, / därför knappast heller leva.”, talar han till läsaren på ett annat sätt, liksom i det tätare skrivna om kärleken ”till henne som inte längre fanns / ens som ett avtryck i min hand”.
Intressant nog är några av de bästa dikterna de som är tidigare opublicerade. Jag vet inte om de är nyskrivna, efter den senaste samlingen. I så fall bådar det gott. För visst kan man läsa och höra Jacques Werup med behållning. Vartåt det barkar poetiskt på lite sikt är mer oklart.
