Vi har aldrig träffats, men vi har gemensamma vänner. Innan intervjun frågar jag dem om hur hon är, Elisabeth Hjorth, författaren, före detta prästen och professorn i litterär gestaltning på HDK Valand. ”Allvarlig och noggrann”, får jag veta. Det stämmer väl överens med boken hon just gett ut, Sällskap (Norstedts, 2026), som redan hunnit beskrivas som ”vild, varm och våldsam” av recensenter, men också ”komplex” och ”gåtfull”.

I romanen, som är uppdelad i tre fristående berättelser, möter vi först ett tjejgäng i 2010-talets Sverige som träffas för att planera en gruvlig hämnd på före detta pojkvänner. I nästa del rullas en våldsam medeltidshistoria upp om en grupp utstötta flicknunnor som i sin isolering praktiserar en extatisk och samhällsomstörtande kristendom. Den sista delen utspelar sig i en underjordisk nutida församling för samhällets olycksbarn ledd av två kvinnliga ”äldstebröder”.

Alla är de kvinnor som drivs av hämnd och som bryter mot en kristen etik där det kroppsliga är bortrensat till förmån för det andliga. Det är djuriskt, kladdigt och pepprat med blodiga scener och fysisk smärta.

Vad handlar boken om egentligen?

–Det är en skönlitterär beskrivning av motrörelsen mot den högerkonservativa kristendomen, skriven med hjälp av min egen erfarenhet. Jag trodde att jag skulle sitta i panelsamtal med Joel Halldorf och prata om den kristna karismatiska rörelsen som fortfarande är okänd för ganska många. Men vi får se.

Vad fick dig att vilja skriva Sällskap?

– Jag tyckte att det är konstigt hur folk inte kan förstå att den här kristna högerrörelsen också kan vara attraktiv. När vi var barn var kristna sådana som hade för korta byxor och var ute i skogen på helgerna. Sedan kom de här rörelserna från USA där alla var snygga, smala och sminkade till tänderna.

Hon tar Fredrik Reinfeldts idé om nya Moderaterna som exempel, hur han och frun Filippa blev det nya, framgångsrika powerparet.

– Alla de här sakerna som är nära vår kultur har ju den kristna rörelsen kunnat utnyttja. Och sedan blev man ändå chockad över att Ebba Busch nu är minister och saluför en hård kristendom. Fröet kunde man se redan när [den långvariga ledaren för Livets ord] Ulf Ekman stod där och gapade om att muslimerna dyrkade en ökengud.

Håller den tolkningen av kristendomen på att segra även i Sverige?

– Jag känner mig väldigt orolig för hur stark den teologin är. Men det finns också kraft i den kyrka som höjer sin röst för människovärdet. För mig är det den kraft jag kan tro på, också politiskt, i nuläget.

Den första delen utspelar sig i 2010-talet där ett gäng unga kvinnor tar saken i egna händer. Ett ex, som svurit på att han inte vill ha barn, får sin sperma stulen av en av tjejerna som lyckas smuggla in den till en fertilitetsklinik och en annan man som gänget vill psyka genom att i grupp övervaka hans hem och på så sätt göra livet surt för honom.

Här är kristendomen ersatt av en feministisk gemenskap.

– Det var en tid när man hade en nästan sjuk tilltro till att feminismen skulle segra. Alla hade läst genusvetenskap och det var hoppfullt men också lite hårt och nästan tragikomiskt. Den delen är mer ett slags elegi över millenniefeminismen.

Vi har satt oss i Stadsmuseets kafé. Mest för att vi enades om att det är tillräckligt klosterlikt med tanke på nunnedelen i boken. De tjocka murarna vittnar om att det är en av huvudstadens äldsta offentliga byggnader. Det får duga som inramning.

I bokens andra del kastas läsaren in i en medeltida pestanstucken Sjunde inseglet-legend med Barnadetta, en föräldralös flicka som tas upp i en hemmasnickrad nunneorden där de driver fastan så långt att de hallucinerar och spårar ur i extatiskt gruppsex. Språket är ålderdomligt och imiterar medeltida och fornkristna skrifter där det kroppsliga ofta får mer utrymme än i Nya testamentet: ”Systrarna lindar den bultande värken, slickar sina fingrar och skjuter in dem som knippen i den andras kropp”.

– Kroppsliga upplevelser attraherar kvinnor och det finns spår av det i delar av kristendomen. Tänk på alla vilda nunnor genom historien, Hildegard av Bingen eller Mechthild av Magdeburg som jämförde sin tro med sexuell längtan efter en älskare. ”Min själ brinner av begär efter dig, som en älskande som inte finner ro.”

Morotskakan är uppäten och vi ger oss ut på jakt på de bästa valven för att lajva kloster. En nisch känns lagom nunnig. Elisabeth Hjorth poserar som en modell. Inklämd vid en fönsterglugg med spjäll ser det riktigt dramatiskt ut. I efterhand läser jag att byggnaden under en period tjänat som fängelse för häxanklagade kvinnor. Så passande!

Du är själv uppvuxen i en väckelsemiljö. Hur blev du av det?

Min största och initiala längtan var att skriva fram vilka det är i dag som gör kristendom. Det är ju just de som religionen genom tiderna har fördömt, som bär upp tron.

– Väldigt apokalyptiskt medveten. Mina föräldrar tillhörde pingströrelsen i Småland i början av 80-talet. På mellanstadiet läste jag en bok hos morfar: När dina pengar blir värdelösa är 666-systemet här. Det gjorde intryck. Jag visste att apokalypsen kommer att komma. Nu känns den inte så osannolik med tanke på katastroferna för klimatet och världens migranter. Efter nästa val kan vi som inte samarbetar med deportationer bli lagförda. Det blir prövande tider för en kristen.

Varför tror du att kvinnor dras till det fysiska inom det andliga?

– Det kanske är en möjlighet att känna sig mer levande, som får ens väsen att öppnas eller utplånas lite? Det är ju ingen slump att det där med Gud och sex alltid har varit en sådan lysande kombo.

– Min största och initiala längtan var att skriva fram vilka det är i dag som gör kristendom. Det är ju just de som religionen genom tiderna har fördömt, som bär upp tron. Kvinnor och queera, till exempel.

Vad är det som är så lockande med kristen mystik?

– Ökenfäderna och mödrarna, alltså de första kristna eremiterna på 100-talet är där den mystiska traditionen tar sin början. Där människans förhållande till Gud, ondska och döden tar plats. Man kan säga att mystiken är konsten i religionen. Utan den skulle religionen bara vara ett paket regler.

Har du själv upplevt mystik?

– Ja, jag drogs till utkanterna, utanför pingströrelsen och har också varit skogstokig.

Skogstokig? Jag börjar ana att Elisabeth Hjorth har varit med om saker som är helt främmande för mig. Jag blir både osäker och lite avundsjuk. Hennes spirituella upplevelser, berättar hon, kommer från en rörelse som hette Torontovälsignelsen, en karismatisk, evangelikal församling i Kanada grundad i mitten av 1990-talet.

– Man träffades i stora konferenscenter i Stockholm och så hade man massmöten där man ”föll i anden” som det heter och man skrattade och det såg totalt kaotiskt ut. Som ett stort rejv.

Kan vem som helst lära sig att hänge sig eller ligger det närmare för vissa individer?

– Det är en speciell andlig-mental övning och när man lärt sig den så räcker det med bara ett tecken för att man ska bli hänförd. Irakdemonstrationen i Stockholm 2003 fick kroppen att lystra på ett liknande sätt. Jag tror att erfarenheter kan göra kroppen beredd, när den känner igen en sådan massiv kollektiv ström så kopplar den upp sig. I boken berättar en kusin till en av huvudpersonerna hur det går till medan de tittar på katter som parar sig. Jag kollade på lejonporr medan jag skrev om religiös extas!

Det börjar bli dags att runda av. Elisabeth Hjorth rör sig vigt mellan historiska referenser, närhistoria och forntid. En timme känns som 20 minuter och releasefesten närmar sig.

Du är ju jättesnyggt klädd, ska du verkligen hem och byta om?

– En superkort klänning med jättelång ärm ska jag ha.