Inrikes 06 september, 2006

– Gud vad han har växt till sig!

Lars Ohly gick från skurk till hjälte på några timmar. Flamman följde honom under en förmiddag efter genombrottet.

Tisdagen den 29 augusti klockan 20.00 började direktsändningen av vänsterpartiets vändning. En Lars Ohly i ledig skjorta och grå kostym lyckades med det som partiet misslyckats med under nästan två års tid, att bryta igenom den misstänksamhet som omgivit vänsterpartiet sedan Gudrun Schyman avgick. Ohly svarade lugnt på frågorna om läxläsning och 200 000 offentliga jobb och ilskade till på frågorna om varför dottern går i friskola. Efter att han varit den mest utskällde partiledaren av alla, vreds nu hela bilden 180 grader. ”Han var avspänd och hade glimten i ögat och svarade redigt på frågorna”, sa Aftonbladets Lena Mellin; ”Lars Ohly är som klippt och skuren för den mjukare tonen”, skrev Expressens Anders Jonsson. SVT:s KG Bergström tog för ovanlighetens skull i, och kallade honom ”2000-talets Bengt Westerberg”. Lars Ohly hade gjort succé inför 870 000 tittare.

Dagen därpå var allt ändrat för vänsterpartiet. Uttrycket ”över en natt” skall i de flesta fall tolkas bildligt. Men när det gäller en tv-utfrågning, under de sista skälvande dagarna före ett val, kan det vara bokstavligt . Mejl och telefonsamtal strömmade in till kanslierna. Kira Berg satt i V-direkt, telefonlinjen som upprättats inför valet. Det var bara superlativ, och hennes mamma ringde från Hultsfred. Hon brukade rösta på vänsterpartiet, men har varit tveksam senaste tiden. Nu ringde hon och sa:
– Gud vad han har växt på sig!
Distriktsordföranden i Stockholmsdistriktet, Thomas Magnusson, säger att stämningen ändrats snabbt.
– Folk kommer fram till vår valstuga i Farsta och undrar: När kommer han hit?

Dagen efter utfrågningen besökte Lars Ohly Örebro och Norrköping. I Örebro möttes han av 100-150 personer, och fick något han nästan aldrig får annars, applåder vid ankomsten. Ett enda tv-framträdande hade börjat dra folk till mötena och gett partimedlemmarna självförtroende.
– Det märktes så tydligt på vänsterpartisterna, att de rätade på ryggen. Det spelade ingen roll var vi befann oss. Till och med folk från motståndarpartierna kom fram och gratulerade, säger Matti Kataja, som följde med Lars Ohly ute i landet dagen efter utfrågningen.
En vecka efter utfrågningen publiceras en mätning i SvD, där vänsterpartiet har 7,7 procent.
Kanske är det bara vänsterpartiets valarbetare som kommer ihåg hur det såg ut exakt en vecka före utfrågningen.

Tisdagen den 22 augusti presenterar Dagens Nyheter en mätning från Synnovate/Temo, som visar att vänsterpartiet har rasat under fyraprocentsspärren.
Lars Ohly betraktades nu inte alls som en ny Bengt Westerberg, utan som ett ”sänke”, den ansvarige för vad som såg ut att bli ett katastrofval. Reportrar följde med honom upp på turnén till Dalarna och frågade om han skulle avgå. Kritiker från de partikonflikter som rasat började kritisera den politiska profilen.
När Lars Ohly tänker tillbaka på sina egna och andras reaktioner under dessa veckor säger han att han vänsterpartiet, redan när katastrofmätningen publicerades, var på väg upp. Mätningen i DN utlöste förvirring i vänsterpartiet. Den stämde inte med bilden hos valarbetarna.
– Jag kommer ihåg att Kalle Larsson sa på ett partistyrelsemöte: ”Är det bara jag som tycker det går bra i valrörelsen?”
I medierna spreds bilden av ett dödsmärkt parti, som skulle hanka sig fram med röster från socialdemokrater. Eftersom vänsterpartiet kommit ut mycket i Libanon-frågan, började kommentatorer utifrån och folk inne i partiet ge den högprofilerade utrikespolitiken bar skulden. Det kändes inte rätt, säger Ohly.
– Ja, vi visste väl att våra utrikesutspel inte skulle vinna så många röster, men skulle vi verkligen kunna förlora på dem?
I själva verket hade många observerat att de utrikespolitiska uttalanden, som kanske var magstarka för den del, hade återknutit banden med många människor ur invandrargrupper.
– Ja, jag tror egna erfarenheter kan vara viktiga för hur man uppfattar vår utrikespolitiska profil. Många med bakgrund i Mellanöstern känner av ett misstänkliggörande, och många andra vill naturligtvis inte ha en värld där USA skall avgöra vilken diktator som skall avsättas och vilken som skall stödjas.
Men invandrargrupper har föga inflytande på den mediala agendan. Stämningen började handla om att minimera tappet. Man började leta fel. Det är ju kanske det sämsta man kan göra i den situationen, säger Lars Ohly.
– Men när mätningen kom, då kände jag: Fan! Är det så att folk inte vill ha den här politiken?

Jo, det var nog många som tänkte exakt samma tankar. Få kommer idag ihåg hur det kunde vara för Gudrun Schyman under hennes första period som partiledare.
Tidningarna publicerade bilder på hennes ben och sandaletter, och skrev om ett parti som efter Sovjetunionens fall var på väg ut ur historien.
– Inför valet 1994 publicerades i början av sommaren en mätning som gav oss 3,2 procent eller något sånt, säger Ohly.
– Efter det betraktades vi som uträknade. Men sedan gjorde Mona Sahlin ett uttalande som Gudrun kunde gå ut hårt mot. Sedan kom Gudrun in i debatten.
Och så fick vänsterpartiet ett av sina bästa valresultat dittills, och en med tiden populär partiledare.

Det går mycket fort i politiken idag. Och en del handlar om medialiseringen av politiken.
Det finns många som ifrågasatt opinionsundersökningarna i detta val. Stora växlar dras på resultat med stora felmaginaler. Men om man skall tro på Sifo, Temo och de andra, vandrar sympatierna på vänsterkanten mellan vänsterpartiet och socialdemokraterna. Kanske var det så enkelt att många ville uttrycka glädje över socialdemokraternas valmanifest (som skälldes ut av medierna) med tandvårdsreformer och höjd a-kassa, och därför inte uppgav vänsterpartiet när Synnovate/Temo gjorde sin mätning. S gick nämligen fram kraftigt, när vänsterpartiet gick tillbaka. Och kanske var det så enkelt att samma människor uppgav vänsterpartiet ganska snart igen.
För medan vänsterpartiet gick upp, gick s ned. Katastrofmätningen var inte bara negativ. Nu fanns det något att slåss för och samlas omkring. Eller så aktiverades ”kamrat fyra procent”. Kanske borde ingen bry sig så helvetiskt om siffrorna. Men en sak är säker: Denna valrörelse ser mycket olika ut i tv och på markplanet.
– I tv är frågor om vänsterpartiets regeringsdeltagande eller fastighetsskatten oerhört viktig. Ute på gator och torg handlar det mer om människors personliga oro, säger Matti Kataja. Folk kommer fram och berättar sin historia och undrar hur deras situation med bostäder och arbete skall ordnas.
Titti Berg, som varit aktiv i parti och ungdomsförbund sedan 1980-talet och följt Lars Ohly som pressekreterare under de senaste två åren, konstaterar att ett lyckat tv-framträdande av partiledaren spelar roll för hur vänsterpartiet behandlas i mötet med människor. Det var extra viktigt, eftersom han är en relativt ny partiledare. En ny partiledare markerar vart ett parti är på väg. Och många har varit oroliga för vart vänsterpartiet varit på väg efter Gudrun Schyman. Så länge som partiledaren utmålades som en svår belastning kunde hela partiets politik avfärdas, säger Titti Berg.
– Men nu fick människor en annan bild av Lars Ohly än den som rått. Jag tror det handlade om att han för en gångs skull fick möjlighet att prata till punkt.
Men samtidigt får vänsterpartiet bara uppmärksamhet i vissa frågor. Och vilka som gäller är upp till medierna. I veckan inbjöd vänsterpartiet till presskonferenser kring två rapporter, en opinionsundersökning om människors inställning till privatiseringar och en om barnfattigdom. Resultat: noll journalister på pressträffarna.

Klockan är 09.45, måndagen den 4 september. Lars Ohly stiger ur en taxi i blårutig skjorta. Han tänder direkt en cigarett, och mottar information från sina pressekreterare, Hediye Güzel och Matti Kataja om debattfrågorna. Lars Ohly skall möta folkpartiets Lars Leijonborg på Thorildsplans gymnasium i Stockholms innerstad. Leijonborg genomlider valrörelsens svettigaste dag. Samtidigt som Ohly anländer i lugn avskildhet, mottas Leijonborg tv-bilar och ett surrande moln av journalister på baksidan av skolan. Folkpartiets spion-skandal har briserat, och partiledaren svarar med nedböjt huvud på frågorna.Leijonkungen är detroniserad. Åtminstone några dagar.
– Han är underskattad som debattör, säger Lars Ohly, medan följet går in i gymnasieaulan.

Och så börjar debatten. Lars Ohly inleder lite tvekande med ett tal han säkert hållit tvåhundra gånger.
– De viktigaste frågorna i valet handlar om arbete, säger han och ser lite seg ut.
Det dröjer bara fem minuter innan han är varm i kläderna.
Leijonborg har, på något mirakulöst sätt, fått upp humöret. Kanske för att han slipper prata om spioner, eller för att han ser ut att gilla situationen att stå framför hundratals elever. Han ler och säger:
– Kul att vi får komma hit. Det talas mycket om att alla partier är så lika, men våra två partier är så olika som de kan bli.
Leijonborg klarar sig generellt bra, ända till han själv tar upp ämnen ”buggning”, då han släpper den för dagen häpnadsväckande kommentaren att hans parti vill att man skall kunna avlyssna högkvarter hos kriminella organisationer. Här, och på frågan om språkkrav, hamnar han i trassel. Efter två-tre frågor kommer den verkliga dödsstöten, som bekräftar att det i en skolaula gäller lite andra regler än annorstädes. En ung tjej reser sig upp och säger:
– Det sägs att du är moderaternas gullegris.
Det är sådant som får en hel aula att skratta. Ohly, i sin tur, gör hyggligt ifrån sig, men det är tveksamt om han vinner den här debatten. Valet 2006 ser ut att bli det första val sedan 1991 där vänstern går tillbaka bland skolelever. Rapporter strömmar in från olika delar av landet som tyder på att det är en högervåg bland de unga. Det är Fredrik Reinfeldt som kammar hem sympatierna, säger Lars Ohly på väg ut ur aulan.
– De tycker att han är cool.

Seluah Alsaati Edmundh, ordförande för Ung vänster Storstockholm, säger att det var mer inne att vara vänster för några år sedan. När Ung vänster kommer ut till skolorna är det ofta högerns argument som utgör frågorna: Är inte skatterna för höga? Lever inte många på bidrag?
Som alltid har det också en koppling till de livsstilar som projiceras. Och nu är det överklasstil som gäller. Men samtidigt är det som förr, säger Seluah Alsaati Edmundh.
– Vi kanske får hårdare motstånd i högerskolor, men vi har kvar vårt stöd i förtorten. När jag är ute i Södertälje märker jag vilket gensvar vi får. De håller med om att alla skall kunna få jobb och bostad. Det är helt annorlunda än i till exempel Vaxholm.
Lars Ohly fortsätter från gymnasiet till Aftonbladets läsarchatt. Sedan blir det TV8 och att åka och hälsa på Amnestys valstuga på Medborgarplatsen. Och redan före skolbesöket var det intervjuer i Rix FM och Lugna favoriter. Ohlys dag började kl. 06.50 med att klockan ringde. Och idag kommer den sluta kl. 16.30.
– En extremt kort dag. Ofta blir det 14 timmar, om man skall räkna med resor.
Det är lättare att orka med efter en sak som förra veckans tv-utfrågning. Aldrig har så många känt igen honom. Folk gör tummen upp på stan. SMS kommer: Nu har morsan bestämt sig!
Men vad tänker Lars Ohly om att ena dagen betraktas som en katastrof, och nästa dag som en hjälte?
– Ja… det är ju märkligt. Jag får nog fundera på det lite djupare när det här valet är över.
Antagligen funderar Lars Leijonborg på samma saker, men ur en annan vinkel.

Aron Etzler
Partisekreterare Vänsterpartiet.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Inrikes/Nyheter 13 juni, 2024

Björn Söder anklagar Palestinautställning för lagbrott

Medelhavsmuseet ligger på Fredsgatan i Stockholm. Foto: Jessica Gow / TT.

SD-politikern Björn Söder anklagar Medelhavsmuseets utställning ”Nakba” för lagbrott och politisk aktivism. Men Gunnar Ardelius, generalsekreterare på Sveriges Museer, menar att det snarare kan vara Söder själv som bryter mot lagen.

Den 16 maj invigdes Nakba: Palestinska berättelser från 1948 på Medelhavsmuseet i Stockholm. Utställningen bygger på en bok av Bernt Hermele, där han har samlat 65 berättelser om flykten från palestinska byar i samband med Israels grundande. Under utställningen visades föremål som tagits med i flykten – som ett färgfoto, en bit av ett stengolv och en hemnyckel.

Nu ifrågasätts utställningen av den sverigedemokratiska riksdagsledamoten Björn Söder, i en skriftlig fråga till kulturminister Parisa Liljestrand.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kommentar/Kultur 13 juni, 2024

Om kungahuset inte värnar den goda konsten och de kungliga samlingarna – vem ska då göra det? Här invigs en utställning med ”paketkonstnären” Yrjö Edelman. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

Som socialist tycker jag inte att det är mitt jobb att försvara möjligheten att besöka de kungliga slotten – men ingen annan verkar ju göra det.

Kungen och Silvia – vem bryr sig? Få normala människor får i dag puls av det svenska kungahuset. Trots att de börjar bli till åren verkar de inte sugna på att släppa fram den i och för sig sympatiska Victoria, som med sin gammaldags utstrålning har allt svårare att genomborra sensationsbruset av fittparfymer och rysskonton. Systern Madeleine passar klart bättre in i den samtida medielogiken, men hennes Piz Buin-ångande Saint Tropez-aura och sunkiga karlslok vid sin sida påminner mer om en influerare i mellanskiktet än en prinsessa.

Men om man bortser från ideologisk hållning kring privilegieavel och orättvisan i ”800 rum” och går till kärnuppdraget, alltså kungahuset som marknadsföringsmotor i världen och sammanhållande kraft, så finns det anledning att ställa frågan: Vad får vi för guldmynten?

Nyligen firade Sverige nationaldag och i en notis i DN under rubriken I korthet kunde man samma dag få veta att Kungahuset sparar in. Det var inte fråga om stramare apanage, inställda semestrar och renoveringar, utan om att det sedvanliga firandet på borggården var inställt. Ett besök på kungens hemsida informerar om att paret i stället besökte Pajala, så just det kan inte ha kapat kostnaderna så mycket.

Men längre ned i samma notis meddelas att flera av de kungliga slotten hädanefter håller stängt för allmänheten.

Nu tillhör inte jag den del av den radikala vänstern som anser att allt med kungahuset fordrar en fransk ”utjämning” (se Carl Cederströms text i veckans nummer). Med sitt inflytande och sina pedagogiskt varaktiga epoker är de utomordentligt användbara som minnesstickor för historiekunskap och i alla fall bakåt i tiden högkompetenta beställare av konst och arkitektur.

Läs mer

Som ung konsthistoriestuderande var jag själv på Karl-Gurras lönelista som anställd guide på Hovstaterna. I tjugoårsåldern tog jag jobb på Rosersbergs slott i norra Stockholm. Först pendel och sedan en halvtimmes promenad till fots. Allt för konsten. Det var det värt. Vill man komma riktigt nära de människor som styrde storpolitiken under det turbulenta 1800-talet är det en upplevelse.

Här levde den siste representanten av den oldenburgska ätten, Karl XIII, bror till den mer berömde Gustav III. Detaljerna i inredningen, ordagrant instruerade av hertig Karl själv och gemålen Hedvig Elisabeth Charlotta, är så välbevarade att man anar deras andedräkter. Precis som sina föregångare var de bildade människor med medel att anlita Europas främsta konsthantverkare. Färgsprakande sidentapeter, allegoriska fresker och dekorsymboler avslöjar det rättesnöre som han fann i frimureriet.

Kanske var det i det gröna biblioteket med det schackrutemönstrade trägolvet som den ofrivillige monarken tog det svåra beslutet att adoptera uppkomlingen från Pau, marskalk Jean-Baptiste Bernadotte som gynnats av den jakobinska röran och stigit i graderna hos Napoleon. Den mäktige Gustav III hade mördats några år tidigare och själv var Karl XIII barnlös. Med andra ord: diplomati på högsta möjliga nivå värktes med största sannolikhet fram i dessa flyglar.

Nej, jag är absolut inte rojalist, men när Hovstaterna stänger ute medborgare från tillgången till levande historia och kulturarv så är det inte så mycket kvar för ett kungahus att bidra med. Fram till nyligen fanns en särskild inrättad avdelning ägnad åt att göra specialutställningar utifrån de kungliga samlingarna, vars konstnärliga kvalitet är i absolut världsklass. Den funktionen är också indragen i all tysthet. Är inte det ett skumt beteende i tider av ökande historieintresse och nationell stolthet?

Giuseppe Penone, ”The Inner Flow of Life”, 2024. Foto: Örjan Furberg.

Kvar finns en inte jättebegåvad designprins och en nyinrättad konstfond, Prinsessan Estelles Kulturstiftelse, som varje år inviger en till intet förpliktigande skulptur på Djurgården. Inköpspolicyn verkar vara en variant på glasögonfodralet ur en Gucci-kollektion, det vill säga ett slätstruket verk av en superkändis som sett sina bästa dagar.

Häromveckan klipptes bandet för det senaste tillskottet: en uppochnedvänd, död trädstam i brons av italienaren Giuseppe Penone (se bilden ovan). En passande fallen fallossymbol för de torftiga resterna av den en gång så ståtliga kulturkonservatismen.

Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Nyheter/Utrikes 12 juni, 2024

Ökänd polsk antisemit tar plats i EU-parlamentet

Braun-fans i september 2023. Foto: Czarek Sokolowski/AP.

En judisk ljusstake fick högerextremisten Grzegorz Braun att balla ur. Nu ska han representera Polen i EU.

Under tisdagen stod det klart att den högerextrema politikern Grzegorz Braun tar en av de polska platserna i Europaparlamentet. 

I vintras väckte den ultrakonservativa Braun internationell uppmärksamhet efter att han med hjälp av en brandsläckare blåst ut en menora, en judisk ljusstake, som ställts upp i det polska parlamentet för att uppmärksamma den judiska ljushögtiden chanukka. I samband med den antisemitiska aktionen beskrev han parlamentets övriga ledamöter som deltagare i en ”satanisk, talmudisk kult” och menade att de borde skämmas.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Kommentar 12 juni, 2024

En israelisk missil landar i närheten av Khan Younis, långt innanför gränsen för den ”humanitära zonen” så som den definierades den 6 maj. Foto: Forensic Architecture.

Lägret Tal al-Sultan ingick i det som IDF beskriver som en ”säker zon”. Ändå föll bomberna.

Den 26 maj bombade Israels armé ett tältläger i Tal al-Sultan dit människor tagit sig för att de trodde att det var en säker zon.

Människor i hela världen gav uttryck för en ny dimension av sorg. Vi gick till jobbet eller gjorde det vi var tvungna men något svart satt som en rovfågel runt våra axlar och våra huvuden. Man börjar sortera i sitt inre om det är värst att se lemälästningarna eller sorgen, en mammas tysta mun eller små barnfingrar som lite försiktigt vilar mot en vit säck med ett namn på. Eller när säckarna körs iväg på en kärra.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Johanna Adolfsson
Kulturgeograf och forskare.
Ledare 12 juni, 2024

Grälsjuka kan stoppa Europas extremhöger

Viktor Orbán drömmer om att göra Ungern stort igen. Foto: Darko Vojinovic/AP.

EU:s högersväng är ett faktum. Men den blev inte lika stor som befarat. Och samarbetet kan skjutas i sank – av partiernas bångstyriga företrädare.

Det var en leende Viktor Orbán som mötte reportrarna utanför skrytbygget Puskás Arena i november 2022. Efter 93 rafflande minuter hade rödtotten Zsolt Kalmár gjort 2–1 mot Grekland på övertid. Segern var ett faktum.

Men det var inte den ungerska startelvans bollsinne som blev dagens stora nyhet. I stället var det ett tygstycke över Orbáns axlar som fick omvärldens blickar att riktas mot Budapest. På halsduken syntes Ungerns flagga i form av en blobb med – för det otränade ögat – svåridentifierade konturer.

För vissa var figuren mer lättigenkännlig som Storungern, det kungadöme som upptog stora delar av Balkan under 1800-talet. I nationalistkretsar lever idén kvar som en dröm om att Ungern ska återta land från i princip alla grannländer. Allra mest från Rumänien, där 1,2 miljoner etniska ungrare fortfarande bor.

Att nationalismen är på frammarsch i Europa visade sig inte minst i söndagens val till EU-parlamentet. Högerextrema partier ser ut att knipa en fjärdedel av platserna, och det viskas om att mittenhögern kommer söka samarbete med dem snarare än med socialdemokraterna. Därtill har de nyfascistiska tjejbossarna Giorgia Meloni och Marine Le Pen börjat smida planer på att förena dagens splittrade nationalistpartier i en stor grupp.

Men samarbetet krackelerar innan det ens tagit form. Rumänska AUR har meddelat att de kommer att vägra delta i en grupp där det ungerska maktpartiet Fidesz ingår, just på grund av deras stormaktsambitioner. Samtidigt är AUR själva inga kattungar, utan drömmer om att ”återta” delar av västra Ukraina, som anses rättmätigt rumänska.

Ironiskt nog kan det bli nationalisterna själva som räddar Europa från nationalismen.

Ungrarna och rumänerna är inte heller ensamma om sådana drömmar. Bland de andra koncept som flyter runt i den nationalistiska idésoppan finns Storbulgarien, Storserbien, Storgrekland och – håll i dig nu – Stormoldavien. I Spanien drömmer Vox om att återta Gibraltar.

Nationalister är sällan särskilt bra på att samarbeta, och det finns en logisk förklaring till det. Grundprincipen i ideologin är ju att sätta den egna nationen först. Det är en olöslig ekvation, där rika länder vill slippa fördela pengar till fattigare stater, medan de fattigare länderna vill maximera bidragen. Lägg till lite gammal hederlig revanschism, och kaoset är totalt. Att göra ett land ”stort igen” är sällan populärt bland grannarna.

Läs mer

Grälsjukan bland de högerextrema har redan fått vissa att döma ut idén om en stor nationalistisk grupp i parlamentet. ”Drömmen om en EU-kritisk supergrupp som kan konkurrera med mittenhöger- och mittenvänsterblocken förblir just en dröm”, skriver Ben Hall på Financial Times.

Hur bra det funkar att överbrygga skillnaderna såg vi under eftersnacket efter Ungerns match mot Grekland. Ukraina kallade upp Ungerns ambassadör för en avhyvling. Även Rumäniens regering blev rasande, och krävde en ursäkt. Orbán själv ryckte bara på axlarna.

”Fotboll är inte politik”, sade han.

Ironiskt nog kan det bli nationalisterna själva som räddar Europa från nationalismen.

Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Nyheter/Utrikes 11 juni, 2024

Finska socialister gör rekordval: ”Vänsterskräll”

Vas toppkandidat Li Andersson. Foto: Emmi Korhonen/Lehtikuva via AP.

Partiledaren Li Andersson tror att framgångarna för Nordens röda partier kan stöpa om europeisk vänsterpolitik. Men hon är inte öppen för samarbete med vem som helst.

– Jag måste ärligt talat säga att vi blev överraskade, säger Li Andersson, toppkandidat till Europaparlamentet för finska Vänsterförbundet (Vas) och avgående partiledare.

När rösterna räknades under söndagskvällen stod det klart att hennes parti överträffat förväntningarna med råge. Med 17,3 procent mer än fördubblade Vas siffrorna jämfört med förra årets riksdagsval. De blev inte bara landets näst största parti, utan också större än Socialdemokraterna för första gången någonsin.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Nyheter 11 juni, 2024

Stora framgångar för den nordiska vänstern

Jubel när danska SF meddelades valresultatet. Foto: Bo Amstrup/Ritzau Scanpix.

EU svänger åt höger, visar resultaten från valet till Europaparlamentet. Men i de nordiska länderna syns i stället en vänstervåg.

När den första vallokalsundersökningen presenterades under söndagen fick Vänsterpartiet 11 procent av rösterna, och hamnade strax efter Sverigedemokraterna. Resultatet var partiets bästa på 20 år. Ändå höll sig publiken lugn.

– Det var först runt 23, när vi fick det riktiga resultatet, som jublet bröt ut. Folk insåg att det var en braksuccé och släppte loss, säger Aron Etzler (bilden), partisekreterare och valgeneral, till Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Utrikes 11 juni, 2024

Belgiens vänster trotsar högerströmmen

Raoul Hedebouw är Arbetarpartiets ansikte utåt och hans effektiva, populistiska retorik, levererad på både franska och flamländska, har gjort honom populär över hela Belgien. Foto: PTB.

Över hela Europa mörknar den politiska kartan, men i Belgien fortsätter det marxistiska Arbetarpartiet att skörda framgångar. Efter att ha blockerat framväxten av högerpopulism i Vallonien är partiet nu tredje störst i Bryssel och växer även i det högerdominerade Flandern.

Det var inte bara i Frankrike som söndagens val ledde till en dramatisk skräll. I Belgien var det en ”supervalsöndag”, där val höll till landets alla kammare, från lokala och regionala till nationella och EU-parlamentet. Efter att det liberala regeringspartiet OpenVDL kollapsat i Flandern meddelade premiärminister Alexander De Croo att hans regering avgår. Orsaken till kollapsen i Flandern var framgångarna för det högernationalistiska N-VA som tillsammans med högerextrema Vlaams Belang helt dominerar det politiska landskapet i landsdelen. Men det berodde delvis även på att vänsterpartiet PvdA/PTB, eller Arbetarpartiet som det står för, oväntat nog gick framåt.

Partiet fick drygt åtta procent av rösterna i regionen, och blev därmed större än De gröna och nästan lika stora som det liberala regeringspartiet. Enligt Arbetarpartiets politiska ordförande David Pestieau visar det att partiet kan nå framgång i alla möjliga miljöer.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Ledare 10 juni, 2024

Klimatet gjorde vänsterns succé

Vänsterpartiet gick starkast framåt i EU-valet, mycket tack vare Jonas Sjöstedt och klimatfrågan. Foto: Mickan Mörk/TT.

Medan Europa kantrar högerut går tre nordiska vänsterpartier framåt. Nyckeln till framgångarna är en offensiv klimatpolitik kombinerad med europeiska ambitioner.

Den mest komiska scenen från EU-valet är när Jimmie Åkesson och Linus Bylund står med ett varsitt glas vin på valvakan, och får höra att Miljöpartiet blir tredje störst. De nickar, stelnar i varsitt kargt leende och Bylund tycks säga ”fan”.

Trenden i Europa är att extremhögern går starkt framåt. Nationell samling krossar den franska presidenten Emmanuel Macrons parti Renässans, och Alternativ för Tyskland går om landets socialdemokrater och blir andra största parti. Tillsammans med Melonis Italien är detta EU:s mest centrala länder, vilket kan få konsekvenser för unionens sammanhållning, eller rentav överlevnad.

Men Norden går åt motsatt håll. Vänsterpartiet och Miljöpartiet ökar med 4,2 respektive 2,3 procent, och de tre rödgröna partierna landar preliminärt på 49,6 procent. I Danmark blir Socialistisk Folkeparti största parti med 17,4 procent av rösterna, medan det andra socialistiska partiet Enhetslistan landar på 7 procent. Och i Finland får Vänsterförbundet 17,3 procent och kammar därmed hem två nya mandat.

Djärva klimatvisioner för hela Europa kommer att vara den enskilt viktigaste motkraften om den högerextrema vågen ska vändas

Det som utmärker V och MP i Sverige är det starka fokuset på klimatfrågan, som enligt SVT:s valundersökning var väljarnas viktigaste fråga med 58 procent. Men partierna utmärker sig också som tidigare EU-skeptiker, som under valrörelsen vågade presentera ambitioner på Europanivå. Det skiljer dem från alla stora partier, som snarare fokuserade på att på olika sätt försvara Sveriges intressen.

Denna kombination – djärva klimatvisioner för hela Europa – kommer att vara den enskilt viktigaste motkraften om den högerextrema vågen ska vändas. Visst sticker Sverige ut, än så länge, men det är inte omöjligt att klimatmedvetenheten i övriga Europa kommer ikapp. Inte minst som klimatet kommer att vrida åt skruven allt hårdare tills vi fattar. Och då är det bara vänstern som kommer att sitta på bra svar.

Men det finns ännu ett skäl att driva på för en federal klimatpolitik på EU-nivå. Som jag skrev i min förra ledare visade pandemin att det visst går att bryta mot EU:s budgetrestriktioner. Och om en visserligen allvarlig men långt ifrån civilisationshotande influensa kan motivera undantag så lär klimathotet göra det ännu mer. Klimatfrågan kan alltså bli en kil för vänstersidan att utmana EU:s nyliberala restriktioner för offentliga investeringar och hur hög statsskulden får vara. Därmed kan man också vinna tillbaka väljare från extremhögern, som får sitt bränsle av de etablerade partiernas ständiga åtstramningar.

Detta verkar tyvärr inte socialdemokraterna förstå. De tror att extremhögern kan stoppas bara genom att man berättar att den finns. Som Jimmie Åkesson skriver på X: ”Hur vore det att presentera egen politik i stället för att ideligen yra om demokratihot och kräva att Ulf Kristersson ska ’agera’? Det börjar faktiskt bli löjligt.”

Det gör det verkligen. Inte minst som de ekonomiska orättvisorna är den viktigaste frågan ute i Europa. Det som behövs är alltså en offensiv federal klimatpolitik som sätter EU:s nyliberala regelverk på undantag, vilket sedan behöver utvidgas till att möjliggöra en social politik som gynnar kontinentens arbetare. Det är avsaknaden av en sådan klasspolitik som gör det så tufft för gröna partier på kontinenten. Men då gäller det att sluta klamra sig fast vid nationalstaten och börja samarbeta på Europanivå.

Läs mer

Problemet för vänstern är att den är nästan lika splittrad över Ukraina som extremhögern. Många partier ute på kontinenten visar ”förståelse” för Putins invasion och beskyller Nato i olika hög grad, samt motsätter sig vapenstöd till Ukraina. Detta står troligen i vägen för att förenas med det stora Europeiska vänsterpartiet som inkluderar flera kommunistpartier, varför man i stället har skrivit ett eget tiopunktsprogram med sju andra vänsterpartier.

Förutom det bisarra i att från vänster försvara den auktoritära ryska hyperkapitalismen, där politiska motståndare fängslas eller mördas, eller att förneka Ukrainas rätt till självbestämmande, verkar frågan ha skadat partierna i valet. Både Okuvade Frankrike och Sahra Wagenknechts vänsterkonservativa parti har gjort dåligt ifrån sig. Och om man inte kan förenas på denna viktiga punkt kommer högern att ha fortsatt monopol på att forma EU:s konventioner.

Ett första steg är att prata med varandra. Varför inte under en paneuropeisk vänsterkonferens i Stockholm snart?

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Inrikes 09 juni, 2024

Vem styr när AI styr?

Arbetsförmedlingen är en av de myndigheter som kommit längst i automatiseringen. Foto: Johan Nilsson/TT.

Artificiell intelligens ska bli frälsningen för den svenska välfärden. I stället riskerar tekniken att försämra den, och flytta besluten längre från medborgarna.

På Försäkringskassan utvärderas just nu myndighetens arbete med artificiell intelligens (AI). Sedan 2019 har man tagit hjälp av AI för att fatta beslut. Projektledare Hedda Stillberg menar att det är ett ”teamwork” mellan AI och handläggaren.

Den nya tekniken ska hjälpa handläggarna att tolka läkarintyg när unga med psykiatriska diagnoser som adhd och autism ska få aktivitetsersättning. Systemet ska hjälpa människan att förstå vad läkarintygen egentligen säger.

– Ett exempel som kan vara svårt är när medicinska besvär uttrycks i vardaglig text, säger Hedda Stillberg, och exemplifierar med att det kan vara svårt att veta exakt vad ordet ”trött” innebär i termer av ork och kapacitet.

Om utvärderingen visar på positiva resultat så kan verktyget i framtiden också komma att användas inom sjukersättningen.

I svensk politik framställs den digitala omställningen i offentlig sektor som helt central för att lösa såväl klimatkrisen som bristerna i välfärden.

Dessutom är den lönsam. Digg, myndigheten för digital förvaltning, beräknar att nyttan av artificiell intelligens (AI) i offentlig förvaltning kan uppgå till hela 140 miljarder kronor om året. Enligt forskningsinstitutet RISE är den offentliga sektorn redo att ”transformeras” av AI. Införandet av tekniken ska minska stressen hos personalen och frigöra tid för såväl kvalificerat arbete som mer effektiv hjälp åt medborgarna.

Trubbig teknik. AI-utvecklingen går i en rasande takt, men diskussionerna om risker saknas när det gäller grupper med en svagare ställning i samhället. Foto: Michael Dwyer/AP.

Förhoppningen är att digital automatisering, i form av maskininlärning och algoritmiskt beslutsfattande, ska kunna bidra på nästan alla fronter. Den ska effektivisera beslutsprocesser, slimma personalstyrkan och stärka värden som tillgänglighet, likabehandling och rättssäkerhet.

Enligt politiken går dock införandet av AI alldeles för långsamt i dagsläget. Åtminstone om Sverige ska uppnå det nationella mål som klubbades igenom för 13 år sedan: att vara bäst i världen på att använda digitaliseringens möjligheter.

På förvaltningsnivå, där tekniken ska implementeras, pågår just nu en mängd parallella initiativ där AI testas och införs i syfte att förbättra och förenkla arbetet och processerna inom de offentliga institutionerna. Tekniken införs inom allt ifrån ekonomihantering och HR-arbete till resursfördelning och diagnostisering inom sjukvården. Men också ärendehantering, kontroll av felaktiga utbetalningar och skattefel inom myndigheter, eller underhåll och optimering av inköp på infrastrukturområdet. På alla nivåer uppmuntras och uppmanas offentliga verksamheter att införa AI-teknik.

Samtidigt är det på den här nivån som flera av de potentiella riskerna med tekniken finns. Dessa har undersökts konkret i ett flertal rapporter av bland annat Statskontoret, Myndigheten för digital förvaltning och Jämställdhetsmyndigheten.

I och med den omfattande upphandlingen av privata AI-system som väntar inom kommunerna så kommer grundläggande frågor om skyddande av offentliga principer som insyn, ansvarsutkrävande och demokrati att ställas på sin spets.

Ett exempel finns i en av de myndigheter som har kommit längst: Arbetsförmedlingen. Där använder man sig av profilering, det vill säga en automatisk behandling av personuppgifter med syfte att bedöma personliga egenskaper, genom ett automatiserat beslutssystem. I studier därifrån framkommer att tekniken potentiellt för med sig allvarliga problem för den enskilda medborgaren.

För det första förändrar tekniken villkoren för mötet mellan medborgare och välfärdsinstitutioner. Automatiseringen är i regel inriktad på att ersätta offentliga tjänstepersoner, som fattar beslut om bidrag eller annat välfärdsstöd, till exempel försörjningsstöd eller hjälp med att få ett arbete.

Det skiljer sig från den traditionella ordningen, där tjänstepersoner fattar beslut med utgångspunkt i en professionell autonomi, med politiska mål och regleringar som ram. Autonomin ger tjänstepersonerna utrymme att agera självständigt, både i mötet med en sökande och i komplexa beslutssituationer.
Automatiseringen minskar också den direkta kontakten mellan den sökande och handläggaren. Grunderna för ett beslut bygger inte främst på en bedömning av den sökandes situation genom ett personligt samtal, utan genom bearbetning av data från register och databaser. När kontakten minskar så begränsas den sökandes möjligheter att vara delaktig i myndighetsbeslut som rör henne själv.

Men kontakten mellan medborgare och offentliga tjänstepersoner inte bara minskar, den ändrar också karaktär.

Det beror inte minst på att de automatiserade besluten saknar transparens. Det har visat sig svårt både för handläggare och sökande att få full information om vad som egentligen pågår i beslutsprocessen.

Handläggare har beskrivit att de behöver strategier för att hantera frågor som de inte kan svara på, från sökande som inte förstår ett beslut som den har fått. Framför allt i situationer när handläggaren inte uppfattar det automatiserade beslutet som korrekt. En strategi som nämns är att handläggaren kommunicerar med den sökande så kortfattat som möjligt – för att signalera att det inte finns utrymme för vidare frågor.

Läs mer

Den bristande transparensen leder till ett problem med ansvarsutkrävande. Enligt GDPR måste nämligen en människa vara formellt ansvarig för ett komplext myndighetsbeslut. Men vem är egentligen ansvarig för AI:s beslut?

Automatiseringen väcker frågor om huruvida en handläggare som inte har fattat ett beslut – och eventuellt inte ens förstår det aktuella beslutet – bör hållas ansvarig. Hur stort det här dilemmat är i offentlig sektor beror på hur stort utrymme som handläggare har att göra en ny egen bedömning och avvika från automatiserade beslut. I det avseendet ser det olika ut i olika myndigheter och verksamheter. När utrymmet minskar för handläggare att avvika från beslut så ökar också risken för att individer får felaktiga beslut.

När beslut fattas på automatiserad väg finns det flera felkällor. En sådan är principen ”data in, data ut” (informellt kallat ”skit in, skit ut”). Om den data som systemet är tränad på bär spår av diskriminerande information kommer även AI:n att fatta diskriminerande beslut.

En annan felkälla är det automatiserade systemets bristande hänsyn till komplex individuell information. Införandet av AI ofta motiveras ofta med förväntningar om ökad rättssäkerhet: alla sökanden av en specifik välfärdstjänst möter samma process, och därför riskerar de inte att färgas av en lokal organisationskultur eller att en enskild handläggares personliga preferenser.

Däremot tenderar andra rättssäkerhetsaspekter att minska – inte minst principerna om legalitet och förutsebarhet. Det innebär två saker. För det första ska beslutet ta hänsyn till den enskildes situation. För det andra ska beslutet gå att förutse, givet att rättigheterna och skyldigheterna formulerade i lagen är allmänt kända.

När beslut automatiseras utmanas dessa rättigheter. En förklaring är just att beslutssystemet inte tar hänsyn till individuella faktorer som familjeförhållanden, livssituation, svårdefinierade hälsoaspekter, egna önskemål inför framtiden, med mera. Faktorer som i allra högsta grad påverkar vad som är ett rimligt beslut för en sökande, men som är svåra att översätta till en programmerbar parameter.

I boken Seeing like a state från 1998 argumenterade statsvetaren James C. Scott för att den moderna staten, i syfte att utöva kontroll över samhället, utarbetar tekniker för att förenkla och homogenisera komplex information.

Detta sätt att göra den sociala världen först läsbar, sedan styrbar, leder ofta till oförutsedda konsekvenser och ibland till kostsamma och katastrofala resultat. De senaste årens tekniska utveckling av utredd användning av bland annat profilering inom offentliga institutioner illustrerar väl Scotts argument.

Skyldig. Mark Rutte fick avgå som nederländsk premiärminister efter en skandal där tiotusentals människor att betala tillbaka bidrag på grund av automatiserat beslutsfattande. Foto: Omar Havana/AP.

Nederländerna bär på ett skräckexempel. För att upptäcka föräldrar som fuskade till sig barnbidrag använde sig den nederländska skattemyndigheten av algoritmisk profilering för riskbedömning, bland annat baserad på nationalitet. En rapport visade att myndigheterna sökte människor med ett ”icke-västerländskt utseende”, i synnerhet med turkisk eller marockansk bakgrund. Tiotusentals familjer blev återbetalningsskyldiga enbart baserat på riskbedömningen, det vill säga utifrån datasystemets egna misstankar om fusk.

Konsekvenserna blev att ett mycket stort antal föräldrar, ofta med lägre inkomster, blev oskyldigt anklagade för förmånsbedrägeri. Många jagades av myndigheterna för sina skulder under flera år, och flera av dem gick i personlig konkurs, hamnade i fattigdom och barn omhändertogs. Några av de oskyldigt anklagade begick självmord. Den nederländska regeringen avgick 2021 till följd av skandalen.

Vad all erfarenhet och alla studier visar är att profileringssystem och riskmodeller aldrig kan leverera perfekta förutsägelser, bara sannolikheter. De kan identifiera mönster och tendenser i information, men har rutinmässigt fel om enskilda fall.

Det krockar med den offentliga verksamhetens grundläggande mål om individuell välfärd. Eftersom de automatiserade beslutssystemen tränas på tidigare fattade beslut och historisk data om äldre fall, det vill säga andra individer, så skulle den offentliga förvaltningen behöva ta ställning till vad det innebär att ett beslut är individuellt – och var gränsen går för när ett beslut inte längre kan betraktas som individuellt.

All existerande kunskap om profilering och algoritmisk automatisering pekar dessutom mot att den tenderar att drabba redan resurssvaga och utsatta grupper negativt. Att det inte uppmärksammas mer kan handla om att dessa grupper varken har den röststyrka eller de plattformar som krävs för att göra sig hörd.

En intressant kontrast är hur högskolevärlden har rasat under det senaste året i samtliga kanaler på grund av lanseringen av Chat GPT. Där har protesterna gett resultat, i form av att universitet valt att drastiskt minska antalet hemtentor på grund av risken för fusk genom AI-skrivna texter.

När vi nu står inför en digital omställning i offentlig sektor får vi hoppas att välfärden inte sjabblas bort i ivern att bli ”bäst i världen” på digitalisering.

Som det ser ut nu saknas dessvärre diskussioner om vilka intressen som gynnas respektive missgynnas av omställningen. Ett sätt att ändra på den saken skulle vara att involvera demokratiska institutioner långt mer i de grupper, kommittéer och kommissioner som har i uppgift att formulera underlagen för inriktningar och mål inom AI-området.

Ett annat sätt att skydda medborgarna från orättvisa AI-processer är att stötta lokala förvaltningar för att ge dem möjligheter att producera sina egna system. Majoriteten av landets 290 kommuner står i dag inför en situation där de är beroende av IT-branschen för att införa ny teknik. I och med den omfattande upphandlingen av privata AI-system som väntar inom kommunerna så kommer grundläggande frågor om skyddande av offentliga principer som insyn, ansvarsutkrävande och demokrati att ställas på sin spets.

Om offentliga organisationer saknar tillräckligt med egen data för att låta bygga systemen på kommer de behöva köpa in data eller färdigtränade modeller utifrån. Då riskerar det offentliga inte bara att tappa inflytande över hur systemen designas och används i förvaltningen. I värsta fall tappar man inflytandet över hela grunden för välfärdens beslutsprocesser. Hamnar vi där så är det en klen tröst att vara bäst i världen på digitalisering.

Vanja Carlsson
Universitetslektor i offentlig förvaltning vid Göteborgs universitet.