Inrikes 06 september, 2006

– Gud vad han har växt till sig!

Lars Ohly gick från skurk till hjälte på några timmar. Flamman följde honom under en förmiddag efter genombrottet.

Tisdagen den 29 augusti klockan 20.00 började direktsändningen av vänsterpartiets vändning. En Lars Ohly i ledig skjorta och grå kostym lyckades med det som partiet misslyckats med under nästan två års tid, att bryta igenom den misstänksamhet som omgivit vänsterpartiet sedan Gudrun Schyman avgick. Ohly svarade lugnt på frågorna om läxläsning och 200 000 offentliga jobb och ilskade till på frågorna om varför dottern går i friskola. Efter att han varit den mest utskällde partiledaren av alla, vreds nu hela bilden 180 grader. ”Han var avspänd och hade glimten i ögat och svarade redigt på frågorna”, sa Aftonbladets Lena Mellin; ”Lars Ohly är som klippt och skuren för den mjukare tonen”, skrev Expressens Anders Jonsson. SVT:s KG Bergström tog för ovanlighetens skull i, och kallade honom ”2000-talets Bengt Westerberg”. Lars Ohly hade gjort succé inför 870 000 tittare.

Dagen därpå var allt ändrat för vänsterpartiet. Uttrycket ”över en natt” skall i de flesta fall tolkas bildligt. Men när det gäller en tv-utfrågning, under de sista skälvande dagarna före ett val, kan det vara bokstavligt . Mejl och telefonsamtal strömmade in till kanslierna. Kira Berg satt i V-direkt, telefonlinjen som upprättats inför valet. Det var bara superlativ, och hennes mamma ringde från Hultsfred. Hon brukade rösta på vänsterpartiet, men har varit tveksam senaste tiden. Nu ringde hon och sa:
– Gud vad han har växt på sig!
Distriktsordföranden i Stockholmsdistriktet, Thomas Magnusson, säger att stämningen ändrats snabbt.
– Folk kommer fram till vår valstuga i Farsta och undrar: När kommer han hit?

Dagen efter utfrågningen besökte Lars Ohly Örebro och Norrköping. I Örebro möttes han av 100-150 personer, och fick något han nästan aldrig får annars, applåder vid ankomsten. Ett enda tv-framträdande hade börjat dra folk till mötena och gett partimedlemmarna självförtroende.
– Det märktes så tydligt på vänsterpartisterna, att de rätade på ryggen. Det spelade ingen roll var vi befann oss. Till och med folk från motståndarpartierna kom fram och gratulerade, säger Matti Kataja, som följde med Lars Ohly ute i landet dagen efter utfrågningen.
En vecka efter utfrågningen publiceras en mätning i SvD, där vänsterpartiet har 7,7 procent.
Kanske är det bara vänsterpartiets valarbetare som kommer ihåg hur det såg ut exakt en vecka före utfrågningen.

Tisdagen den 22 augusti presenterar Dagens Nyheter en mätning från Synnovate/Temo, som visar att vänsterpartiet har rasat under fyraprocentsspärren.
Lars Ohly betraktades nu inte alls som en ny Bengt Westerberg, utan som ett ”sänke”, den ansvarige för vad som såg ut att bli ett katastrofval. Reportrar följde med honom upp på turnén till Dalarna och frågade om han skulle avgå. Kritiker från de partikonflikter som rasat började kritisera den politiska profilen.
När Lars Ohly tänker tillbaka på sina egna och andras reaktioner under dessa veckor säger han att han vänsterpartiet, redan när katastrofmätningen publicerades, var på väg upp. Mätningen i DN utlöste förvirring i vänsterpartiet. Den stämde inte med bilden hos valarbetarna.
– Jag kommer ihåg att Kalle Larsson sa på ett partistyrelsemöte: ”Är det bara jag som tycker det går bra i valrörelsen?”
I medierna spreds bilden av ett dödsmärkt parti, som skulle hanka sig fram med röster från socialdemokrater. Eftersom vänsterpartiet kommit ut mycket i Libanon-frågan, började kommentatorer utifrån och folk inne i partiet ge den högprofilerade utrikespolitiken bar skulden. Det kändes inte rätt, säger Ohly.
– Ja, vi visste väl att våra utrikesutspel inte skulle vinna så många röster, men skulle vi verkligen kunna förlora på dem?
I själva verket hade många observerat att de utrikespolitiska uttalanden, som kanske var magstarka för den del, hade återknutit banden med många människor ur invandrargrupper.
– Ja, jag tror egna erfarenheter kan vara viktiga för hur man uppfattar vår utrikespolitiska profil. Många med bakgrund i Mellanöstern känner av ett misstänkliggörande, och många andra vill naturligtvis inte ha en värld där USA skall avgöra vilken diktator som skall avsättas och vilken som skall stödjas.
Men invandrargrupper har föga inflytande på den mediala agendan. Stämningen började handla om att minimera tappet. Man började leta fel. Det är ju kanske det sämsta man kan göra i den situationen, säger Lars Ohly.
– Men när mätningen kom, då kände jag: Fan! Är det så att folk inte vill ha den här politiken?

Jo, det var nog många som tänkte exakt samma tankar. Få kommer idag ihåg hur det kunde vara för Gudrun Schyman under hennes första period som partiledare.
Tidningarna publicerade bilder på hennes ben och sandaletter, och skrev om ett parti som efter Sovjetunionens fall var på väg ut ur historien.
– Inför valet 1994 publicerades i början av sommaren en mätning som gav oss 3,2 procent eller något sånt, säger Ohly.
– Efter det betraktades vi som uträknade. Men sedan gjorde Mona Sahlin ett uttalande som Gudrun kunde gå ut hårt mot. Sedan kom Gudrun in i debatten.
Och så fick vänsterpartiet ett av sina bästa valresultat dittills, och en med tiden populär partiledare.

Det går mycket fort i politiken idag. Och en del handlar om medialiseringen av politiken.
Det finns många som ifrågasatt opinionsundersökningarna i detta val. Stora växlar dras på resultat med stora felmaginaler. Men om man skall tro på Sifo, Temo och de andra, vandrar sympatierna på vänsterkanten mellan vänsterpartiet och socialdemokraterna. Kanske var det så enkelt att många ville uttrycka glädje över socialdemokraternas valmanifest (som skälldes ut av medierna) med tandvårdsreformer och höjd a-kassa, och därför inte uppgav vänsterpartiet när Synnovate/Temo gjorde sin mätning. S gick nämligen fram kraftigt, när vänsterpartiet gick tillbaka. Och kanske var det så enkelt att samma människor uppgav vänsterpartiet ganska snart igen.
För medan vänsterpartiet gick upp, gick s ned. Katastrofmätningen var inte bara negativ. Nu fanns det något att slåss för och samlas omkring. Eller så aktiverades ”kamrat fyra procent”. Kanske borde ingen bry sig så helvetiskt om siffrorna. Men en sak är säker: Denna valrörelse ser mycket olika ut i tv och på markplanet.
– I tv är frågor om vänsterpartiets regeringsdeltagande eller fastighetsskatten oerhört viktig. Ute på gator och torg handlar det mer om människors personliga oro, säger Matti Kataja. Folk kommer fram och berättar sin historia och undrar hur deras situation med bostäder och arbete skall ordnas.
Titti Berg, som varit aktiv i parti och ungdomsförbund sedan 1980-talet och följt Lars Ohly som pressekreterare under de senaste två åren, konstaterar att ett lyckat tv-framträdande av partiledaren spelar roll för hur vänsterpartiet behandlas i mötet med människor. Det var extra viktigt, eftersom han är en relativt ny partiledare. En ny partiledare markerar vart ett parti är på väg. Och många har varit oroliga för vart vänsterpartiet varit på väg efter Gudrun Schyman. Så länge som partiledaren utmålades som en svår belastning kunde hela partiets politik avfärdas, säger Titti Berg.
– Men nu fick människor en annan bild av Lars Ohly än den som rått. Jag tror det handlade om att han för en gångs skull fick möjlighet att prata till punkt.
Men samtidigt får vänsterpartiet bara uppmärksamhet i vissa frågor. Och vilka som gäller är upp till medierna. I veckan inbjöd vänsterpartiet till presskonferenser kring två rapporter, en opinionsundersökning om människors inställning till privatiseringar och en om barnfattigdom. Resultat: noll journalister på pressträffarna.

Klockan är 09.45, måndagen den 4 september. Lars Ohly stiger ur en taxi i blårutig skjorta. Han tänder direkt en cigarett, och mottar information från sina pressekreterare, Hediye Güzel och Matti Kataja om debattfrågorna. Lars Ohly skall möta folkpartiets Lars Leijonborg på Thorildsplans gymnasium i Stockholms innerstad. Leijonborg genomlider valrörelsens svettigaste dag. Samtidigt som Ohly anländer i lugn avskildhet, mottas Leijonborg tv-bilar och ett surrande moln av journalister på baksidan av skolan. Folkpartiets spion-skandal har briserat, och partiledaren svarar med nedböjt huvud på frågorna.Leijonkungen är detroniserad. Åtminstone några dagar.
– Han är underskattad som debattör, säger Lars Ohly, medan följet går in i gymnasieaulan.

Och så börjar debatten. Lars Ohly inleder lite tvekande med ett tal han säkert hållit tvåhundra gånger.
– De viktigaste frågorna i valet handlar om arbete, säger han och ser lite seg ut.
Det dröjer bara fem minuter innan han är varm i kläderna.
Leijonborg har, på något mirakulöst sätt, fått upp humöret. Kanske för att han slipper prata om spioner, eller för att han ser ut att gilla situationen att stå framför hundratals elever. Han ler och säger:
– Kul att vi får komma hit. Det talas mycket om att alla partier är så lika, men våra två partier är så olika som de kan bli.
Leijonborg klarar sig generellt bra, ända till han själv tar upp ämnen ”buggning”, då han släpper den för dagen häpnadsväckande kommentaren att hans parti vill att man skall kunna avlyssna högkvarter hos kriminella organisationer. Här, och på frågan om språkkrav, hamnar han i trassel. Efter två-tre frågor kommer den verkliga dödsstöten, som bekräftar att det i en skolaula gäller lite andra regler än annorstädes. En ung tjej reser sig upp och säger:
– Det sägs att du är moderaternas gullegris.
Det är sådant som får en hel aula att skratta. Ohly, i sin tur, gör hyggligt ifrån sig, men det är tveksamt om han vinner den här debatten. Valet 2006 ser ut att bli det första val sedan 1991 där vänstern går tillbaka bland skolelever. Rapporter strömmar in från olika delar av landet som tyder på att det är en högervåg bland de unga. Det är Fredrik Reinfeldt som kammar hem sympatierna, säger Lars Ohly på väg ut ur aulan.
– De tycker att han är cool.

Seluah Alsaati Edmundh, ordförande för Ung vänster Storstockholm, säger att det var mer inne att vara vänster för några år sedan. När Ung vänster kommer ut till skolorna är det ofta högerns argument som utgör frågorna: Är inte skatterna för höga? Lever inte många på bidrag?
Som alltid har det också en koppling till de livsstilar som projiceras. Och nu är det överklasstil som gäller. Men samtidigt är det som förr, säger Seluah Alsaati Edmundh.
– Vi kanske får hårdare motstånd i högerskolor, men vi har kvar vårt stöd i förtorten. När jag är ute i Södertälje märker jag vilket gensvar vi får. De håller med om att alla skall kunna få jobb och bostad. Det är helt annorlunda än i till exempel Vaxholm.
Lars Ohly fortsätter från gymnasiet till Aftonbladets läsarchatt. Sedan blir det TV8 och att åka och hälsa på Amnestys valstuga på Medborgarplatsen. Och redan före skolbesöket var det intervjuer i Rix FM och Lugna favoriter. Ohlys dag började kl. 06.50 med att klockan ringde. Och idag kommer den sluta kl. 16.30.
– En extremt kort dag. Ofta blir det 14 timmar, om man skall räkna med resor.
Det är lättare att orka med efter en sak som förra veckans tv-utfrågning. Aldrig har så många känt igen honom. Folk gör tummen upp på stan. SMS kommer: Nu har morsan bestämt sig!
Men vad tänker Lars Ohly om att ena dagen betraktas som en katastrof, och nästa dag som en hjälte?
– Ja… det är ju märkligt. Jag får nog fundera på det lite djupare när det här valet är över.
Antagligen funderar Lars Leijonborg på samma saker, men ur en annan vinkel.

Ledare 28 september, 2023

Riksbanken måste underställas folkviljan igen

Riksbankschef Erik Thedéen föreläser på Ekonomiska museet i Stockholm – där hans typ av institution hör hemma. Foto: Anders Wiklund/TT.

Sveriges ekonomiska politik hålls gisslan av en odemokratisk centralbank som bara har ett verktyg i lådan – räntehammaren. Det är dags att återta kontrollen.

Häromveckan var det dags igen, Riksbanken höjde räntan med 0,25 procentenheter till 4 procent och flaggade för att fler höjningar var på gång. Sveriges många hushåll med stora lån känner hur snaran börjar dras åt. Kritiken lät inte vänta på sig. Det är som måndag hela veckan vid varje ny räntehöjning.

Näringslivstoppar vars branscher drabbas hårt är som vanligt ute och klagar. LO-ekonomer tycker att Riksbanken bör utnyttja utrymmet att föra en självständig räntepolitik som är anpassad till den svenska ekonomins och arbetsmarknadens förhållanden, och inte bara blint följa andra stora centralbankers räntehöjningar.

Det hörs till och med kritik från bankekonomer som tycker att det är fel att penningpolitiken styr medan finanspolitiken är förvisad till baksätet, det vill säga att förändringar i styrräntan premieras medan skattepolitik och investeringar hålls tillbaka. Hedrande med tanke på de gigantiska vinster som bankerna gör i detta läge. Men de oroar sig väl för att fastighetsbranschen kan kollapsa om räntan fortsätter uppåt.

Argast av alla är Andreas Cervenka som i Aftonbladet (21/9) förklarade att i princip allt Riksbanken gjort det senaste decenniet har varit fel. Misstag efter misstag har gett oss 15 förlorande år, argumenterar han. ”Med sådana vänner behöver svensk ekonomi inga fiender.”

Men tänk om människorna på Riksbanken inte är dumma i huvudet? Tänk om institutionen bara är riggad på fel sätt. Det formella beslutet om centralbankens självständighet trädde i kraft 1999, delvis eftersom det var ett kriterium för EU-inträdet. Det är ingen naturlag att den måste vara självständig.

Tyvärr har centralbankernas oberoende blivit ett sätt för politikerna att svära sig fria från ansvar, menar Monnet.

Den bakomliggande idén är att det skulle vara farligt att låta folket och de folkvalda ha direkt inflytande över penningpolitiken. I stället överlåter man ansvaret på en teknokratisk ekonomisk elit. Med detta oberoende skapades också en striktare separation mellan finanspolitiken och penningpolitiken, två politikområden som egentligen hänger tätt samman.

Trots penningpolitikens komplexitet så har Riksbanken bara fått ett övergripande mål, att hålla inflationen på två procent per år, och ett trubbigt verktyg för att nå målet, att höja och sänka räntan. Något motsvarande mål om att hålla arbetslösheten låg finns inte. Det behöver kanske inte påpekas att man för det mesta också misslyckas att nå inflationsmålet.

Men nu börjar den här nyliberala uppdelningen äntligen att ifrågasättas. Nyligen var den franska ekonomiprofessorn Eric Monnet i Stockholm och talade vid Arena Idés konferens New economic order om behovet av att demokratisera penningpolitiken.

Monnet menar att de senaste 15 åren har retoriken inte visat sig stämma med verkligheten. Centralbanker har fokuserat mer på att stabilisera finansmarknader än på att nå inflationsmål. Man har också använt sig av många fler verktyg än räntan, som exempelvis stödköp av värdepapper (så kallade kvantitativa lättnader), valutaswapar och riktade lån.

Dessutom har den förda penningpolitiken lett till en stigande ojämlikhet, skyhöga bankvinster och en dysfunktionell bostadsmarknad. Områden som borde ligga på de folkvaldas bord. Tyvärr har centralbankernas oberoende blivit ett sätt för politikerna att svära sig fria från ansvar, menar Monnet.

I Sverige ifrågasatte nyligen professor Bo Rothstein Riksbankens självständighet i DN-Debatt (4/9). Han möttes av tystnad, inte en enda replik. Här är frågan belagd med tabu – det är hög tid att det krossas.

Enna Gerin
är biträdande chef på den fackliga tankesmedjan Katalys.
Inrikes 27 september, 2023

”Idéer från vänster kan bli mainstream”

Elinor Odeberg och Philippa Sigl-Glöckner samtalar med Silvia Kakembo på Södra teaterns scen. Foto: Jacob Lundberg.

Stämningen var hoppfull när internationella vänsterekonomer samlades på Södra teatern i Stockholm för att diskutera hur ekonomin kan underställas demokratiskt inflytande.

Glöm snacket om löneprisspiraler och omättliga arbetare som driver på inflationen genom orimliga lönekrav. Mitt under polykrisens perfekta storm av krig och pandemi dök den upp: vinstpristornadon. Vad som ursprungligen avfärdades som en absurd idé är i dag en allmänt accepterad sanning om ekonomin. Och den har kraften att vända hela den ekonomiska spelplanen över ända.

Ingen vet det bättre än Isabella Weber (bilden).

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Utrikes 27 september, 2023

Etnisk rensning framför omvärldens ögon

Anhöriga till soldater som dog förra veckan begraver sina söner innan de lämnar. Foto: Marut Vanyan.

Efter månaders blockad av enklaven Nagorno-Karabach gav Armenien i förra veckan till slut upp: svält, sjukdomar och bombardemang har fått en stadig ström armenier att lämna området. Forskare talar nu om folkmord.

För två veckor sedan stod jag vid blockaden av enklaven Nagorno-Karabach mellan Armenien och Azerbajdzjan. Ingen humanitär hjälp hade kommit in på flera månader och människor som jag talade med inne i den armeniska regionen i Azerbajdzjan berättade om hunger, sjukdomar och desperation. Detta trots att Internationella domstolen i Haag vid två tillfällen beordrat landet att öppna den.

Blockaden framför var stillsam. Ett par azerbajdzjanska lastbilar körde fram och tillbaka med byggmateriel nedanför kullen där landets flagga hängde högt. Bakom låg den ryska militärbasen där de fredsbevarande styrkorna skulle finnas.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Canbäck
Frilansjournalist och författare med fokus på den postsovjetiska världen.[email protected]
Nyheter 26 september, 2023

Veckan som gått

Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Per Gahrton (bilden) avlider vid 80 års ålder.

Gahrton började som riksdagsledamot för Folkpartiet, där han företrädde partiets vänsterfalang och bland annat förespråkade vapenleveranser till Nordvietnam. 1969 utsågs han av Veckojournalen till ”årets argaste unga man”.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar/Utrikes 26 september, 2023

Stefanos Kasselakis vill förvandla Syriza till de amerikanska Demokraterna. Foto: Yorgos Karahalis/AP.

Efter att ha öppnat partiledarvalet har Greklands största vänsterparti tagits över av en okänd affärsmagnat som vill förvandla partiet till de amerikanska Demokraterna. Vänsterpopulismens flaggskepp ser därmed ut att förlisa på egen hand.

I söndags kväll kom den kalldusch som medlemmarna i det grekiska vänsterpartiet Syriza anat skulle välla över dem.

I andra omgången av partiets ledarval vann den unge affärsmannen Stefanos Kasselakis mot den tidigare arbetsmarknadsministern Effie Achtsioglou med över 56 procent av rösterna.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Inrikes 24 september, 2023

Liberalerna förstår inte pacifismens kärna

På årsdagen av den ryska invasionen medverkade Greta Thunberg i en demonstration arrangerad av pacifistiska organisationer som Svenska freds. Foto: Fredrik Persson/TT.

Ledarskribenter förlöjligar utan att begripa dess kärna – som är att ifrågasätta militarismen, en ideologi som ständigt har dragit in världen i krig.

Under sommaren har Jesper Ahlin Marceta på DN Ledare skrivit en del om pacifismen, ofta på tidningens sedvanliga mästrande sätt. Jag tror att det är svårt att förstå vad det innebär att vara pacifist utan att först förstå att pacifismen, likt antifascism och antikommunism, främst är en reaktiv ideologi. Pacifismen är antimilitaristisk. För att förstå den bör vi därför förstå den ideologi som den motsätter sig.

Den klassiska militarismen, som var mainstream bland eliten under början av 1900-talet, ser krig som är en naturlig och viktig del av den mänskliga tillvaron: nationer som inte befinner sig i krig riskerar att förlora sina dygder och bli dekadenta. Den klassiska militarismen är i stort sett död som ideologi i Sverige och västvärlden.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Karim Jebari
Filosof och forskare vid Institutet för framtidsstudier.
Kultur 24 september, 2023

Hur Naomi blev den andra Naomi

Trots att ”Doppelgänger”, Naomi Kleins sjätte bok, är hennes mest personliga, är hon fortfarande lika vass och relevant. Foto: Dan Hansson/SvD/TT.

Konspirationsteoretiker, säger Klein, ”har fel om fakta, men prickar rätt på känslorna”. Myra Åhbäck Öhrman har läst Naomi Kleins nya ”Doppelgänger”.

”Till mitt försvar var det aldrig min avsikt att skriva den här boken”.

Så inleder Naomi Klein Doppelganger: A trip into the mirror world, och jag är benägen att tro henne. I jämförelse med hennes tidigare verk, som No logo (1999), en kritik av varumärkefieringen hos okontrollerad global kapitalism och The Shock doctrine (2007), om hur nationella kriser utnyttjas för att minska motståndet mot kontroversiella politiska förändringar, känns premissen okaraktäristiskt privat. Klein tar nämligen avstamp i något så vardagligt som irritationen över att ständigt förväxlas med ”Den andra Naomi” – Naomi Wolf.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 23 september, 2023

Att komma fram till Samarkand

Positionen i gränslandet mellan de historiska civilisationerna har gjort Samarkand till en unik plats. Foto: Jonas Sjöstedt.

På resa mellan Uzbekistans mytomspunna städer upptäcker Jonas Sjöstedt ett land inklämt mellan två världsdelar och i skärningspunkten mellan storstadens modernitet och glesbygdens tradition – där arvet från Sovjet är lika närvarande som det från de islamiska och centralasiatiska civilisationerna.

Det är fantastiskt vackert, ändå är nästan inga turister på plats när jag och tonårsbarnen vandrar runt Registan, det gamla torget i Samarkand med byggnader som en gång i tiden var skolor. Här studerades filosofi, astrologi, matematik och teologi redan för 500 år sedan. Kanske beror frånvaron av människor på att det är så varmt, nästan 40 grader. Vi sätter oss på en bänk i skuggan under ett par träd på en innergård och bara tar in skönheten och atmosfären. Det är som att kliva in i en saga.

Samarkand, Bukhara och Khiva. Namnen på de uråldriga städerna längs Sidenvägen har något lockande och sagolikt över sig. Det är historiska städer med fantastiska gamla moskéer, uråldriga koranskolor, gränder och myllrande marknader där det säljs frukt, nötter och textilier. Det är vackra innergårdar där folk dricker te i skuggan under mullbärsträden. För äldre svenskar har säkert Thorstein Bergmans vemodiga visa ”Om du nånsin kommer fram till Samarkand”, som sjungits in av såväl Lena Andersson som Lill Lindfors, bidragit till denna längtan.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Sjöstedt
Frilansjournalist och tidigare partiledare för Vänsterpartiet.
Utrikes 23 september, 2023

Bland sanddyner och teknikpionjärer formas framtidens bosättare

Med modeord som ”uppstartsnation” kombineras territoriell nybyggaranda med högteknologiskt entreprenörskap. Så hoppas Israel skapa en sionism för nästa generation.

Dagens Israel är ett splittrat land. Mängder med människor har tagit till gatorna i Tel Aviv sedan regeringen i våras föreslog en kontroversiell lag som fråntar Högsta domstolen rätt att påverka regeringens beslut. Eftersom Israel saknar en grundlag har Högsta domstolen spelat en viktig roll för landets demokrati, och den har fungerat som en garant för sekulär politik i ett land som präglas av allt mer extrema värderingar.

Samtidigt är frågan om ockupationen frånvarande och den minoritet som vill blanda in Palestinafrågan anklagas för att riskera att skada den unika enigheten i demonstrationstågen. Protesterna handlar om Israels demokrati, och därmed även om något så existentiellt som landets identitet och fortlevnad.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Johanna Adolfsson
Kulturgeograf och forskare.
Ledare 22 september, 2023

Det judiska är större än Israel

Israel blir allt smärtsammare att förhålla sig till för sekulära judar. Foto: Kristopher Radder/AP.

Öknens planterade träd ger inte längre skugga åt övergreppen.

I helgen har många judar firat in det nya året. Trots att jag är judinna har ingen i min familj iakttagit högtider, men för ett par år sedan blev jag bjuden till en trevlig rosh hashana-middag hos en vän. Vi åt gratinerad blomkål och challebröd, och vid bordet satt två familjer med barn i lågstadieåldern. Framåt slutet av måltiden plockades traditionens symboliska höjdpunkt fram, äpplet (året som runt och rikt) och honungen (förhoppningen om ett sött år). Jag noterade att det var ett rosigt, svenskt äpple som en gäst kanske plockat med sig från sin tomt och som nu låg uppskuret på min assiett. ”Åh, så här fina äpplen har de nog inte i Israel!”, utbrast jag, varpå en av de större pojkarna svarade: ”Det bor faktiskt judar över hela världen, inte bara i Israel!”

Jag blev mållös. Den brådmogne unge mannen hade redan dragit samma slutsats som jag själv gjort först sent i livet, nämligen att den judiska världen är större än Israel. Och att för att landa i min identitet och lära mig något av den judiska historien, så behöver jag frigöra mig från en självförståelse som är kopplad till Israel. Jag behöver varken reflexmässigt springa till landets försvar, eller ha mindervärdeskomplex för att ha tappat kontakten med sederna. Det judiska är så rikt att den lilla bit som intresserar mig räcker gott och väl – drivkraften att ifrågasätta, kollektivt analysera texter, göra uppror, hålla fast vid idén om en gränslös värld, som sammanfattas i en av de äldsta skrifternas vackraste sats: tiqqun olam, förpliktelsen att laga världen.

Ändå förstår jag precis vad Israel representerar när jag tänker tillbaka på 1945, när en värld reser sig ur en katastrof för att bygga något nytt. Då står spillran av ett folk och undrar vad som finns kvar att leva för efter att inget land, inte ens det egna, erbjudit skydd mot nazisternas skoningslösa jakt på judar. När ens mamma, pappa, make eller barn i bästa fall återfinns som ett av tusentals namn i en loggbok, med stämpeln Vernichtet (förintad) i maginalen. Då är drömmen om ett eget land lätt att identifiera sig med. Som den israeliske författaren Amos Oz har sagt: ”Den värsta tragedin jag kan tänka mig är kollisionen mellan det rätta och det rätta.” Det rätta att bereda judar en egen plätt jord efter det stora sveket, och det rätta i att inte mörda palestinier och jaga dem ur deras hem.

Rörelsen själv talar om ‘savannisering’, men själv skulle jag kalla det för ekologiskt förpackad apartheid.

Mina föräldrar var aldrig religiösa. Så även om de aldrig övervägde att emigrera till Israel, så tjusades de ändå av landet som byggts upp av raska socialistiska kibbutzniks i en Medelhavsversion av Unga örnar, med småsamhällen byggda kring kollektivjordbruk och jätteförskolor. Att donera pengar till Keren Kajemet, den israeliska markägande stiftelsen som planterar träd i Negev, blev den perfekta kompromissen. Vem älskar inte träd som växer i öknen? I veckans nummer visar Johanna Adolfsson hur något så oskuldsfullt tjänar som vapen för en ockupation. Rörelsen själv talar om ”savannisering”, men själv skulle jag kalla det för ekologiskt förpackad apartheid.

Hon visar också hur landet, genom att klä nybyggandet i företagslingo, hoppas nå ut till en ny generation. Hittills har de massiva demonstrationerna mot detroniseringen av landets högsta domstol engagerat teknikentreprenörerna, som sett affärerna äventyras när landet faller i internationell onåd. Men kanske går det ändå att fresta några Silicon valley-hipsters att bosätta sig i öknen och skapa lagligt muslimfria zoner. Blir det till slut visionen om nya kapitalflöden som lättar högerregeringens huvudvärk och splittrar protestvågen?

Om några dagar infaller Yom Kippur och efter det kommer en högtid av ett helt annat slag: Bok- och biblioteksmässan i Göteborg. I år är det Judisk Kultur i Sverige som är hedersgäst och det blir gott om tid för samtal om vad det innebär att vara jude i dag. Några israeler är bjudna, men precis som den unge mannen vid bordet sade: Det bor faktiskt judar över världen, inte bara i Israel.

Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]