Gustav Möllers (1884–1979) merit­lista sopar mattan med alla andra svenska politikers. Ändå är han märkligt okänd utanför politiska nördkretsar. Visst är det bekant att han var en av folkhemmets arkitekter – men han var ju bara socialminister, inte finans- eller statsminister. Och vad gjorde han egentligen: något med barnbidraget? Nu raljerar jag, men få har nog koll på att vi har Möller att tacka för så mycket: två veckors allmän semester, folktandvård, allmänt barnbidrag, allmän sjukförsäkring med fri sjukhusvård, allmän folkpension, och så vidare. Ett nyckelord i hans gärning är begreppet ”allmän”, som var en brandvägg mot det välfärdspolitiska motståndet. Ett exempel: när ålderdomshemmen skapades 1947 skulle de omfatta alla gamla, inte bara de fattiga. Likaså barnbidraget som infördes året efter: det skulle ges till samtliga, så att medelklassen inte knorrade om förtäckt fattigvård.

Fram till nyligen har det bara funnits en enda biografi om Möller, Nine Christine Jönssons & Paul Lindbloms Politik och kärlek, från 1987. Den är läsvärd, men fokuserar mer på hans privatliv än på de politiska reformer han stod bakom. Det är därför glädjande att ekonomihistorikern Per Gunnar Edebalk skrivit Gustav Möller. En legendarisk socialpolitiker. Visserligen fokuserar Edebalk för lite på Möllers ideologiska drivkrafter – marxismen var viktigare för Möller än för de flesta andra socialdemokrater – och hans prosa är snustorr. Men boken har hög tobakshalt: här får vi verkligen syn på Möllers gärning. Tillsammans ger skrifterna en heltäckande bild av politikern och människan.

Gustav Möller kom in i riksdagen 1919. Vid den tiden saknade Socialdemokraterna en tydlig politisk linje, Sverige var ett befäst fattighus och i valet 1924 drev SAP frågan om avrustning. Hedervärt visserligen – men det fick inte folkmajoritetens hjärtan att klappa. Kort efter valet åkte Möller över sundet och talade med danska socialpolitiker. Så förändrades allt: i valet 1928 dominerade frågor om ålderdom, sjukdom och olycksfall. Möller var valansvarig och hans grundtanke var ”frihet från nöd”. Genomslaget kom efter valet 1932, då en ung generation politiker som stampat i spiltorna släpptes ut. Med Möllers mäktiga socialdepartement och Wigforss underbalanserade budget lades grunden till folkhemmet – och reformtakten var makalös.

I dag tänker vi på 1930-talet som de sociala ingenjörernas tidsepok. Det beror till stor del på Yvonne Hirdmans bok Att lägga livet till rätta. Där utmålas Alva Myrdal som en pedantisk utopist som styrde och ställde – framförallt med kvinnorna. Men det var inte mätstudierna av diskbänkarna eller storköken som blev arvet från folkhemmet – utan det allmänna barnbidraget och den fria mödravården. ”Möllerlinjen” segrade med sina generella bidrag, inte den behovsprövade hjälpen som Myrdal förespråkade. Detta trycker Edebalk på: under Möllers inflytande blev sociala försäkringar en medborgerlig rättighet. Den sociala ingenjörskonsten var bara en parentes.

I februari i år skrev Jonas Elvander en lysande ledartext här i Flamman (Nr 6/2021), om att dagens vänsterpartister borde hämta inspiration från 30-talets socialdemokrati. Framför allt lyfte han fram finansminister Wigforss, med sin keynesianska politik och planhushållningsideologi. I detta kan jag bara instämma, men även Möllers namn bör läggas till listan. Nu utgör visserligen Möllers reformer en krypgrund för folkhemmet – ”social-Sverige” är i någon mening färdigbyggt. Och för socialister återstår ofta att försvara Möllers arv. Men hans sätt att tänka kring politik – hans filosofi om man vill – har blivit aktuell på nytt. I sin sista bok, Antikapitalism, konstaterar den ledande marxistiska teoretikern Eric Olin Wright att drömmen om ett hastigt brott med kapitalismen inte längre ter sig realistisk: ”Vi kan fortsätta med att försöka bygga en ny värld, inte på ruinerna av den gamla, men i den gamla världens sprickor. Vi kan bygga vad jag kallar för ’Verkliga utopier’, mindre delar av slutmålet bortom kapitalismen i ett samhälle som fortfarande domineras av kapitalism”. Detta är Möllers tänkande i ett nötskal. Att plikttroget gå till jobbet i regeringskansliet på morgonen, hälla upp kaffe och fråga sig: vad ska jag dra bort från marknaden i dag? Möller må ha varit en socialdemokrat – rentav den som fullbordade den sociala demokratin. Men inom hans projekt grodde fröet till något större: en demokratisk socialism.