Skolan ska förbereda elever inför framtidens arbetsmarknad. Det låter nästan självklart. Alla vill vi ju att dagens unga ska ha jobb när de blir äldre. Men formuleringen innebär i praktiken att skolan ska anpassas till kapitalets behov. Det är ett behov som är stort och inhumant om det får fritt utlopp. Det står i motsättning till en skola med elevers behov och utveckling i centrum. I motsättning till en skola som bidrar till kritiska, självständiga elever med ambitionen och verktygen att förändra samhället efter sina intressen. I motsättning till elever som tillåts utveckla sina sinnen och upptäcka sina talanger.

Den nya gymnasiereformen är en delseger för kapitalets intressen. Segregationen mellan praktiska och teoretiska program samt de minimala möjligheterna att studera på Komvux innebär en cementering av klassamhället. Beroende på vad vi väljer och hur det går för oss i gymnasiet ska vårt öde slås fast. Vi ska som unga få vår plats i kapitalets kugghjul och helst aldrig ifrågasätta det. Allt med argument om att vi ska möta den framtida arbetsmarknadens krav. Så länge vi fyller en funktion inom kapitalismens maskineri är vår personliga utveckling sekundär.
Skolan skulle kunna bli en fantastisk erfarenhet. Här skulle man kunna lära för livet och av varandra. Utveckla sociala färdigheter och estetiska talanger. Lära sig hur man kan ifrågasätta och hur man kan formulera krav och idéer. Men en skola med livslångt lärande som mål kan inte skapas så länge som skolan förblir näringslivets kycklingfabriker.

Skolan sägs vara samhällets spegel. Det stämmer inte minst i detta avseende. Arbetsmarknaden framställs som något som inte kan stå under demokratisk kontroll. Som något närmast gudomligt vars budord vi måste lyda för att inte hamna i onåd och drabbas av dess vedergällning. Så länge denna maktbalans inte utmanas kommer kapitalet befalla och den offentliga skolan verkställa.