I Sydafrika sitter Jean-Bertrand Aristide och tvingas se på hur 150.000 av hans landsmän dör i en jordbävning. Landet har skickligt utnyttjats som sweatshop, med regionens lägsta löner. Det kanadensiska klädföretaget Gildan Active Wear lyckades till och med pressa ned lönerna i låglöneländerna Honduras och Mexiko genom att hota fackföreningarna där med att flytta till Haiti. Arbetslösheten var redan innan jordbävningen katastrofala 60 procent.

Första gången Aristide valdes blev han landets första demokratiskt valde president 1990. En stor majoritet röstade på ett progressivt program som tog strid mot privatiseringar och IMF och Världsbankens diktat.1991 avsattes han i en kupp som han själv anser genomfördes med direkt stöd av USA. Han hade då vägrat att privatisera el- och telefonbolagen på ön. Dessutom ville han återinvestera vinsterna i den verksamheten i sociala program. Han fördubblade minimilönen, satsade på ett alfabetiseringsprogram och ett matprogram med starkt subventionerade måltider för de allra fattigaste.
Efter detta spelade han en mer dubbel roll. Med kringel och krångel arbetade han för att återkomma till sin rättmätiga position. Han tog hjälp av president Clinton i USA, där han då också levde i exil, för att till slut återkomma till makten 2001. Denna gång bunden av överenskommelser med dels den gamla regimen om samarbete och dels med IMF och USA om att följa nyliberalismens lagar. Hans rörelse splittrades och anklagelser om våld mot oppositionen duggade allt tätare. 2004 avsattes han i en ny kupp.

Själv hävdar Aristide med bestämdhet att han kidnappades av USA-trupper och flögs via Centralafrikanska republiken och Jamaica till sin exil i Sydafrika. Han hävdar lika bestämt att det beror på att USA inte höll sitt löfte om att han skulle slippa privatisera och tillåtas återinvestera vinster för folkets bästa.
Minnet av den politik som han åtminstone fick fattiga haitier att hoppas på lever idag kanske tydligast i de 400 läkare han lät utbilda gratis på Kuba. Och i de 400 läkare som Kuba skickade dit och som erbjuder gratis hälsovård åt haititer.
I ett fattigt land som Haiti är det oerhört bidrag. ”Våra läkare arbetar varje dag i 227 av 337 kommuner i det landet”, skriver Fidel Castro i sin blogg den 14 januari.

Istället fokuseras i våra medier ofta nu istället på säkerhetsfrågan och vi förleds tro att landets största problem är kriminella och plundrare. Legoknektsföretaget Blackwater, som bytt namn efter uselt rykte i Irak, skär guld med täljkniv. ”USA-legoknektar vinnare på Haiti-katastrofen”, heter det i tyska Die Welt den 21 januari 2009.
Aristides parti är fortfarande populärt bland landets fattiga. Rätt eller orätt hyser de förhoppningar om en bättre framtid med honom vid rodret. Nuvarande president Preval vägrar att ens släppa in honom i landet.

En politik som den som Aristide påbörjade skulle idag också kunna dra nytta av den vänstervåg som drar över Latinamerika och hitta allierade på ett annat sätt än tidigare. Vad Haiti behöver är massiv hjälp utifrån med läkare och mat men också möjligheten att starta på nytt, med en självständig politik för folkets bästa, utan inblandnig från varken USA eller IMF. Tillsammans med skuldavskrivningar av den enorma utlandsskuld som landet haft ända sedan 1880-talet då kolonialmakten Frankrikes slavägare krävde den då oerhörda summan 150 miljoner franc i ”ersättning” för förlorade slavar och mark, skulle det ge landet nytt hopp. Haiti har också naturresurser i form av guld, silver och mineraler som under andra omständigheter skulle kunna utvinnas och komma folket till godo. Sverige borde till en början, som bland andra Forum Syd påpekat, gå i spetsen för att skriva av skulderna.

/Jonas Thunberg