OSLO. Det mest omstridda direktivet i EU:s historia blev antaget i december. Tjänstedirektivet skall nu göras till en del av lagverket i alla EU/EES-länder inom loppet av tre år. Kampen mot direktivet är över, men det kvarstår tolking, finjustering och beslut i EG-domstolen för att ta reda på precis vilka konsekvenser direktivet kommer få.
Mycket är oklart, särskilt efter de sista behandlingsrundorna i EU-systemet. Textnära läsningar av direktivet kan ge upphov till olika tolkningar. Men för att förstå direktivet bör man också läsa in maktförhållandena i samhället och ett arbetsliv i snabb förändring. Tanken med direktivet är att öka den gränsöverskridande handeln med tjänster. I en europeisk arbetsmarknad med enorma löneskillnader och i en sektor där huvuddelen av utgiftena är arbetskraftsskostnader, kommer direktivet med nödvändighet leda till en ökad press på löner, pensioner och ländernas välfärdssystem.
Det är mycket som står på spel. Den nordiska välfärdsmodellen vilar på ett solidariskt system med landsomfattande kollektivavtal och målsättningen arbete till alla. I stället för att utsättas för skoningslös konkurrens och att bjuda ut sin arbetskraft till lägsta pris, har arbetstagarna slagit sig samman för att upphäva konkurrensen mellan varandra. Det är detta ”golv” i välfärdsstaten som tjänstedirektivet kan slå hål på.
Direktivet är alltså antaget. Men i Norge är slaget inte över. Eftersom vi står utanför EU kan vi reservera oss från direktivet. Det finns olika syn både i regeringen och i fackföreningsrörelsen på om reservationsrätten skall användas. Före jul såg det ut som tjänstedirektivet skulle godkännas efter en snabbehandling regisserad av topparna i Arbeiderpartiet och LO. Men denna vecka har motståndarana av direktivet vunnit ett viktigt slag. Efter massiv mobilisering från basplanet har LO beslutat att kräva en grundig konsekvensutredning och en ny remissrunda innan beslut om direktivet tas. Det garanterar i sig ingenting, men det öppnar för en bredare offentlig debatt. Och det kan göra konsekvenserna av direktivet tydligare. Det finns knappast en majoritet i Norge för att slå hål på golvet i arbeteslivet.