Även om sysselsättningen ökar och arbetslösheten minskar i Sverige idag, återstår en grupp som inte gynnas av goda konjunkturer, stark efterfrågan på arbetskraft och sänkta skatter. Vi har en betydande grupp som stått utanför arbetslivet under mycket lång tid. Dessa utanförskapsproblem har att göra med både klassorättvisor och diskriminering av utrikes födda.
En av de mest utslagsgivande faktorerna, när det gäller etableringsmöjligheterna på arbetsmarknaden, är utbildning. För dem som inte har en gymnasieutbildning – och det handlar fortfarande om mer än 700.000 svenskar i arbetsför ålder – är svårigheterna att få jobb och rimliga inkomster högst påtagliga. Det är bara strax över 50 procent som är sysselsatta, vilket kan jämföras med cirka 80 procent bland dem som har en gymnasieutbildning. Bland utrikes födda i arbetsför ålder är det 25 procent som saknar gymnasieutbildning. Bland inrikes födda är andelen 20 procent.
För att komma till rätta med missförhållandena är det mycket som måste förändras, inte minst i skolan. I en artikel i Dagens Nyheter den 10 november diskuterar Lars Ohly förutsättningarna för att ge grundskolan och gymnasieskolan större resurser för att komma till rätta med problemen. Det är oroväckande att tio procent lämnar grundskolan utan behörighet för studier på nationella gymnasieprogram och att 25 procent av 20-åringarna saknar slutbetyg från gymnasieskolan.
Självklart är ökad lärartäthet positivt ur resultatsynpunkt. Men är det huvudproblemet? Lars Ohly har inga tankar på att ändra på struktur och innehåll. Tvärt om anser han att alla tankar på att utveckla yrkesutbildningen och tydliggöra gymnasieskolans arbetslivsförberedande uppdrag leder till en nedrustning av kompetens- och kunskapskrav. Dessutom menar han att kritisk reflektion och processmetodik är att föredra framför ”korvstoppningspedagogik”. Yrkesutbildningen ska ha en underordnad ställning i gymnasieskolan och en relativistisk kunskapssyn ska prägla pedagogiken.
Det är lite märkligt när en ledare för ett parti som säger sig företräda samhällets mindre gynnade grupper i praktiken torgför en syn på sociala villkor som är genuint medelklasspräglad. Akademiska färdigheter upphöjs medan yrkeskunnande nedvärderas. Huvudambitionen tycks vara att utveckla ett skolsystem som i praktiken bidrar till att avskaffa arbetarklassen – åtminstone i betydelsen en klass ”för sig”, som Marx uttryckte det.
Ett huvudproblem i dagens skola är, tvärt emot vad Ohly skriver, att den egentliga yrkesutbildningen får för lite utrymme. Varken arbetarklassens eller arbetslivets erfarenheter tas till vara.
Allt för många fullbordar inte heller gymnasieutbildningen, som också Lars Ohly framhåller. Men det är framför allt i de yrkesförberedande programmen vi har de stora problemen med genomströmningen. För många blir kärnämnena ett oöverstigligt hinder. Det borde alltså finnas alternativa vägar, liksom i våra nordiska grannländer, yrkesutbildningar som inte omfattar lika mycket allmänteoretiska inslag. Idag saknas sådana alternativ. Och på Komvux finns inte mycket yrkesutbildning. Detta leder till stor belastning på arbetsmarknadsutbildningen, som är den enda instans som kan erbjuda vuxna yrkesutbildning på grundläggande nivå.
Utslagningen från skolan är den faktor som kanske mest av allt bidrar till ökade samhällsklyftor.
