Flamman nr 24/2013 har en stor artikel om läget i den svenska skolan. Viktigt och till stora delar bra tycker jag, men; som i stort sett all beskrivning i media så lyfts kommunaliseringen och det fria skolvalet som en gemensam förklaring till den besvärande utveckling som den svenska skolan har haft sedan början av 1990-talet. Jag tror inte alls att det är så, det var två väldigt olika ”reformer” och vid en närmare granskning av innehållet i artiklarna, bland annat Lennart Kjörlings i Flamman, så är det effekterna av det fria skolvalet som redovisas och knappast aldrig finns några rimliga orsakssamband med kommunaliseringen redovisade.

Jag menar att det är viktigt att tydligt hålla isär kommunaliseringen och det fria skolvalet. Det var ”reformer” som hade helt olika karaktär och syften och för oss inom vänstern är det förstås viktigt att skilja på demokratisering och marknadifiering. Kommunaliseringen hade ju faktiskt som syfte att ytterligare demokratisera styrningen av den svenska skolan och som en följd av detta också uppnå en del andra viktiga möjligheter.
Precis som Lennart Kjörling skriver så levde klasskillnaderna vidare i den svenska skolan och de politiska ambitionerna om minskade skillnader fick alltför dåligt genomslag. Många lärare tyckte inte att det var någon bra målsättning och det dubbla huvudmannaskapet gjorde styrningen lite svagare och otydligare i en del avseenden. Många kommuner ville ha mer samarbete mellan skola och socialt förebyggande insatser för att minska klasskillnaderna men samarbetet försvårades av det dubbla huvudmannaskapet. Det kunde handla om mer samarbete mellan skolan och fritidsverksamheter men också med socialtjänstens arbete.  

Det fanns därför goda skäl att upphäva det dubbla huvudmannaskapet och alternativet att förstatliga hela skolväsendet nämndes överhuvudaget inte och egentligen tror jag inte att någon heller idag förordar en helt statlig driven skolan med statlig drift av lokaler, skolmat och skolskjutsar. Jag förstår att Lennart Kjörling och många andra kände sig trampade på och det är ingen oviktig aspekt men det blir alltför förenklat om kommunaliseringen förklaras med Göran Perssons ambition att bli statsminister. Kommunaliseringen var ett svar på många goda avsikter att fortsätta reformera och demokratisera skolan. Och det som vi kallar ”kommunaliseringen” var egentligen bara ett av väldigt många steg där kommunerna under flera decennier fått ett ökat ansvar och inflytande.
Men framförallt måste väl vänstern ha ett svar på hur en framtida skola ska organiseras och styras. Är det vänsterpolitik att statliga byråkrater ska ta över styrningen av skolan? Är det rimligt att lämna över en så vital del av samhället till nån sorts expertstyre?