USA går till val, och det känns som om förändringen ligger i luften. De flesta amerikaner är hjärtligt trötta på Irakkriget. George Bush har sett sina popularitetssiffror rasa och frågan i valet är inte om, utan hur mycket, republikanerna kommer att förlora. Det trots att demokraterna knappast kan sägas erbjuda en sammanhållen alternativ politik.
Någon vecka före valet gick dokumentären Shut up and sing (”Håll käft och sjung”) upp på bio i USA. Den ger ett perspektiv på vad som skett de sista åren. Dokumentären handlar om Dixie Chicks, vars sångerska Natalie Maines uttalade sig kritiskt mot George Bush precis vid Irakkrigets utbrott. Efter det utsätts gruppen för en hejdlös kampanj från USAs konservativa. De bojkottas av de countrystationer på radion som brukar spela deras musik, reaktionära manliga tv-ankare öser sitt förakt över dem i direktsändning, de till och med hotas till livet.

Tidsperspektivet växlar från 2003, då krigshysterin är som värst, till idag då mycket av det som sades 2003 om Iraks framtid framstår i all sin enfald. När Dixie Chicks möts av en storm av kritik för att svika sitt land i krigstid så måste de välja väg. I dokumentären visas hur de tvingas ta ställning, och de väljer att stå upp och inte be om ursäkt. Det kommer att förändra deras liv och deras musik. Bojkotten mot dem från countrymusikens bastioner i södra USA är effektiv och grov. De tvingas ta strid för sin rätt att yttra sig, för sin kritik emot kriget. Det är svårt att inte också se det som en feministisk strid – countrysångerskor ska vara söta och sjunga, inte kritisera USAs utrikespolitik, men de vägrar att anpassa sig i rollen.
Idag inser de flesta amerikaner att kriget är orättfärdigt, att det byggdes på lögner och att regeringen saknar lösning på konflikten. Nu ser republikanerna ut att förlora mandat i kongressen även i konservativa ”countrystater” som Texas, Arizona, Kansas och Wyoming. Idag är det alltfler amerikaner som, liksom Dixie Chicks, skäms över sin president.