Jag satt i en liten våning på Bastugatan i Stockholm. Och skrek. Mannen mittemot var nämligen väldigt lomhörd. Han var författare och hette Ivar Lo-Johansson och var liksom nästan helig.
Vi pratade en stund om kulturpolitik medan solen blänkte över Riddarfjärden – utsikten var gudomlig – och han envisades med att röka en cigarrcigarett som spred en läskig doft i den lilla, spartanska etta som var hans arbetslägenhet.
Jag minns det där mötet nu när kulturutredningen har lagt fram sitt betänkande. Den vill ha en ny kulturpolitik. Man fattar ju varför. Den som äger kulturen skriver dagordningen för hur vi tänker.
Vänstern och liberalerna dominerar kulturen och högern gillar det inte. Frågan är om den ska lyckas få mer inflytande nu. Kan man administrera sig in i hjärnan på folk? Kulturutredningen ägnar sig mest åt att flytta runt några direktörer och skapa tre monstermyndigheter.
Undrar just vad Ivar Lo skulle ha sagt. Hallå himlen, kan man få prata med honom?
Den där gången log han lite och fimpade sin cigarrcigarrett. Riksdagen hade just fastställt 1974 års kulturpolitik, ett dokument som alltsen dess har liknats vid kulturens Döda havsrullar. Men Ivar Lo var inte så imponerad.
– Man sysslar mest med att utreda distributionen av kulturen, sa han. Men vi måste väl också tänka på vad vi ska distribuera. Annars kan de ju lika gärna skicka ut chokladaskar till folk.
Jag nickade som man gör när en legend pratar. Men jag var inte säker på att han hade rätt. Ska myndigheterna lägga sig i vilken kultur som ska godkännas?
Kanske var han bara förströdd den där gången. Han ville ju något annat med kulturen, något mer, något utanför myndigheternas koll, något som angick hans eget folk, arbetarna och de som stod lägst på samhällsstegen. Han skrev ju inte bara romaner utan stora reportage som förändrade livet i Sverige.
– Allt det spännande finns hos arbetarklassen, sa han.
Hur skulle myndigheterna kunna bidra i den kamp som Ivar Lo deltog i? Inte ens arbetarrörelsen var med i matchen, tyckte han. När hans stora roman Godnatt jord kom ut tänkte ABF ta med den i sitt studieprogram. Men när de läst boken drog de tillbaks den.
– Istället gav de ut en bok som hette Gomorron jord, en motbok, sa han. Den hade ett gyllene veteax på framsidan och handlade om solsidan i statarklassens liv.
Ivar Lo var arg. Jag tror att det höll honom uppe. Han talade om att all konst är klassbunden och om litteraturens ”ofantliga betydelse” men att det fanns hinder i vägen.
Idrottsrörelsen var hemsk.
– De dummaste människorna sitter på idrottsläktarna, sa han.
Fast efter en stund mildrade han sitt fördömande.
– Idrottspubliken omfattar också de dummaste, sa han.
Det kan vara tufft att se hur rätt man får. Undrar just om han från sin himmel har koll på dagens fylltrattar på idrottsläktarna.
Men detektivromanen var ännu värre, hävdade han.
– Den är värre än porr, sa han. Den är våldsporr. Den är ett ogräs som ser ut som en bok för att den har pärmar.
Lätt att säga då, 1974! Han skulle bara veta hur det är idag. Deckarna får förstadagsrecensioner och behandlas med sliskig vördnad av kulturens förmedlare som blivit bländade av höga upplagor och guld.
Jordens fördömda måste erövra scenen, menade Ivar Lo. Men hur gör man? Kanske kan man nå arbetarna med teatern.
– Förut var teatern en förströelseform för de rika mellan middagen och supén, sa han. Men så är det ju inte riktigt längre.
Själv skrev han en pjäs som hette Byn. I slutscenen skulle en svärm levande råttor komma in på scenen. Men hur undvika att råttorna sprang ut i publiken?
– Jag bifogade en regianvisning, sa Ivar Lo. Som den ärade regissören vet så ska man lägga en hötapp på scenen. Då springer alla råttor dit. Pjäsen blev aldrig spelad.
Och hur blir det med kulturpolitiken? Kan högern lägga beslag på kulturen? Det trodde inte Ivar Lo.
– De unga författarna måste läsa sig bakåt för att få perspektiv framåt, sa Ivar Lo. Vi kan inte göra oss urarva den borgerliga kulturen. Och de måste öva sin stil och skaffa sig ett språk. De rika är rika för att de har ett rikt språk.
