Det var ingen influerare, karismatisk guru eller svampupplevelse som fick mig att inse min vilsna religiösa hemvist, utan ett citat av den franska litteraturprofessorn Hélène Cixous, ur hennes klassiska verk Medusas skratt: ”Ut, lilla judinna. Snabbt, innan jag döper dig. ’Ära’: vilket ord! Ett namn för arméer och katedraler, för högtidliga segrar; det var inget ord för judekvinna. Ära, kyrkfönster, flaggor, domer, mästerverk – hur skulle jag kunna undvika att kännas vid er skönhet och därmed påminnas om mitt främlingskap?”
Cixous föddes och växte upp som judinna i Algeriet, där hon fick uppleva bristen på tillhörighet i dess sorgligaste form. Först som andra klassens medborgare ur kolonisatörernas antisemitiska perspektiv (sämre än kristen fransk, men lite bättre än de koloniserade afrikanerna) och efter självständigheten som överbliven barlast i den nyfödda nationen.
Familjen emigrerade till Paris, där hon – som man förstår av citatet – blev golvad av kristendomens bedårande mäktighet. Tänk att ha tillgång till denna rikedom! Ja, jag förstod Cixous precis, trots min polska bakgrund. Sedan jag var liten har jag dragits till det kristna mysteriet, med nåden som grundbudskap och en huvudperson som redan för 2000 år sedan tog sig tid att hänga med kvinnor och barn. Som traditionslös judinna med bakgrund i ett land där judar tvingades välja mellan tradition och socialism, blir man avundsjuk. När en vän till mig började studera till präst bestämde vi halvt på allvar att han ska döpa mig när han blir klar, vilket blir om drygt ett år.
I den uppmärksammade bekännelseartikeln i Expressen, en av flera publicerade trosresor (ursäkta), intervjuar krönikören Nanna Olasdotter Hallberg konvertiten Maria Reina, en tidigare Ung vänster-aktivist och feminist som hittat till islam för om att ”hoppa av ekorrhjul och individualism”. Hon är inte ensam. Antalet konfirmander har ökat med elva procent enligt årets ungdomsbarometer, och enligt islamologen Yafa Shanneik har även muslimska konvertitberättelser fått ett uppsving på sociala medier.
Jag värjer mig mot bli en del av en trend framscrollad av krafter som vill avleda mig från något viktigare.
Var och en har förstås rätt att finna något att bli salig på, livet är röv som det är. Och internet känner av vår längtan. Som all lidelse är tron en perfekt valuta att omvandla till varor och livsstil. På shoppingsajterna är vi bara en pastellfärgad hijab, ett rutigt förkläde eller en Lilla huset på prärien-klänning bort från ännu en orealistisk skitdröm som aldrig kommer att föra oss närmare en jämlikare värld.
Om Maria Reina är representativ betyder det att många som nu söker sig till församlingarna är sådana som för ett par år sedan återfanns i klimatrörelsen eller någon annan kampgemenskap. Även dessa rörelser drevs av affekt, men bränslet var en tro på systemskifte. Hur bra gick det? Jag tror att många fortfarande är traumatiserade över att framgångarna uteblev. I stället var det lögnerna och konspirationerna som vann mark. Utan inflytande är det inte konstigt att generation Z och alfa vänder sig till högre makter.
Den som kommer närmast en nykter analys av vad som pågår är professorn i religionsvetenskap, Simon Sorgenfrei. I samma reportage menar han att ”det i dag finns en individualistisk islam som växer fram med hjälp av sociala medier.” Lite som astrologi eller ett hälsoprogram som beställts på postorder.
Så ska även jag bli frälst? Tanken gör mig generad. Jag värjer mig mot bli en del av en trend framscrollad av krafter som vill avleda mig från något viktigare.
Det finns dock en mikroskopisk chans att den andliga väckelserörelse blir det som till slut blåser liv i de kraftlösa rörelserna, även om sannolikheten är måttlig. Snart har även den här trenden blåst över, precis som axelvaddarna och ståluggen på min tid.
I alla händelser missunnar jag ingen ett dundrande Hosianna på juldagsmorgonen eller rysningar i hela kroppen under gemensam bön i moskén. Alla borde få uppleva det åtminstone en gång om året. Varför inte på första maj?
