”Vietnam är nära, utanför ditt fönster”, sjöng FNL-kören 1972. ”Så blåser vinden rök ifrån Haiphong.”
Kriget pågick i 20 år, tog miljontals vietnamesiska liv, och engagerade en generation socialister över hela världen. Vietnamrörelsen flätades samman med andra solidaritetskamper – i Chile sjöng Victor Jara om rätten att leva i fred (El derecho de vivir en paz) och i andra hörnet på världskartan samlades den alliansfria rörelsen i indonesiska Bandung 1955 för att tänka fram en värld bortom det påstått kalla kriget. 1968 bildades Latinamerikagrupperna i ett Sverige där, som historikern Kjell Östberg har uttryckt det, allting var i rörelse.
Över hela världen reste sig folken för att jaga ut kolonialregimer och avsätta despoter. Och motståndskämparna kom inte sällan från vänster. I Latinamerika kunde socialister hålla på Salvador Allende, Carlos Fonseca och Che Guevara, i Afrika på Julius Nyerere och Kwame Nkrumah, och i Sydostasien på Sukarno och Ho Chi Minh.
Kamperna handlade om fred och mänskliga rättigheter, men också om något mer. Det fanns en vision för dagen efter friheten, om hur samhället skulle se ut när krigsdammet hade lagt sig. Dessutom fanns det en mottagare för solidariteten – organisationer att samarbeta med, aktivister att intervjua, sånger att översätta och texter att lära av. Kampen var solidarisk, i betydelsen att den fördes tillsammans med det utsatta folket. Det fanns ett utbyte och ett gemensamt mål.
Själv var jag som ung socialist aktiv mot Irakkriget. Mycket var sig likt från FNL-rörelsen. Vi sågs på öppna planeringsmöten för att skriva gemensamma flygblad, bestämma slagord och boka talare. Den 15–16 februari 2003 protesterade enligt BBC mellan sex och tio miljoner människor världen över – varav tre miljoner bara i Rom. En månad senare hörde jag ärkebiskop K.G. Hammar tala på en demonstration i min uppväxtstad Uppsala. Han hoppades att vi hade fel i att kriget skulle bli ”bränsle för terrorismens världsbrand”, men precis som Vietnamrörelsen hade vi tyvärr rätt. De villigas koalition med USA i spetsen dödade mellan 100 000 och 1 miljon människor, och i tomrummet efter Baathpartiet växte dödliga islamistmiliser fram.
Men en central sak skiljer sig åt. Saddam Hussein var ingen demokratikämpe utan en folkmördare. Det fanns ingen mottagare för solidariteten, och därför inte heller en tanke om dagen efter. Vår kamp mot invasionen var rättvis, men den handlade mer om att värna civila än att utmana kapitalets makt. Till skillnad från halvseklet tidigare var huvudsyftet varken demokratiskt eller socialistiskt, utan rent humanitärt.
För i land efter land har det sekulärt socialistiska motståndet försvunnit och ersatts av antingen auktoritära ledare utan ideologi, eller av religiösa fundamentalister.
Anledningen till detta är komplex. Som Walter Rodney beskriver i How Europe underdeveloped Africa (1972) bär västvärlden ett ansvar för den sydliga kontinentens fattigdom. I otaliga fall har USA dessutom aktivt förstärkt den auktoritära högern för att underminera Sovjetunionen, och i den muslimska världen har man hjälpt till att bygga upp militanta islamiströrelser som Talibanerna.
Men som fallet Afghanistan visar föll socialisterna dessutom ofta på eget grepp, inte sällan genom att bli auktoritära och impopulära. Det visade sig att färdigheterna som krävs för att vinna ett inbördeskrig inte nödvändigtvis är användbara för att styra ett land.
Socialism utan demokrati slutar alltid i katastrof. Jag minns mina dubbla känslor vid Kwame Nkruhmas vackra minnesplats i Ghanas huvudstad Accra, där påfåglar traskar fritt mellan fontänerna. Det centrala monumentet föreställer ett begravt svärd, men i motsats till det budskapet blev hans styre snarare allt mer våldsamt. De vackra fjädrarna till trots.
I dag är en annan tid. Missnöjet finns kvar men tar inte vänsteruttryck. Under höstens uppror i Niger vajade ryska flaggor från motorcyklarna. Socialismen är fortfarande stark bland latinamerikaner och kurder, men i övrigt har fredskampen blivit rent folkrättslig. Inte minst i länder i det upplösta Sovjetunionen, som Ukraina, där kampen oftast står mellan demokratisk eller auktoritär nyliberalism. Som socialist väljer jag demokratin – men i mig bor en sorg över att inte ha en kandidat att hålla på när freden väl har slutits.
Länge var Palestina ett undantag, och faktiskt även Israel, vars kibbutzer kombinerade judisk nationalism med socialistiskt självstyre. Efter arabländernas angrepp 1967 tog landet en konservativ riktning, medan Palestina styrdes av sekulärt socialistiska Fatah. Men palestiniernas växande besvikelse över det korrupta socialistpartiet skapade utrymme för Hamas. Samtidigt har de militanta vänstergrupperna DFLP och PFLP radikaliserats, och deltog i terrordådet 7 oktober. De riktade symboliskt nog in sig på just vänsterkibbutzerna i närheten av Gaza, där de mördade och kidnappade både socialister och fredsaktivister. Som om de ville städa bort det sista även av den israeliska vänstern, efter att ha tagit itu med den palestinska.
Visst finns det ingenting som ursäktar det israeliska svaret. Gazakriget är enligt FN det dödligaste för barn på 20 år, och högerregeringens fördrivning av palestinierna sker med folkmordsretorik. Återigen har den fredsrörelse som tar till svenska gator rätt. Påståendet att Benjamin Netanyahus regering strider mot Hamas är dessutom löjeväckande, med tanke på att han själv har bidragit till dess framväxt för att underminera den sekulära socialismen som legitim motpart.
Socialismen är fortfarande stark bland latinamerikaner och kurder, men i övrigt har fredskampen
blivit rent folkrättslig.
Likväl blir det allt svårare att hitta en lämplig vänrörelse att kämpa för freden tillsammans med. En historiskt okunnig höger försöker paradoxalt nog smeta Hamas på vänstern – utan att förstå att den militanta islamismens framväxt tvärtom är det blodiga resultatet av socialismens tillbakagång i stora delar av det globala syd. Högern har alltså fått som de ville, men tar nu inte sin del av ansvaret för kalla krigets misslyckanden.
Samma kantring präglar antikrigsrörelserna. Under Irakkriget kunde vem som helst gå med i lokala fredsföreningar för att föreslå paroller och talare, eller rösta fram en ordförande. Protesterna mot Gazakriget är annorlunda. De erfarna Palestinagrupperna är inte inblandade, och protesterna organiseras i stället av en ”arbetsgrupp” som saknar hemsida och kontaktpersoner. Upplägget framstår som dunkelt och toppstyrt, i kontrast till de tidigare folkrörelsernas demokratiska deltagande. Kopplingarna till partiet Nyans och LVU-kritiska grupper gör inte saken bättre. Detta är de flesta demonstranter troligen ovetande om, och inte heller ansvariga för, men nog är det ett tecken på folkrörelsernas allt svagare roll.
Denna utveckling syns överallt. Vänsterpartiet tvekar inför att delta i demonstrationerna, i stället för att kliva in och bidra med sina erfarenheter av öppet föreningsarbete. På Solidaritetshuset i Stockholm, en föreningslokal för folkrörelser, ser jag grannarna kämpa för överlevnad när regeringen skär ned på biståndet. På lika nära håll ser jag vänstertidningar kippa efter andan när mediestödet kapas. Och jag undrar hur framtiden ser ut för solidaritetsarbetet.
Nya, influerarbaserade politiska rörelser som nätfeminismen och Black lives matter dyker visserligen upp, men misslyckas gång på gång att etablera sig permanent. Samtidigt visar klimatrörelsen och den vänsterpopulistiska vågen att det när som helst kan uppstå något nytt.
”Vietnam är nära, nära som ett löfte”, fortsätter sången, ”om att förtryckarna skall störtas från sin tron en gång”. Drömmen känns avlägsen, men inte mindre sann.
