Mariam Elnozahy, ny chef för Konsthall C, bygger en kopia av Dag Hammarskjölds meditationsrum i FN-skrapan. Jakten på svensk andlighet börjar och slutar i tvättstugan.
Vad har en offentlig tvättstuga i Stockholmsförorten Hökarängen och FN-skrapan i New York med varandra att göra? Just nu överraskande mycket. På Konsthall C, inhyst i en av Sveriges första offentliga tvättstugor, har Mariam Elnozahy, konsthallens konstnärliga ledare, låtit uppföra en kopia av Meditationsrummet i Förenta nationernas byggnad.
Beställaren och den engagerade inredaren bakom rummet i FN-skrapan var svensken Dag Hammarskjöld (1905–1961) (bilden), diplomat och världssamfundets andre generalsekreterare själv. Den tillfälliga förvandlingen på konsthallen är Elnozahys första presentation i sin roll och den första i hennes serie Sacred spaces, heliga rum, som hon, genom en rad utställningar och konstnärer, kommer att arbeta med under det kommande året.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
För stunden är konsthallen en byggarbetsplats, det långsmala rummet i rummet saknar tak och möblerna är ännu inte på plats. Men kortsidans vägg är målad i ett abstrakt, organiskt mönster i grått och blått. Formspråket är omisskännligen förknippat med den svenska efterkrigstidens modernistiska universalism, modell ”lagom”. En stil som känns igen i utsmyckningar i trappuppgångar, på fasader och annan samhällsbärande arkitektur – kanske även i en gemensam tvättstuga.
Varför just FN:s meditationsrum som startpunkt för din serie Sacred spaces?
– För mig är det ett sätt att kliva rakt in i nuet där inställningen till FN:s auktoritet inte längre är självklar. Under det att folkmordet i Palestina pågår, vilken roll har en sådan här institution i dag?
Ett mini-FN inhyst i en tvättstuga från folkhemsåren omvandlad till konsthall. Båda som månlandare ur ett gemensamt efterkrigsförflutet som landat i en ny tid, med en annan ideologisk grammatik. Är båda andar ur förgångna, som de svartvita ansikten som tittar tillbaka på oss när vi bläddrar i gamla familjealbum?
Men vi tar det från början. När jag kommer till Konsthall C några dagar före vernissagen har Mariam varit konstnärlig ledare i nästan ett år, men på distans från Kairo, för att planera verksamheten. I Sverige har hon bott i fyra månader. Jag undrar vad som fick henne att ta klivet från Kairo till Hökarängen. Svaret: Resurser och ett robust offentligt system för konstnärlig verksamhet.
– Jag vill inte arbeta i brist.
Med sig hade hon sin idé om en serie utställningar som dyker ner i det andliga och religiösa svenska arvet, en osynlig aspekt av det moderna Sverige. Religion har blivit något som ”de andra” håller på med.
– När jag funderade över temat med heliga platser så tänkte jag mycket på kristendomen och dess roll i byggandet av välfärdsstaten. Som egyptisk muslim var det intressant för mig att se på den religiösa pluralistiska kris vi är mitt uppe i – inte bara i Sverige utan i Europa.
Mariam Elnozahy (bilden) växte upp i en sekulär egyptisk familj i det konservativt kristna Texas. Den arabiska våren sammanföll med hennes utbildning och vuxenblivande och efter studier i New York blev resorna fram och tillbaka till Kairo allt mer frekventa. Till sist tog hon steget och flyttade dit.
– Det var där min yrkesbana inom konsten började.
Varför valde du konsten som uttrycksform för ditt politiska intresse?
– Jag tror att vi är politiska som människor, för mig är det en tautologi. Jag började jobba på Townhouse Gallery i Kairo, en konsthall grundad 1998 som under 20 år fungerade som en knutpunkt för konstnärligt skapande för hela Mellanöstern.
Att bo och arbeta i Kairo gav Mariam Elnozahy ett inifrånperspektiv på i landets och regionens historia, en alternativ bild som inte var möjlig att begripa utifrån.
Där verkade på 00- och 10-talet några av samtidskonstens mest intressanta konstnärer med frågor som tacklade sociopolitiska frågor. Walid Raad med sina absurda grepp kring det utdragna inbördeskriget i Libanon eller Wael Shawkys trollbindande glasmarionetter som iscensätter arabisk-europeisk historia ur de förras perspektiv.
– Det var min verkliga utbildning. Jag blev kär i konstnärerna och deras processer. Hur de får saker att hända och materialisera sina idéer. Som typ: ”Jag vill göra en 20 meter lång docka”. Och så gör de det.
Vi blir avbrutna av buller från en borrmaskin, och passar på att titta in i meditationsrummet. Tidsmässigt sammanfaller byggandet av den offentliga tvättstugan i Hökarängen med den senare inhysta konsthallen med anläggandet av rummet i FN-huset så när som på några få år: 1949 och 1953.
Hammarskjöld skapade det här meditations-rummet i FN som ett rum för alla religioner där gäster, ministrar och statsmän kunde tillbe sin gud.
Hammarskjöld brann för samtidskonst och valde själv ut konstnärerna, berättar Mariam. Fresken gjordes ursprungligen av Bo Beskow. Man föreställer sig hur samtalet mellan dem gått. Beskow, för övrigt son till den berömda Elsa Beskow, var mest känd för sina porträtt och verk för kyrkor. Den här målningen behövde dock vara abstrakt och inte föra betraktaren i riktning mot någon särskild religion. Så måste Hammarskjölds instruktioner ha sett ut.
– Han skapade det här meditationsrummet i FN som ett rum för alla religioner där gäster, ministrar och statsmän kunde tillbe sin gud. Samtidigt är den svenska moderna designen förstås inte heller helt befriad från ideologi eller kristendom.
Utöver ett par bänkar, exakta Carl Malmsten-kopior tillverkade av elever från en hantverksskola på Öland som arbetar i hans anda, står även i rummet en replika av det 6,5 ton tunga järnblocket, donerat till rummet av det svenska kungahuset. Säkerligen en vink om skatterna i de norra urbergen. Men i det kapelliknande rummet går associationerna till Mecka med dess Kaba.
– Hammarskjöld hade ett andligt etos bakom sin syn på internationalism. Han betraktade sig själv och sågs av andra som en symbol för den nya freden efter andra världskriget. Sverige var ju neutralt. I sin biografi uppehåller han sig mycket kring det andliga och bekänner sin påverkan från den medeltida mystikern Mäster Eckhart.
Meditationsrummet på Konsthall C är utgångspunkten för en serie samtal, poesiläsningar och meditationer. Den 8 oktober kommer även före detta utrikesminister Pierre Schori för ett samtal om ett Sverige efter Nato. Är neutraliteten lika mycket en relik som putsen på Hökarängens funkistrivsel, eller vad hände med Sveriges gamla internationalism? Kvällen kommer att inledas med journalfilmen Generalsekreterare Dag Hammarskjölds julfirande i Gaza från 1957.
Hur har responsen varit hittills kring ämnet religion?
– Många är sugna på att prata om sina andliga livserfarenheter. Om en pappa som var med i frikyrkan och hur det var konstigt, eller om vad det har betytt att inte känna sig kristen men ändå längta efter något andligt. Andra är inne på magi och ockultism. Andlighet och religion är ett bra sätt att närma sig ett nytt land.