Svält som först publicerades 1890 är Knut Hamsuns debutroman. Handlingen är enkel: ett namnlöst jag driver omkring i Kristiania – den tidens namn för Oslo. Han försörjer sig som fri skribent, han bor tillfälligt än här, än där och han lever ständigt på svältgränsen. Hamsuns uttalade ambition var att beskriva svält som ett psykologiskt tillstånd. Det är ingen tvekan att han har lyckats, hela romanen är som en lång febrig dröm där gränserna mellan det yttre och det inre stundtals suddas helt ut.

Det är uppenbart att Svält är kronan på verket i den tradition som vänder sig emot 1870 – och 80-talens litteratur som såg som sin främsta uppgift att ta upp samhällsproblem till debatt. En författares föresats står inte alltid i samklang med resultatet av hans arbete och det går faktiskt att göra en politisk läsning av Hamsuns roman.
Det hör till saken att Hamsun var välbekant med tillvaron som frilansskribent och han hade själv levt under vissa perioder på svältgränsen. Inte heller var svält ett okänt fenomen i den tidens Skandinavien. Samhället i de nordiska länderna genomgår en omdaning, industrialiseringen tar fart och den kapitalistiska ekonomin, och med den marknadsrelationerna, börjar gälla.

Den namnlösa berättaren lever som i ett socialt vakuum, han tycks sakna sociala band och alla hans bekantskaper är helt tillfälliga eller slumpmässiga. Mänskliga relationer är krassa och präglas av beräkning och elakhet. Det är en skrämmande bild av alienationen i ett atomiserat samhälle.
Här finns också en inträngande skildring av fattigdomens förnedringsmekanismer. Kampen för stoltheten och människovärdet är minst lika viktig som jakten på brödfödan.

För den som vill leta redan här efter tecken på Hamsuns senare nazistsympatier finns här ett och annat. Och samtidigt finns det minst lika mycket som motsäger det. Här finns ingen enkel utvecklingslinje och Hamsuns ideologiska förvillelser står att finna mer hos författaren själv än i hans verk.