En mila är som ett väsen… som i Dan Anderssons dikter som jag tycker så mycket om. Milan har styrka och andedräkt; nu blev den till en bild av vårt förhållande till kriget, vår så kallade neutralitet… Veden som förkolnar tack vare våra yrkeskunskaper som ger oss fullständig kontroll över ofullständig förbränning. Kolen som snart ska rivas ut, fatas och fraktas vidare till järnvägen, sedan ner till kusten och kanske vidare ner till Hitlers väldiga vapensmedjor vid Ruhr. Den enes bröd… Det är därför som Hitler inte kastar sej över oss – för att han ändå får det han behöver av oss. Men det vill engelsmännen sätta stopp för, dra oss baklänges in i kriget bakom en skärm av låtsad idealitet. Du vet – olja, järn, kol, för att inte tala om guldet som nazisterna samlade på hög från sina utrotningsoffer, allt sådant, alla sådana blänkande och skimrande strömmar ur underjorden, människans rikedomar – de är historiens verkliga rötter och blodådror, som möter våra nakna behov och som gett upphov till pengarna.
Milan arbetade medan jag sov. Röken var inte lysande ljusgul, för då hade det varit fara å färde; inte heller blågrå, som när man nyss stybbat. Den var lätt och siktad, precis som den skulle vara. Vatten, ättiksyra, metanol, trätjära och trägas gav sej av. Kolen blev kvar, glödde som rubiner under mullen, kunde någon föreställa sej. Jag visste det, behövde inte fantisera. Jag låg inne i kojan och drömde… plötsligt befann jag mej i en expeditionslokal, en välbekant man bakom det lilla bordet, travar av papper på hyllor och i kartonger. Nu känner jag igen honom, det är ju Stalin, Sovjetunionens och den första arbetarstatens ledare. Goddag Stalin. – Goddag kamrat Henning. Liknade nästan min far, om än lite mer kompakt och asiatisk. Goddag Lillefar. Han hade blod på händerna, han försökte gömma dem under papperen, eller torka av sig på dem. Jag kände mej osynlig fast han verkade medveten om min närvaro. Kan kamrat Stalin förklara vad som menas. Jag måste fråga honom om pakten med Hitler, tänkte jag, när jag nu har ett tillfälle. Frågan är hur man ska kunna driva folkfrontspolitik efter detta… och ändå bli trodd. Men inte ett ord kom över mina läppar. Hur kunde detta förbund försvaras eller åtminstone förklaras? Vaknade i svarslöshet och fruktansvärd ensamhet. Drömmen hade varit obehaglig; min kropp värkte som efter ett hårt dagsverke. Sjönk snart ner i sömnen igen, och en ny dröm började; lika vidrig och jävlig som den förra varit, lika ljuvlig var den här. Först tyckte jag det var en katt som stod där i dörren, en helsvart katt med gnistrande ögon. Det var Anna i Lillsaivits och ändå inte hon, jag kände igen henne och samtidigt var det som om jag aldrig sett henne förr. Hon sa: Vill du klappa mej lite Henning? Jag tänkte inte på att det var Råhanda, såg bara den där vackra, granna flickan med det blanka svarta håret och den lysande röda kjolen. Försiktigt nu, inte låtsas om att du ser den där kattsvansen hon har, för då försvinner hon… Vi flyger i varandras famn och ger varandra vad vi vill ha, i varje fall blir jag tillfredsställd… jag vaknade med flämtande andning, svettig och lätt på en gång, och såg ingenting annat än grått marsljus, när jag öppnade kojdörren, och milan låg där och andades lugnt och fint framför mej, och det susade i träden nästan som av vår.
Nästa dag tog jag skidorna och åkte in till byn för att vänta på postbilen. Jag fick vänta i två timmar, vädret hade blivit sämre igen och gengasbilen hade krånglat. Brevbäraren såg mej låsa upp postväskan med min nyckel. Så fick jag då brevet från tidningsstyrelsen. Ett stencilerat A-fyra, fullskrivet. Det var ord värda sin vikt i guld för mej och min kamrat. Brevbäraren hoppade in i bilen och brummade iväg mot nästa by. Jag såg mej omkring, i närheten hade jag två gårdar, en sympatisör och en Lappo-fascistisk, som vi brukade säga då. Sympatisörerna var inte hemma. Så jag tog mod till mej och bultade på i den andra gården. Frågade om jag fick komma in och läsa. Mannen tände lyset över förstubron utan ett ord, men låste sedan dörren inifrån. Det vill säga han bjöd på ljus men inte på värme. Och jag skyndade mej att läsa. Vi har genom telegram, brev och telefonledes fått mottaga otaliga sympatibevis. Vartenda ord läste jag. Det brunna var försäkrat. Och jag hade orden i huvudet medan jag skidrade tillbaka genom den mörka och blåsiga skogen. Och jag fortsatte läsa när jag kom tillbaka till kojan vid milan. Vilka röster i skogen den kvällen! Vilka gastar och vilket liv! Norrskensflammans stämma kan icke tystats ned, Norrskensflamman skall leva! Vi läste det, jag och min kamrat, om och om igen… De där långa och böljande och trotsiga meningarna som var som musik för oss. De talade om motstånd och hopp, och det var just vad vi behövde.

Ulf Oldberg