Den 23 september avled Karl Staf i sin hemstad Helsingborg, 93 år gammal.
Få människor har upplevt så mycket som Karl Staf. Han var med överallt. Hans historia spänner över hela förra seklet och över hela världen. Som femtonåring gick han med i det kommunistiska ungdomsförbundet, och kommunist förblev han livet ut.
Kalle gick tidigt ut på sjön, han ville se världen. Först tänkte han bli styrman, men sedan förstod han att de var bundna av rederierna. En sjöman däremot var fri. När inbördeskriget i Spanien bröt ut 1936 mönstrade han av i Frankrike. Han tog sig till Paris och anmälde sig som frivillig.
Under kriget var han telegrafist, drog telefonledningar bakom fiendens linjer. Ett farligt uppdrag, men han klarade sig. ”Jag hade tur”, sade han själv. ”Jag har alltid haft tur.”
72 timmar hos polis
Efter Spanien återvände Kalle till Sverige. Under andra världskriget kontaktades han av Wollweber, en tysk kommunist som bildade grupper av motståndsmän i Sverige, Norge och Danmark. I Norge genomförde de en rad sabotage mot den tyska ockupationsmakten. I Sverige åkte de fast. Kalle satt 72 timmar hos polisen på Kungsholmen i Stockholm på förhör.
– Men jag sade ingenting.
Sedan drog han söderut, till Köpenhamn. Han paddlade över sundet. Det dröjde inte länge förrän han blev angiven, greps av Gestapo och fördes till Vestre fängelses tyska flygel. Åtta månader satt han i dödscell, innan han blev benådad och dömd till livstid. Men han sade att han aldrig var rädd.
– Nej, jag var ung. Trodde inte att jag skulle dö.
Vid ett toalettbesök hade han dessutom hittat en ihopknycklad papperslapp där det stod att tyskarna hade stoppats vid Stalingrad. Kriget skulle snart vara slut.
Karl ville skriva sin historia själv
Jag har träffat Kalle flera gånger genom åren. Första gången var i början av åttiotalet. Han bodde fortfarande på Kuba då, och var hemma tillfälligt på besök. Den gången berättade han sitt livs historia, och en del av det finns skildrat i ett kapitel i boken Spaniens sak var vår, om svenskarna i spanska inbördeskriget. Jag minns, att han inte var särskilt nöjd med min insats, utan ville helst skriva sin historia själv. För skriva kunde han, det hade han gjort i hela sitt liv.
Karl Staf var sjömannen som blev korrespondent åt Ny Dag i Moskva. Han kom dit 1951 och reste därifrån 1959. Var med under Stalin, Stalins död och det som brukar kallas tövädret under Chrustjov.
– Det var en härlig tid, sade han, ett uppsving under Chrustjov. Allt gick framåt de åren.
Efter tiden i Moskva flyttade han till Kina. Han var där under kulturrevolutionen, och skrev boken Maoismen, myt och realitet. Sedan bodde han på Kuba i över 30 år, skrev åt Ny Dag och Norrskensflamman och för nyhetsbyrån Prensa Latina.
Sista gången jag besökte Kalle var i slutet på mars 2005. Han bodde ensam på Östra Fridhemsgatan i Helsingborg. Hans hustru Susana, som han levt med i 25 år, hade avlidit några år tidigare, och han saknade henne mycket. Jag åkte till honom för att visa Oliver Stones film om Fidel, Comandante. En film som överträffade mina förväntningar, och jag tyckte att just Kalle skulle se den. Han som bott i Havanna i så många år, och träffat Fidel personligen. Vi satt några timmar och kollade på film tillsammans. Jag tror att han uppskattade det mycket, även om han inte direkt sade det.
”Nu får man se allt på tv”
Han tyckte att det var tråkigt att bli gammal, Kalle. Helst skulle han ha velat vara med ute i världen. Vara med där det händer.
– Man skulle vara trettio, fyrtio år yngre, sade han.
– Nu får man se allt som händer på tv.
Men du har ändå hunnit med en hel del, invände jag.
– Jo, jag har väl det, sade Kalle.