Bijan Ghahramani är politisk aktivist från kurdiska Iran. Trots en fängelsedom i hans frånvaro och överhängande risk för tortyr får han inte stanna i Sverige.

Bijan Ghahramani flydde till Sverige från Iran 2006. Efter mer än 20 år av politisk aktivitet i KDPI (Kurdistan Democratic Party of Iran) blev han av med sitt jobb och utsattes för påtryckningar från den iranska staten. KDPI är i opposition mot den iranska regimen. Rörelsen arbetar för kurders rättigheter inom ramen för en demokratisk stat.
”Propaganda mot den
islamiska republiken”
Ett år innan han flydde till Sverige började Bijan förstå att hans situation skulle bli svårare. Han skulle få rätt eftersom han dömts till ett tvåårigt fängelsestraff. I ett dokument Flamman fått ta del av framgår det att Revolutionsdomstolen i hans hemstad Mahabad dömt honom till straffet för ”brott för spridning av propaganda mot den heliga Islamiska Republiken”. En ytterligare dom kan komma, då för brottet att han varit högt uppsatt medlem i KDPI.
Trots detta har Bijan fått avslag två gånger från Migrationsdomstolen.
Efter överklagan har Migrationsöverdomstolen bedömt ärendet ännu en gång, den 3 juni i år. Även där fick Bijan avslag, vilket innebär att han var tvungen att lämna Sverige två veckor efter domen.
– Konsekvenserna kan bli tortyr och ytterligare repressalier mot min familj, säger han. Sedan jag flydde från Iran har min fru och mina två barn varit utsatta för repression. De är i princip i husarrest, förklarar Bijan.
Rättssystemet ur spel
Amnesty International har vid flertalet tillfällen beskrivit uppgifter om tortyr i Iran. Senast i juni månad varnade organisationen för att politiska fångar riskerar tortyr. Sveriges åsikt är en annan.
– Utgångspunkten i bedömningen av mitt fall är inte vad jag har sagt eller mina bevis. Man tar mer hänsyn till vad ambassader i Sverige och Teheran säger, menar Bijan.
Hans kritik mot behandlingen i Sverige är hård.
– De bevis som lagts fram om min situation har jag inte ens själv gett. Sådana fakta har kommit efter att jag fått sparken och sedan när min familj blev gripna. Jag har inte behövt tala själv om regimen. Regimen har själva bekräftat vissa delar, men de (Sverige) bryr sig inte om det, säger han. Hade jag varit en procent säker på att rättsstaten fungerade hade jag varit kvar i Iran, fortsätter Bijan Ghahramani.
Christian Diesen är professor i processrätt vid Stockholms universitet. Han bekräftar att ambassadrapporter till stora delar ligger till grund för bedömningar hos migrationsdomstolarna. Migrationsöverdomstolen har en relativt fristående roll, men problem kan finnas där instansen inte tar hänsyn till relevant fakta.
Kan brista i källkontroll
– Om det inte fungerar så är det kanske domstolarnas bristande kunskap om källorna. Ansvaret för att det blir rätt underlag för att det blir ett rättvist domslut finns där. Fokus ligger på att de ska kunna granska källorna. I det här är inte regeringen längre högsta instans, brister det i prövningar så är det i rättsväsendet, säger han till Flamman.
Då ytterligare misstankar finns mot Bijan är risken för tortyr överhängande. Bara genom att lämna landet och söka asyl utomlands ses man som illojal. Och förhör om KDPI-domen kan leda till en tortyr som gör att han tvingas erkänna brott han inte begått. Detta medan han står på sig och hänvisar till källor som borde ha gett ett annan dom i Sverige.

Migrationsverket: Vi ska lyssna

Bijan Ghahramanis berättelse väcker frågor om behandlingen av personer som söker sig till Sverige för att få skydd. Flamman kontaktade Migrationsverket för att höra om deras officiella bedömningsprocedurer när det gäller flyktingar.

Hur ser er källinsamling ut? Förlitar ni er på oberoende källor eller utgår ni från andra länders officiella uttalanden?
– Vi försöker att söka så brett som möjligt. Vi använder oss av många frivilligorganisationer, men också andra länders myndigheter. Sedan tar vi hänsyn till nyheter, från främst oberoende nyhetsbyråer. Vi står på tre ben, frivilligorganisationer, myndigheter och nyhetsrapporteringar, säger Johan Rahm, presschef på Migrationsverket.
Rahm förklarar att det är tänkt att den personliga berättelsen som den asylsökande kommer med också ska vara viktig.
– Själva kärnan i vårt uppdrag är att lyssna på personen som kommer, vad han berättar. Det är det vi bygger hela vårt ställningstagande på egentligen, säger han.
Fallet med iranska flyktingar är känsligt på grund av landets meritlista över övergrepp. I sådana litar Migrationsverket mer på den asylsökandes fall, säger man.
– Tar vi ett totalitärt land som Iran kan man ju inte alltid presentera en skriftlig bevisning.

Då har ni överseende med att en asylsökande person inte kan belägga alla sina dokument som officiella?
– Ja, därför att personens berättelser är det enda som finns, säger Rahm.
Migrationsminister Tobias Billström (M) har inte gått att nå för kommentarer om Bijan Ghahramanis fall.
Hans pressekreterare låter meddela att ministern inte kan eller får uttala sig om särskilda ärenden.