Att skol- och utbildningsministern under åtta år, Jan Björklund (FP), bär ett stort ansvar för att Sveriges skolor nu sågas vid fotknölarna i OECD:s rapport Improving Schools in Sweden – An OECD perspective erkänner väl snart alla utom han själv. Sverige har, enligt OECD-rapporten, för dåliga lärare, för dålig gemensam styrning på skolan och stora disciplinära problem bland eleverna.
Att Göran Persson (S) – och Ylva Johansson, nu (S) då (VPK) – som drev igenom kommunaliseringen av skolan bär ett stort ansvar är också tydligt. Att regeringen Carl Bildt förvärrade situationen ytterligare genom att dränera kommunernas elevunderlag och pengar till skolan med vinster till riskkapitalbolag, friskolereformen, är för en vänsterkritiker också solklart.
Att Jan Björklund har rätt i sak vad gäller kopplingen mellan lärarnas fallande lön och status och kommunaliseringen förändrar ingenting. Han hade åtta år på sig att få igenom ett förstatligande av den kommunala skolan. Om han hade velat det så hett som det nu verkar kunde han ha villkorat Folkpartiets regeringsdeltagande till frågan, som Kristdemokraterna gjorde med, det nu så tydligt olyckliga, borttagandet av fastighetsskatten. Det valde han att inte göra och han kan därmed inte skylla ifrån sig.
Nu ligger skolan i händerna på en politiker som under valrörelsen lovade lärarna 10 000 kronor i löneförhöjning och massiva satsningar för att lösa problemen, utbildningsminister Gustav Fridolin (MP). Ansvaret är därmed från och med i september 2014 hans. Om han inte ska sluta som Jan Björklund, en förbrukad politiker utan förtroende, gäller det att sätta igång nu på direkten. Än har vi inte sett något alls av satsningen på lärarna och skolan. Det gäller för Miljöpartiet att se skolfrågan som en utmaning som kan rädda deras hittills skrala utdelning i regeringen. Här kan de sätta avtryck och bli ihågkomna som partiet som vände på en 20-årig nedåtgående spiral.
Vakna, Fridolin, handsken är kastad!