Opinion 30 augusti, 2019

Hanna Cederin: Ett starkt case för socialismen i nya partiprogrammet

Vänsterpartiets nya program ska ta vara på optimismen, skriver Hanna Cederin,  sammankallande i Vänsterpartiets programkommission.

I dag går vårt remissutkast till nytt partiprogram ut i världen, och läses av nyfikna och diskussionsglada i hela rörelsen. I och med det går programarbetet in i en mer konkret diskussion som till slut ska ge ett färdigt program på kongressen i maj 2020. Vi i programkommissionen är spända inför att få respons, och kommer arbeta hårt för att samla in synpunkter som kan användas när vi tar fram vårt slutgiltiga förslag i december. Vi önskar oss en så fri och förutsättningslös remiss som tänkas kan, och hoppas få till takhöjd och spännvidd i samspel med alla delar av vänsterrörelsen. Denna artikel är den första i raden där vi från programkommissionen lyfter fram vad vi vill med det nya programmet.

Det svenska Vänsterpartiet är en besynnerligt modern och frisk hundratvååring. Vi spelar i en egen liga när det kommer till modernisering, engagemang och uthållighet. Vi är ett av de vänsterpartier i världen som mest konsekvent kombinerar de moderna progressiva idéströmningarna – socialism, feminism, antirasism och ekologisk grund för att nämna några – med en välfungerande medlemsdemokrati och en växande medlemsskara. Hos oss förenas nya och gamla medlemmar och utvecklar partiet tillsammans. Det är dyrbart att vi efter 100 år har hälsan i behåll. Vi vill ta fram ett program som både spinner vidare på de röda trådar som lett oss hit, och som kan öppna nya vägar.

Vad ligger bakom våra medlemmars fantastiska drivkraft? Hur kommer det sig att människor med vitt skilda bakgrunder, från alla delar av världen, i olika åldrar, väljer att ägna sin fritid åt att gå på möten, demonstrationer och träffar över hela landet? Vad har vi gemensamt, och vilka föhoppningar bär vi med oss till partilokalerna? I vårt remissutkast finns början till flera svar.

I det nya programmet ska nya röster sjunga. Ett av svaren på varför vänstern växer menar vi är det som också utgör den tydligaste skillnaden mot nuvarande partiprogrammets anslag. I vårt utkast lyfter vi fram att vårt parti bär på en radikal hoppfullhet och agerar progressivt. I en av de inledande meningarna i vårt utkast skriver vi att Vänsterpartiet finns för att göra verklighet av vår tids möjligheter – den viktigaste möjligheten vår generation har är att genom socialistiska lösningar på samma gång utveckla samhället, läka klyftorna och lösa klimatkrisen. Detta tror vi är det som lockar fler till vänstern, det som ger oss momentum i samtiden och det i vår ideologi som gör den socialistiska rörelsen till nuets och framtidens mest intressanta politiska kraft.

Programmet från 2004 har i stället en slagsida åt att beskriva världen och samhällsutvecklingen som dyster. När det skrevs var globaliseringen huvudtema och kapitalet och högern vädrade morgonluft i att hitta nya marknader såväl som nya sätt att kringskära demokratiska institutioner som nationalstaten och fackföreningsrörelsen. Kort sagt hade våra motståndare anledning att vara positiva, och gav bilden av en friare och mer välmående värld än den konfliktfyllda och ojämlika verkligheten. Att vänstern i det läget fokuserade på de motsättningar som kvarstod trots globaliseringen, de nya problem som skapades och de effekter som nedmonteringen av välfärden fick, är begripligt. Vårt remissutkast är skrivet i en ny kontext.

Det kapitalistiska samhällets inbyggda motsättningar kan inte längre överbyggas med en liberal good cop och new public management eller trickle down, det är förbrukat och avslöjat som lögn

2019 kvittrar inte högern och kapitalet mera om den ljusa framtiden. Nu präglas deras projekt av skygglappar, hot och öppet auktoritära och våldsamma svar på problem som antingen inte finns eller som kommit ur samma högerpolitik, så som klimatkrisen och de ökande klyftorna. Det kapitalistiska samhällets inbyggda motsättningar kan inte längre överbyggas med en liberal good cop och new public management eller trickle down, det är förbrukat och avslöjat som lögn. Då kallas kapitalets bad cop in – den auktoritära högerrörelsen. Socialdemokraterna vill i bästa fall ha status quo och ”ordning och reda”, men samarbetar högerut. Därför blir också vänsterns roll en annan.

Sällan har socialismen haft ett så starkt case som idag. Vi kan nu luta oss mot tre faktum som vi mer än tidigare kan vara säkra på, varav det första och viktigaste är att världen bär på kunskaper och resurser som räcker och blir över för att alla människor ska kunna leva rika och fria liv. Det andra är att människor kan och vill förbättra sina livsvillkor och att politiska gemenskaper alltid har potential att förändra mer än vad som först verkar möjligt, det vet vi från 1900-talets snabba framsteg där våra rörelser nått segrar ingen tidigare kunde drömt om. Det tredje är att kapitalismens problem är påtagliga, inte ens högavlönade läkare i Danderyd eller storbönder på skånska landsbygden kan undgå klimatkrisen eller ojämlikheten. Vi menar att detta var för sig men framför allt tillsammans gör att fler vill och kan övertygas om att det finns en rimlig väg framåt, som bryter med den bisarra logiken i att människorna kan skapa ett enormt välstånd men att det kontrolleras av en liten elit bakom stängda dörrar.

Utkastet beskriver också vårt radikala hopp som smittsamt och trovärdigt – ett historiskt faktum. Det är svårt att hitta några fungerande delar av moderna samhällen som inte helt eller delvis har sina rötter i socialistiska idéer, och det som förpassats till historiens skräphög har inte sällan först utmanats av vår rörelse. Gemensamt ägande och omfördelning av resurser är för svenskarna välbekanta sätt att utveckla och modernisera samhället, och det vi är som mest kända för och stolta över. Idag pekar de växande vänsterrörelserna i västvärlden – Bernie Sanders, Jeremy Corbyn, Podemos och andra – på Sverige som exempel på sätt att skapa jämlika och fria livsvillkor. I det nya programmet ska vi gå före och beskriva hur demokratisering av ägandet kan läka klyftor och ge verktyg som bygger en gemensam framtid för folk och fä i stad och land och som kan ställa om till omsorg om naturresurserna.

Att vi har höga förväntningar och stora ambitioner är något att känna stolthet över, och det borde socialdemokrater och andra som hakat på efter att vänstern gjort grovjobbet vara tacksamma för. Självförtroende ska inte vara en bristvara i vänstern, och inte heller i det nya programmet. Att utkastet påminner om det radikala hoppet tror vi är särskilt viktigt nu när kapitalismen visar sina fulaste sidor, och det vore lätt att misströsta för oss som förutsett det och arbetat hårt för alternativet. Men att kapitalismen är ohållbar blir direkt deprimerande, om vi inte ser att alternativet lever i vårt arbete. Att det finns lösningar på klimatkrisen skapar bara mer uppgivenhet, om inte vänstern visar att de är fullt genomförbara. Det som våra motståndare vill få oss att skämmas för genom att kalla oss naiva, är i själva verket vår främsta styrka – vi accepterar inget mindre än en bättre framtid.

Partiprogrammet ska också ta vara på alla de faktorer som tillsammans har hållit partiet friskt och gett oss utrymme att aldrig sluta utveckla vår politik och strategi. Där gömmer sig viktiga principer så som demokrati åt alla håll och kanter. Det handlar om sådant som att inte tumma på diskrimineringsfrågor bara för att vi ser vissa strukturer som mer grundläggande och hårdnackade än andra. Asylfrågan, frågor kopplade till könsidentitet och sexuell läggning, nationella minoriteter eller ett rakt stöd till formella mänskliga rättigheter är exempel på nycklar för en trovärdig vänster. Ett annat exempel är att låta medlemsdemokrati och interna processer få vara en politisk poäng – utan dom kommer vi i förlängningen förlora vår viktigaste resurs som är människors stöd och arbetsinsatser. Andra principer som vi tror är friskhetsfaktorer är att inte slarva med analysen av vilka omständigheter som är viktigare än andra, därför behåller vi de tre ben som vi stött oss på under 2000-talet – socialismen, feminismen och den ekologiska grunden. Vi ser att människors positioner inom klassamhället, deras könsidentitet och deras relation till naturresurserna är de faktorer som hindrar eller möjliggör friheten att forma sitt liv eller påverka sin omgivning. Trots att många andra politiska analysverktyg kan användas för frigörelse på kort sikt eller för mindre grupper, menar vi att de tre benen är omistliga för att på allvar frigöra oss från alla gamla maktstrukturer.

Att utveckla och balansera socialismen, feminismen och den ekologiska grunden mot varandra och följa principen om att de griper in i allt är en av det nya programmets mest spännande och svåra utmaningar. På denna punkt är programkommissionen ovanligt ödmjuk och beredd på kritik. Vi ser att främst våra nyaste perspektiv – feminismen och den ekologiska grunden – behöver mer omsorg och kan användas bättre än de gör i remissutkastet. Vi välkomnar därför synpunkter i de delarna extra mycket. Även klass vill vi särskilt diskutera under remissperioden, eftersom samhällsutvecklingen på senare år ställer klassanalysen inför delvis nya frågor så som teknologisk utveckling och tydligare etnisk prägel.

En fråga som det nya programmet förväntas svara på är Vänsterpartiets relation till EU. Här har programkommissionen inte haft för avsikt att ändra våra ståndpunkter, utan snarare fylla i de hål som uppstått i och med tidens gång, unionens utveckling och nuvarande kris. Vi ser inga skäl att ändra vårt EU-motstånd, men har försökt skriva en text som ger möjlighet för att partiet ska kunna välja en mer komplex strategi eller taktik än den tidigare ”ja eller nej”-strategin. Vi menar att det är naturligt att utträde låg nära till hands tidigt efter folkomröstningen 1994, men att ett utträde nu får helt andra dimensioner och konsekvenser. Därmed behöver programmet lämna utrymme för alternativa sätt att göra motstånd mot EU, och ge vägledning i hur vi agerar inom EU. Bland annat resonerar texten om att ta initiativ till andra samarbeten och vad som kan aktualisera att vi väcker frågan om utträde. Också på denna punkt räknar vi särskilt med att få in synpunkter och kritik som förbättrar texten.

Till sist är programmets längd och språk mer kortfattat och tillgängligt i vårt utkast. Kommissionen har siktat på en kärnfull text som kan fånga våra ideologiska utgångspunkter utan omvägar eller fördjupning, och tror att det är ett sånt program som Vänsterpartiet behöver. Det finns få eller inga andra dokument som ger möjlighet till rena ideologiska och principiella skrivningar, medan det finns många chanser för oss att fördjupa oss i sakfrågor och teorier. Vi tror att det vore olyckligt både för våra principer och för vår sakpolitik om de kläms ihop och att det hade varit på bekostnad av omsorg i båda delar.

Värt att nämna är att programkommissionen beslutat att alla som delar Vänsterpartiets värderingar – inte bara medlemmar eller partiföreningar och distrikt – kan inkomma med remissvar. Det kan handla om föreningar inom arbetarrörelsen eller den antirasistiska rörelsen till exempel. Vi hoppas att många ska ta chansen att skicka in något före 14 oktober, då vi samlar ihop svaren inför vår behandling av ett slutgiltigt förslag som kommer i december, för att till slut behandlas på kongressen i maj. Förhoppningen är att processen med partiprogrammet ska te sig på samma sätt som vi beskriver det socialistiska samhället i vårt utkast – med brister, konflikter och oändliga möjligheter till liv och utveckling.

Inrikes 23 april, 2025

Förening vill köpa fängelse: ”Började som en galen idé”

Matilda Regell, Sandra Qvarfordt, Nils Phillips och Britt Jürgensen sitter i styrelsen för föreningen Backa Kåken. Foto: Jacob Lundberg.

Den gamla anstalten i Kirseberg kommer sannolikt att säljas. Nu ser föreningen Backa kåken en möjlighet att förverkliga sin dröm om ett föreningsdrivet kvarter fyllt med kulturella, sociala och kreativa verksamheter.

– Det är en fin byggnad, men det är uppenbart att det varit ett fängelse, säger Sandra Qvarfordt, sekreterare i föreningen Backa kåken.

Vi står på trappen till den pampiga villa med grönt plåttak där direktören på Kirsebergsanstalten en gång brukade bo. Bakom skymtar det betydligt större hus där fångar satt fram till 2015.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Essä 23 april, 2025

Skyddsombudet som målade socialismen i pastell

Hayao Miyazaki grundade Studio Ghibli på 1985, tillsammans med Isao Takahata. Foto: Armando Gallo/AP.

Studio Ghibli är inte Japans version av Disney, utan dess antites. Flera av studions animatörer har rötter i den japanska kommuniströrelsen – och vill med sina filmer hylla det kreativa arbetet och den mänskliga solidariteten.

En av de senaste årtiondenas mest framgångsrika filmstudior har sina rötter i fackföreningen vid Toei Doga, animationsavdelningen vid ett av Japans största filmbolag.

På 1960-talet var branschens villkor brutala: tecknarna förväntades pumpa ut hundratals teckningar varje dag för tv-serier som Astro boy. Tidsramarna var snäva, kvaliteten oviktig – minst en animatör dog faktiskt på jobbet.

Två av fackets mest framträdande skyddsombud var de unga animatörerna Hayao Miyazaki och Isao Takahata (bilden). Det finns ett fotografi där Miyazaki, med megafon i handen, leder en strejk. 20 år senare skulle han och Takahata gå sin egen väg och grunda Studio Ghibli.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 22 april, 2025

Påsken påminde mig om vår gemensamma kraft

Kretas olivodlingar hotas av torka och vattenbrist orsakade av klimatförändringarna. Foto: Leonidas Aretakis.

I en kretensisk by firar vi uppståndelsen med grillat lamm, krossat porslin och dans på borden. Men runt olivträden växer oron. För vad händer med byn, när regnet slutar komma?

I helgen firade jag ortodox påsk på Kreta, i byn där min pappa växte upp. På lördagskvällen lyssnade vi in på en aldrig sinande gudstjänstsång, som fortsatte ut på gatan till klockornas ringande vid tolvslaget. Då tog fyrverkerierna och smällarna vid, vars ekon från stenhusen borrade djupt in i bröstet. Överallt låg krossade tallrikar. Barnen var så söta i sina kliande kostymer och tyllklänningar.

På söndagen var det middag framför min farbrors lilla hus, med syskon, kusiner, och släktingar jag inte kan namnet på. Vin från plastflaskor, helgrillat lamm, och dans både på borden och bredvid den färgskiftande bluetooth-högtalaren. Högre upp på samma olivträdklädda kulle ligger mina farföräldrar begravda. Jag har aldrig sett pappa så glad.

När min farbror ropar ”du ser, ni är greker!” till oss mjäkiga svennar förstår jag instinktivt det som tyskarna kallar Heimat. Känslan av att höra ihop med en plätt jord, och kanske till ett folk. Att underkasta sig en tradition som ingen tror på, men som just därför knyter samman en by.

Dagen därpå läser jag att den katolska påven är död. Han har representerat den globaliserade traditionen, förvandlingen av sådana ”små gemenskaper” till en som spänner sig över hela världen.

Om det är en sak som hotar bylivet på Kreta är det inte transpersoner i omklädningsrummen, utan det förändrade klimatet.

Samtidigt finns det mycket med den nykonservativa vurmen för det lilla som klingar falskt. För om det är en sak som hotar bylivet på Kreta är det inte transpersoner i omklädningsrummen, utan det förändrade klimatet. Nu under våren är ön i sitt grönaste, men somrarnas torkor blir allt längre, och regnen allt färre.

Det har gjort vattenbristen på ön akut. Viktiga reservoarer som Aposelemisdammen har nått historiskt låga nivåer och sötvattensjön Kournas har nästan helt tömts. I flera kommuner har man därför infört sträng ransonering av vattnet. Trots det har långvarig torka och värmeböljor gjort att produktionen av olivolja och honung har minskat drastiskt, och har på vissa platser upphört helt. Detta slår särskilt hårt mot småbönder som min farbror.

Dessutom hotas öns stränder av kusterosion och stigande havsnivåer, vilket kan få stora konsekvenser för turismen. Värmeböljor och extremväder, som de dödliga översvämningarna 2022 som tog minst två människoliv, blir allt vanligare.

Men på Kreta har man alltid tagit sig an utmaningar tillsammans. Inte minst i områden med vänstertradition, som bergen kring Anogeia eller i regionen Rethymnon. Där finns formella jordbrukskooperativ som delar på inköp av maskiner, marknadsför sina produkter gemensamt, eller driver gemensamma olivpressar och mejerier. Samtidigt ser man allt fler solpaneler sticka upp mellan vinodlingarna.

Läs mer

Trots sin påstådda traditionalism vet den nykonservativa rörelsen inte ett skit om hur man förvaltar denna del av vårt arv – konsten att arbeta tillsammans när det blir tufft, och insikten att jorden är oss given gemensamt. Så när jag läser Timbrochefen PM Nilsson och sverigedemokraten Mattias Karlsson skriva gemensamma frihetsmanifest, där uppluckrat strandskydd framställs som räddningen för den vackra svenska landsbygden, blir jag full i skratt. Utan ett svar på klimatförändringarna kommer de aldrig att nå bortom pekoral.

Påsken slutar inte i graven, utan i uppståndelsen. Men högtiden är ingenting utan denna resa – från insikten om förlust, till viljan att börja om tillsammans. Och det är kanske denna återuppståndelse jag drömmer om. En återkomst för människor som organiserar sig, delar resurser, försvarar sina byar och sin jord. Eller, som påven uttryckte det i Laudato Si’ (2015), den första encyklikan som är helt ägnad åt miljöfrågor: Jorden är vårt ”gemensamma hem”, men människan har behandlat den som en ”soptipp”, och nu behövs en ”ekologisk omvändelse”.

Kanske är det just det som påsken har påmint mig om. Att förändring aldrig börjar i triumfen, utan i sorg. Som sedan övergår i gemensam handling.

Utrikes 22 april, 2025

Franciskus lämnar det progressiva Italien utan sin starkaste kraft

Påve Franciskus kysser en flyktings fötter under en fottvagningsceremoni vid centret i Castelnuovo di Porto utanför Rom i mars 2016. Foto: Vatican media/AP.

Påve Franciskus död har inte bara lett till sorg i den katolska världen. För Italiens sociala rörelser innebär det att man har förlorat sin främsta progressiva kraft. ”Vårt arbete kommer bli mycket svårare framöver”, säger Richard Braude från flyktingrörelsen Arci Porco Rosso.

Jorge Bergoglio, mer känd som påve Franciskus, avled på måndagsmorgonen efter en tids sjukdom. I hela den katolska världen, från Lima till Seoul, sörjde troende den älskade, om än kontroversielle påven. Franciskus gärning har dock även inspirerat människor långt utanför kyrkans hägn.

Bergoglios socialt medvetna katolicism var inte given. När han vigdes till jesuitisk präst i Buenos Aires 1969 tog han avstånd från befrielseteologin som hade grundats vid ett möte i colombianska Medellín föregående år. För den socialt konservative Bergoglio var denna teologi med inslag av marxism för radikal. I stället fick han rykte om sig att stå för hård disciplin, något som lett till anklagelser om att han inte ska ha gjort tillräckligt för att skydda två biskopar som torterades under den argentinska militärjuntan.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 21 april, 2025

”Nej till Nato” duger inte som säkerhetspolitik

Vänstern har halkat efter i diskussionen om Sveriges säkerhet, menar skribenten. Foto: Johan Nilsson/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Debatten om Sveriges säkerhet har lämnat vänstern efter. Alltför ofta nöjer vi oss med att säga nej till Nato, nej till kärnvapen, nej till upprustning – men utan att själva formulera ett trovärdigt alternativ.

Det duger inte längre. Vi behöver en egen strategi, som utgår från verkligheten i Sverige och Norden, inte stormakternas karta.

När jag skriver ”vänstern” menar jag både den bredare arbetarrörelsen, fackföreningsrörelsen, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet och den ideologiska vänster som länge förordat fred, solidaritet och internationellt samarbete. Det är dags att vi alla börjar tala mer konkret om vad trygghet betyder i en ny tid.

Sverige är numera medlem i Nato. Det har skett snabbt, utan ordentlig debatt, och med få kritiska röster som orkat diskutera konsekvenserna långsiktigt. När vänstern har protesterat har det ofta handlat om det vi är emot. Även om Natomotståndet varit ideologiskt och principiellt viktigt är tiden inne för att tala om vad vi vill bygga i stället.

USA flyttar fokus mot Asien. Europa bygger upp sin egen militära kapacitet. Stormakterna formar om sig. Finland har gått in i Nato med stor folklig uppslutning. Baltikum lever under permanent press. Och Sverige? Vi har gått med i Nato men fortfarande utan en egen, långsiktig strategi.

Det är dags att formulera en vänsterstrategi för trygghet – utan stormakter.

Det är inte bara ett militärt problem, det är ett ideologiskt vakuum. Och vänstern har inget att sätta emot.

Det är dags att vi formulerar en självständig säkerhetspolitik från vänster. En som utgår från våra värderingar men också från en analys av verkligheten.

Det handlar inte om att acceptera militarism, inte om att rättfärdiga rustningsspiraler, inte om att gå med i stormaktsspel. Det handlar om att förstå att om vi inte har en egen linje, då är vi bara reaktiva. Då är vi bara emot och det räcker inte längre.

Jag tror att en sådan strategi måste vila på fyra ben:

1. Självständig analys – inte andras karta

Vi måste förstå världen med egna ögon, snarare än genom Washingtons, Bryssels eller Kremls perspektiv. Sverige, liksom övriga Norden, har en egen historia, geografi, ekonomi och politisk verklighet. Vår analys måste börja där. Inte i generalstabernas kalkyler.

2. Försörjningsberedskap är också försvar

Säkerhet handlar om el, mat, vatten, läkemedel, kollektivtrafik och fungerande sjukvård. Det såg vi under pandemin. Det är där vänsterns säkerhetspolitik måste ta sin början. Att kalla det ”totalförsvar” är inte ett problem – det beror bara på vem som fyller det med innehåll.

3. Militär förmåga utan militarism

Att erkänna behovet av viss försvarskapacitet är inte detsamma som att bli militarist. Det är att se verkligheten. Den som vill stå utanför stormaktsallianser måste kunna försvara sin självständighet. Det betyder inte rustning för rustningens skull – men inte heller blind pacifism.

4. Nordisk samordning – på våra villkor

Sverige kan inte stå passivt inför hot mot Finland eller Baltikum. Vi är en del av samma region, samma historia och i viss mån samma öde. Men solidaritet får inte betyda underkastelse. Det nordiska samarbetet borde fördjupas civilt, försörjningsmässigt och strategiskt. Ett Norden som står tillsammans för demokrati, fred och beredskap, utan att styras av stormakternas prioriteringar.

Detta är inte ett färdigt program. Det är en inbjudan till samtal. Jag vill att vi börjar tänka strategiskt på riktigt. För om inte vänstern gör det, så kommer högern att sätta agendan. Då kommer ”trygghet” att betyda upprustning. ”Självständighet” att betyda lojalitet med Nato. Och ”solidaritet” att betyda tyst acceptans för andras krig.

Läs mer

Vi behöver inte välja mellan Nato och naivitet. Vi behöver inte heller vara emot allt, utan måste börja bygga något eget.

Det är dags att formulera en vänsterstrategi för trygghet – utan stormakter.

Inrikes 19 april, 2025

Foodora satsar på robotleveranser: ”Svårt att få lönsamt”

Luckan på Starship-roboten måste låsas upp från beställarens mobil, innan matkassen – från en av Foodoras egna ”skuggbutiker” – kan plockas ut. Foto: Jacob Lundberg.

I och kring Stockholm experimenterar gigföretaget Foodora med automatiserade matleveranser, både på land och i luften. Men kommer de söta drönarbilarna att bli mer än en teknisk gimmick – och går de verkligen helt för egen maskin?

”Roboten är på väg. Anländer om 29 minuter.”

Den lilla ikonen på vad som ser ut som en radiostyrd bil rör sig sakta närmare redaktionshuset. Flammans reporter har fått en spårningslänk på mobilen, och ger sig ut för att genskjuta roboten innan beställningen kommit fram. Den är både lite snabbare och tar en lite annan väg än väntat, och det krävs att man småspringer efter för att hinna efter.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Krönika 18 april, 2025

Via spelet ”Roblox” uppvaktas barn av medlemmar i våldssekter som 764 och No lives matter – för att sedan utpressas. Foto: Gorm Kallestad/NTB.

”No lives matter” är inte bara namnet på en våldsfixerad internetsekt. Det är också den logik som hela vårt samhälle följer. Om vi ska hejda rörelsen 764 måste vi förändras som samhälle.

Barn som tvingas strypa sina katter och rista in sina förövares namn i kroppen i direktsändning. En slumpvis utvald man med rullator i Hässelby som får ett knivhugg i ryggen.

När jag sett klart Linus Svenssons serie Dödens chattrum i tre delar på SVT Play är jag beredd på att gå med på Tidöregeringens alla straffskärpningar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 17 april, 2025

Billigare busskort kan rädda miljön: ”Helt centralt”

De småländska Krösatågen trafikerar sträckor mellan Linköping i norr och Hässleholm i söder. Foto: Johan Nilsson/TT

För tre år sedan lanserades en rikstäckande tågbiljett i Tyskland. Både Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill se en motsvarande ”Sverigebiljett” – och enligt transportforskaren Jens Hylander kan det också vara ett sätt att bygga politiskt engagemang kring kollektivtrafiken.

Mellan 2000 och 2021 steg priset på en svensk kollektivtrafiksbiljett med 139 procent – en dubbelt så stor ökning som bensinpriset genomgick under samma tid, enligt SCB.

– Även efter att Bränsleupproret krigat som värst är det som att kollektivtrafiken undgår samma populistiska vrede, säger Jens Hylander (bilden), forskare vid Statens väg- och transportforskningsinstitut (VTI), till Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 17 april, 2025

Motorstaden som rostade sönder

Fisher Body-verket i Detroit har varit övergiven sedan företaget gick i konkurs 1984. Nu finns det planer på att omvandla det gigantiska verket till bland annat hyresrätter. Foto: Mathias/Adobe stock.

En gång var Detroit den amerikanska ekonomins motor. I dag är fabrikerna stängda – men stadens arbetare kämpar på. I en grön Ford rattad av en fackveteran ger sig Flamman ut på upptäcktsfärd genom välfärdskapitalismens ruiner.

Efter en trött gränsvakts uttråkade frågor kliver jag ut från flygplatsen i Detroit, platsen som i hundra år varit den globala bilindustrins bultande hjärta.

Motorstaden, förevigad genom Motownsoundets namn, var byggd av och för bilindustrin, och erbjöd under en tid ett enormt välstånd för regionen.

Här har bilen format alla aspekter av det urbana rummet. Den trottoarremsa jag befinner mig på är del av ett trevåningssystem av vägar staplade på varandra, direkt uppkopplade mot Detroits motorvägssystem. Bakom taxibilarna tornar ett gigantiskt parkeringshus upp sig.

En silvrig kommunal buss glider in på parkeringsplatsen framför flygplatsens ingång. Jag kastar mig på, men lyckas inte köpa en biljett eftersom chauffören inte kan växla en tjuga. Hon låter mig åka med ändå, och under min timslånga resa genom natten fylls bussen sakta av stadens arma, sjuka och utslagna. Enligt en snabb bedömning har de flesta som hasar sig på drabbats på ett eller annat sätt av den opiatepidemi som härjar i landet.


I dag ligger trafiklederna som skurit genom stadens väv öde – åtminstone om man jämför Detroit med folklivet i New York eller trafikstockningarna i Los Angeles.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar 16 april, 2025

Borlänges kommunalråd Erik Nises bakom ratten på sin amerikanare. Foto: Jennifer Björck

”Om man är född bland proletärer / och gör narkotikaaffärer / om man är redan en gång straffad / så är det lätt att man blir haffad”, sjunger Nationalteatern i låten Kolla kolla, som släpptes år 1978.

”Jag släpper bara dunder, shoutout till kranen”, vrålade vi i kör 38 år senare. Av ”Du gamla, du friakunde vi inte mer än ett par rader, men varje gång introt till Yasins ”Trakten min” drog igång stämde vi upp i spontan allsång. Vi kunde hela låten utantill. Alla kunde den. Att sjunga med var lika självklart som att säga prosit när någon nös.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr