Sedan Hanne Kjöllers förra bok om missförhållanden och tystnadskultur inom polisen, En svensk tiger (2016), har 21 lokala polismyndigheter slagits ihop till en, i den stora polisreformen 2015. Tanken var att skapa en mer effektiv polis, som bättre kunde hantera den moderna brottsligheten. Hur har det gått? Enligt opinionsbildaren Hanne Kjöller: inte. I Polis: Så funkar det (inte) tecknar hon en bild av en trögrörlig och administrativt baktung polismyndighet, som avskriver brottsanmälningar i onödan och kontrollerar cyklister för att jaga pinnar i statistiken.
Trots att polisen fått både de ökade befogenheter myndigheten önskat, och drastiskt höjda medel – hisnande 100 miljarder under en tioårsperiod – är förmågan att klara upp brott historiskt låg. Denna paradox undersöker Hanne Kjöller, känd som borgerlig ledarskribent på Dagens Nyheter, i sin nya reportagebok Polis: Så funkar det! (inte).
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
De politiker hon intervjuat, borgerliga som sossar, är rörande överens om polisens problem. Ändå fortsätter de att pumpa in pengar till myndigheten, kanske för att framstå som handlingskraftiga och kapabla till ”hårda tag” mot brottsligheten.
I fokus står polisens förmåga att klara upp så kallade ”mängdbrott”, eller vardagsbrott som det tidigare hette, där inbrott, stölder och bedrägerier ingår. Enligt Kjöller leder nio av tio brottsanmälningar inte till att någon gärningsperson ställs inför rätta, och särskilt illa ställt är det just med mängdbrotten. Hon underbygger detta med hjälp av uppklarningsstatistik och berättande exempel om brott som inte klarats upp. Här ryms allt mellan den okända springnotan på restaurangen Atmosfär i Malmö, till inbrott, assistansbedrägerier och när Kjöllers bror blir biten av en hund.
Att mäta effektiviteten i polisarbete är dock svårt. Internationella jämförelser är förrädiska, eftersom polisens ansvarsområden skiljer sig åt. I många länder är det polisen som delar ut parkeringsböter och haffar plankare i tunnelbanan, vilket ger pinnar i statistiken. Även statistiken om uppklarningsgrad, som Kjöllers undersökning i hög grad lutar sig mot, är problematisk, eftersom man mäter andelen uppklarade brott av anmälda, och bland anmälningarna göms många fall där det inte finns några brottsmisstankar. Även om Kjöller påpekar dessa problem, är boken skriven med premissen att polisen är ineffektiv, en tes som ska ros hem.
Kjöllers bok är bitvis intressant, men levererar inte mer djupgående förklaringar bakom polisens problem. Utifrån Kjöllers högerperspektiv framstår pinnjakten och byråkratin, som enligt henne präglar polisen, som irrationella misstag, ett resultat av ”dåligt ledarskap” – snarare än drivna av nyliberala idéer om mätbarhet och uppföljning inom offentlig verksamhet. Kjöller menar vidare att alltför få poliser arbetar i yttre tjänst, och att lokalpolisernas kunskap och relationsarbete nedvärderas inom myndigheten, till fördel för administrativa specialisttjänster. Men hon gör det lite lätt för sig när hon söker förklaringar: poliserna är lata och för bekväma inne på kontoren. ”Uppenbarligen saknas en chef som säger: ’Men kom igen, det är inte kravaller vi skickar dig till. Ditt uppdrag är att skapa trygghet genom att patrullera gågatan’”, skriver hon.
Det snäva perspektivet på uppklarning av mängdbrott har också sina begränsningar. Polis säger ingenting om polisens kapacitet att arbeta brottsförebyggande och inte bara lagföra brott som redan har begåtts. Trots att Kjöller är kritisk mot polisens pinnjakt, landar hon själv i en syn på polisarbete som inte säger något om hur brottslighet kan förhindras, utan bara handlar om att haffa och straffa.
Kjöllers klagosång över en dysfunktionell myndighet lyckas alltså inte fördjupa problembilden eller föreslå lösningar. Att boken avslutas med det uppgivna konstaterandet att ”det som var illa i min förra bok 2016 har i mångt och mycket blivit värre”, känns symptomatiskt för en bok som målar upp en dyster problembild, men inte ser några vägar framåt.
