Den nya Barbie-filmen är en genomskinlig ploj att kränga dockor med antikapitalistiska slogans – men också alldeles bedårande.
När Barbie lämnar dockvärlden och reser till Los Angeles tror hon att kvinnor ska stanna och tacka henne på gatan. Hon har ju visat att de kan bli allt från astronauter till domare, till och med president. Att varje kväll kan vara en tjejkväll.
I stället blir hon genast kallad för ”fascist” och galjonsfigur för den ”sexualiserade kapitalismen” av en ung flicka.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Besvikelsen växer när hon förstår att det är män som härskar i världen utanför. Inte minst hos docktillverkaren Mattel, vars helmanliga ledningsgrupp ger sig på att stoppa tillbaka henne i lådan igen för att rädda sina profiter. Dessutom har hon börjat tänka på celluliter och döden.
Ken (Ryan Gosling), inte den skarpaste dockan i lådan, är däremot förtrollad. Han fastnar framför en reklamskärm och inser att män (och hästar) här behandlas bättre än kvinnor. Som evigt försmådd tvåa återvänder han till Barbieland för att tillsammans med en hel armé av polymerhjärnor slita av kvinnornas byxdressar och få dem att servera bärs och lyssna på ändlösa gitarrballader i stället. Allt han kunde var ”strand” – en yrkestitel i Barbievärlden – nu är han kung i ett land ”av Ken och för Ken”. Men något saknas förstås.
Nu har Barbie (Margot Robbie) alltså både ett girigt företag och en incelrörelse på halsen. Som tur är har hon även systerskapet på sin sida. Om inte allt vore en ploj för att sälja dockor så hade manuset kunnat vara skrivet av Allt åt alla. Eller som parisarna skrev på väggarna 1968: Sous les pavés, la plage. Under gatan, stranden.
Detsamma gäller för övrigt Legofilmen, ett annat cineastiskt stridsrop mot ett själlöst jätteföretag som vill styra över barns tankar via deras leksaker. Och precis som där har Barbie skrivit in även denna kritik i manuset. Så när en kvinna föreslår konceptet ”Normala Barbie” som skiter i karriären och duger som hon är tvekar chefen (Will Ferrell) – tills någon upplyser honom om att den lär bli en storsäljare. (”Vad tänker man på efter glitter”, frågar han under ett styrelsemöte och svarar själv: ”Kvinnlig handlingskraft!”)
Så jag ger mig, Mattel, ta mina pengar. Jag orkar inte skriva något marxistiskt, för ni har redan sagt allt själva. Vilket är skönt, för om man likt Ken stänger av hjärnan är filmen rolig och faktiskt feministisk, även om den hade kunnat gräva djupare i hur skönhetsidealen hålls vid liv i dag via influerare, kirurgiföretag och – ja – filmvärlden. Men mer än så här önskar jag faktiskt inte av en dockfilm. Jag inväntar i stället texten om ”wokekapitalism” av Alexander Bard, som troligen har högre krav.
Låt honom vara arg på Barbie. Nu drar vi till stranden.