Vi klickade igång första avsnittet av Äkta människor, en serie om ett framtida svenskt samhälle där så kallade hubotar – mänskliga robotar – servar människorna. Jag var nervös men samtidigt hoppfull. Public service science fiction à la klassikern Bladerunner! Av en regissör som har gjort en hyllad zombiekortfilm och lika hyllade långfilmen Katinkas kalas – två filmer som berör klass- och etnicitetfrågor!! Här fanns möjlighet till samhällskritik och samtidigt riktigt god underhållning!!!
Vad kunde gå fel?
Vad kunde rimligen gå fel?
Allt.
Skulle det visa sig.
Replikerna låg lika väl i skådespelarnas munnar som en näve glödhet järnspik. Rollerna var övertydligare än i en amerikansk sitcom. Manuset var absurt undermåligt och jag kunde inte annat än känna medlidande med regissören som satts att göra guld av bajs.
När de 58 minuterna robothaveri var över var jag upprörd, uppgiven och så uppåttjackad på mina egna känslor att det skulle komma att ta flera dagar att tända av.
I bakhuvudet hade en malande monolog tagit fart. Var det inte typiskt att en av mina älskade genrer, scifi, behandlas styvmoderligt? Att bara för att det inte är flamsig dumkultur à la Peter Settman eller högborgerlig finkultur så behöver man tydligen inte anstränga sig.
Min indignation var total. Jag kände fram fler och fler bevis för hur åsidosatt genrekultur som scifi, skräck och fantasy är. Jag kände att det finns något slags klassdimension i förtrycket. Jag kände att det finns en otydlig kulturelit som borde störtas. Jag kände mig kränkt. Jag tog det personligt. Jag ville gå till storms och skriva en stooor artikel som Avslöjar Etablissemangets Föraktfulla Syn På Genrekulturen.
Samtidigt försökte en annan röst göra sig hörd i bakhuvudet. Lågmält påpekade den att världens hittills dyraste spelfilm är en scifi-rulle (Avatar). Att världens hittills mest påkostade tv-serie är en fantasysaga (Game of Thrones). Att man kan älska eller hata Sagan om Ringen-filmerna men de är knappast styvmoderligt hanterad lågbudget. Att alla älskar Låt den rätte komma in. Att Ursula K Le Guin kommer att få Nobelpriset för eller senare.
Men jag hade för länge sedan passerat punkten där sakargument var relevanta. Jag hade djupdykt ner i mina känslor och funnit att min vrede var rättfärdig.
Med andra ord: Jag hade låtit Benke ta över. Eller vad vi ska kalla honom, det inre sårade barnet.
Det handlade inte längre om en tv-serie om hubotar. Det handlade om mig. Om en känsla som uppstått i klyftan mellan mina förväntningar och vad som bjudits. En känsla som kanske härstammar från barnaårens skolgård eller barndomshemmets gata eller fan vet var. En urscen: Barn-Jespers intensiva känsla av att världen är en stor plats som jag är beroende av men inte kan styra – och den existentiella smärtan som därpå följer.
Det var förstås inte vad jag hade känt dagarna efter att Äkta människor gjorde mig besviken. I mitt huvud hade känslan tagit form av en rationell, välgrundad politisk vrede så stark att mitt missnöjes lågor ville sätta hela världen i brand.
Men att känslor är starka betyder inte att bevisen är det.
Att det känns på ett sätt innebär inte att det är det.
När den förståndiga motrösten i mitt inre till slut vann kampen slog cold turkeyn till. Och en isande skam.
Jag gömde undan mitt sårade barn i mitt allra djupaste inre, just där han redan från början känt sig undanskuffad. Men det kan inte hjälpas för ingen får veta om honom.
Jag borde kanske överösa honom med kärlek. Om det inte redan är för sent att läka.
Jag önskar att jag inte skämdes över honom.
Och jag kallar honom som sagt Benke. Men han kunde lika gärna heta Ekelund.
Eller Jimmie.
Hans repliker är sämre än i Äkta människor.
