Den 17 juni fattade den svenska riksdagen beslut om att Ledningsrättslagen även ska omfatta elektroniska kommunikationsnät. Beslutet torde stå i strid med äganderätten som den definieras i Europakonventionen. (Paris 1952) I artikel 1 slås det till exempel fast ”att envar fysisk eller juridisk persons rätt till sin egendom ska lämnas oinskränkt”. De undantag som nämns i denna artikel att ”en stats rätt att genomföra sådan lagstiftning som staten finner erforderlig för att reglera nyttjande av viss egendom i överensstämmelse med det allmännas intresse” anser jag i det här fallet inte kan tillämpas.
Även den svenska grundlagen stadgar att inskränkningar i äganderätten endast får göras när det ”krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen”. Äganderätten är en av grundvalarna i ett demokratiskt samhälle.

Ledningsrätten som tidigare endast tillämpats för vägar, järnvägar, och kraftledningar som är fysiskt sammanbundna kan inte jämföras med elektronisk kommunikation där det finns alternativa placeringar.
Beslutet har tillkommit för att påskynda utbyggnaden av 3G säger regeringen. Men samstämmiga uttalande från mobiloperatörerna vittnar om att det är fördröjningen av bygglov som är hindret inte markägarna eller den marknad som nu sätts ur spel. Förseningen beror också på en orealistisk tidsplan med försenade ansökningar från operatörerna och ovilja till samarbete om masterna. Ledningsrätten är ett tvångsmedel riktat mot markägarna men det är inte markägarna som bromsar utbyggnaden.
Det finns också ett utbrett motstånd och en befogad oro bland befolkningen för elektromagnetisk strålning. Detta bidrar till att försena kommunernas beslut om bygglov men löses inte genom Ledningsrättslagen.
Det har varit på väg att formas en fungerande marknad för frivilliga arrendeavtal mellan markägare och 3G-operatörer. Utvidgningen av Ledningsrättslagen undergräver och förstör denna arrendemarknad vilket torde leda till ökade konflikter mellan 3G- operatörer och markägare.

Samtidigt med en mycket allvarlig inskränkning i markägarnas äganderätt innebär utvidgningen av ledningsrätten att de stora operatörerna som drivs med starka krav på affärsmässighet och lönsamhet, för egen vinnings skull kan missbruka ledningsrättslagen. De kan begära expropriation av annan näringsidkares egendom och för detta erlägga en intrångsersättning som inte är marknadsmässig. Det finns redan exempel på hur operatörerna med Ledningsrättslagen i ryggen har blivit ännu mer nonchalanta mot markägarna.
Var fanns de partier som säger sig slå vakt om äganderätten när riksdagen fattade detta beslut mot ytterligare socialisering av jord och skog? Hur röstade moderaterna där äganderätten har varit en av partiets verkliga hörnpelare?