– Titta här, vattnet är decimeterdjupt, och det stiger fortfarande.

Jennifer Alonzo har lånat ut ett par stövlar till mig. Själv går hon barbent i flip-flops, precis som de flesta andra vi möter. Vi går försiktigt genom vattnet längs gator där hon har bott i 17 år. Jennifer håller sin lilla dotter i handen när vattnet blir djupt. Det är lätt att halka.

Filippinerna är ett av de länder i världen som är mest drabbade av klimatförändringarna. De som bor längs kusten och vid vattendrag som svämmar över påverkas mest, som i Bulacan. Invånarna här är fattiga, här står inga dyra bilar parkerade längs gatorna, det finns ingen luftkonditionering i husen. Det är dessa människor som betalar priset för förändringen av klimatet som innebär tyfoner, häftigare regn och stigande havsnivåer. Jennifer visar mig hur vattnet då och då kan komma plötsligt och nå henne upp till halsen. Hon brukar sätta sin dotter i handfatet när vattnet tränger in i huset. Ibland måste de evakuera stadsdelen.

Vi fortsätter vada längs översvämmade gator. Barn leker i det smutsiga vattnet, folk handlar och lagar mat med vattnet någon decimeter från husets tröskel. Översvämningarna är deras vardag. Nena Cos pekar på sina ben, där har hon infekterade sår som inte läker. Med smutsen och fukten kommer myggen och sjukdomarna.

– Barnen är alltid magsjuka och kräks mycket. Många har svampinfektioner på fötter och ben. Feber är vanligt. Myggor trivs i det stillastående vattnet, men myggen sprider denguefeber, berättar Nena.

– Vi får aldrig något lugn. Vi vet att vattnet alltid kan komma, det är mycket oro. Vi oroar oss för barnens hälsa, de är sjuka hela tiden. Folk som kommer hit och ser vattnet på gatorna vill inte bo här. Vi som lever här är mest arbetare, folk arbetar på byggen, vid riskvarnar, på enkla jobb.

Det är så här klimatförändringen ser ut. Det är de fattigaste som drabbas, de som inte kan ta vägen någon annanstans. De som själva knappt orsakar några utsläpp av växthusgaser.

Vi sitter på plaststolar utanför ett av de enkla husen i en gränd. Det är varmt och fuktigt. Flera nyfikna barn står runt oss och tittar. Hundar skäller och en tupp gal precis i närheten. Här bor man trångt och tätt, i hus av betong och plåt.

– Ja, det är fler stormar nu, det har blivit ännu varmare när solen bränner och tidvattnet i havet stiger snabbare än tidigare, säger Nena, Jennifer tillägger:

– Vi märker att det regnar mer. Floden svämmar över oftare och när det är högt tidvatten kommer även havsvattnet in här. Vi blir inte av med vattnet.

I Bulacan har översvämningarna förvärrats av mänsklig aktivitet. När skogar och våtmarker försvinner stiger vattnet i floden snabbare. Dessutom pekar Jennifer på Manilas nya storflygplats som byggs i närheten:

– Det har gjort det ännu värre. Vattnet kan inte sjunka undan som förr. De återtar land med fyllnadsmassor, men de har inte tänkt på att vattnet inte kan rinna ut i havet då.

Det innebär att invånarna utmanar mäktiga ekonomiska intressen när de protesterar. Den nya flygplatsen byggs som en privat investering av den stora ölproducenten San Miguel.

Vi vet att vattnet alltid kan komma, det är mycket oro. Vi oroar oss för barnens hälsa, de är sjuka hela tiden.

– Inne i Manila har en del invånare som bor nära floderna fått hjälp. Men vi lever långt från Manilas centrum, oss bryr de sig inte om. Vi har organiserat invånarna och protesterat. Vi har åkt och demonstrerat mot bygget av den nya storflygplatsen och hur det påverkar oss.
Nena gestikulerar när hon pratar, hon är en av aktivisterna.

– När vi har protesterat utanför guvernörens kontor så kommer bara någon av hans anställda ut för att prata med oss. Guvernören själv har inte tid att möta oss, säger de. De vill inte ha någon dialog.

Nena och Jennifer har bott i Bulacan i 17 år. Innan dess låg det risfält på platsen där staden nu ligger. Liksom andra invånare blev de förflyttade dit av myndigheterna för att de bodde precis invid eller på järnvägsspår i Manila. Invånarna i Bulacan har redan tvingats flytta en gång. De vill inte flytta igen, de har ingen annanstans att ta vägen.

– Det är vi som har tur, vi har faktiskt hus, vi har någonstans att bo. Väldigt många i provinsen är hemlösa. Vi vill inte lämna våra hem.

I stället kräver de att myndigheterna tar sitt ansvar och hjälper invånarna.

– För oss vore det bäst om de stoppade bygget av flygplatsen tills de har löst de här problemen. De borde också rensa upp kanaler och floder från skräp så att vattnet kan rinna undan. Smutsigt vatten kan tas bort med tankbilar. De skulle kunna bygga vallar för att skydda våra hem. Men myndigheterna har ingen plan för att hjälpa oss. Vi måste hjälpa varandra, vi behöver att andra uppmärksammar hur vi har det. Vi måste organisera oss, säger Nena.

Solen är på väg ned i Bulacan. Elever och arbetare som är på väg hem går genom vattnet på gatorna. En familj på fyra personer sitter på en motorcykel som sakta plöjer genom vattnet. Jennifer vänder sig mot mig:

– Kom, vi måste gå nu, annars tar ni er inte härifrån, vattnet stiger.

När vi går mot bilen når vattnet nästan ända upp till skaften på de stövlar jag fått låna. Jennifer tar mig i handen för att leda mig förbi hål i gatan där vattnet är djupare. Ett av barnen som följer efter oss ber om att få pengar på osäker engelska, men blir tillsagd att inte tigga av en av de vuxna.

När vi åker står Nena och Jennifer kvar och vinkar till oss. Runt dem stiger vattnet fortfarande.