Det blev ett val där Rättvise- och utvecklingspartiets (AKP) ordning blev återställd. Med drygt hälften av rösterna fick det konservativa och marknadsvänliga AKP åter egen majoritet i parlamentet, något partiet tappade i valet den 7 juni. Uppgifter om oegentligheter under valproceduren förekom, något som dock knappast varit avgörande. Men att valen inte var fria och rättvisa kunde konstateras på annat håll, långt innan valnatten.
En av anledningarna är den hårt ansatta press- och yttrandefriheten. Den systematiska och ökande repressionen mot regeringskritiska medier är ett ämne i sig, där journalister och redaktioner kan räkna med att bli föremål för åtal för minsta lilla kritik, men också utsättas för polisräder och attacker från uppviglade folksamlingar.
Både inför den 7 juni och perioden fram till söndagens val har kantats av blod. Attackerna mot framförallt det prokurdiska vänsterpartiet Folkens demokratiska parti (HDP) har varit intensiva under lång tid. Det har handlat om våldsamma verbala attacker från AKP-politiker under valrörelsen och fysiska övergrepp från nationalister på gatorna. Redan inför det förra valet rapporterade människorättsorganisationen IHD att HDP utsatts för 176 attacker. Denna valrörelse blev inte bättre. Bombdåden i Suruc den 20 juli och Ankara den 10 oktober lämnade totalt över 130 döda vänsteraktivster från olika läger. Det dränkte samhället i blod genom dåd där islamister troligen ligger bakom och AKP bär ett politiskt ansvar. HDP har propagerat för en livsnödvändig fred efter en sommar av upptrappat våld. Inbördeskriget har återupptagits med offensiva militära operationer i landets kurdiska delar. Med nöd och näppe tog sig dock HDP återigen över världens högsta parlamentsspärr på tio procent.
Söndagens val bekräftar att HDP är här för att stanna, trots att partiet backar från strax över 13 procent. HDP består av flera turkiska och kurdiska vänsterpartier, men lockar också sociala rörelser. Partiet är landets mest framgångsrika parlamentariska vänsterprojekt genom tiderna, något HDP har betalat ett högt pris för.
Den inkluderande plattformen gör att partiet fortfarande når fler än sina traditionella kärnväljare. Vissa närmanden har gjorts mellan HDP och det socialdemokratiska och historiskt sett nationalistiska Republikanska folkpartiet (CHP). Det kan hjälpa de senare att skaka av sig sitt kemalistiska förflutna. HDP:s breda vänster med fokus på kulturella rättighetsfrågor och en ny demokratisk konstitution kan eventuellt locka fram det bästa ur CHP:s progressiva flygel. För nu krävs det sammanhållning när AKP lär intensifiera sin jakt på att ändra konstitutionen i syfte att ge Recep Tayyip Erdogans presidentämbete ökade befogenheter. Den sekulära tidningen Cumhuriyets chefredaktör Can Dündar kommenterar läget idag med att ”mobilisering krävs för att först övervinna rädslan och sedan vinna mot de som livnär sig på den”.
AKP missar de 367 mandat som krävs för att genomdriva en grundlagsändring via parlamentet. En handfull ytterligare ledamöters röster räcker dock för att nå 330 mandat för att låta grundlagsändringarna gå till en folkomröstning.
EU behöver Turkiet. Landet är nyckeln till en lösning för att ta emot (läs: stoppa) flyktingar som annars söker sig vidare till EU-länder. Även ifråga om att bekämpa Islamiska staten är ett mer resolut Turkiet en viktig komponent. Det dämpar västlig kritik av AKP:s övergrepp. Därför bör en konsekvent linje utkrävas från olika aktörer med intressen i Turkiet för att solidarisera sig med och skydda landets hårt prövade fria press och progressiva opposition i form av partier, fackförbund och sociala rörelser.
Sist AKP fick drygt hälften av rösterna i ett val, 2011, blev det nämligen startskottet på en lång period av en eskalerande aggressivitet mot alla som stod i vägen för AKP:s framfart. Optimistiska bedömare vill utläsa att en avspänning är på väg efter premiärminister Ahmet Davutoglus segertal med en Turkiet-vision utan konflikt och polarisering. Kritiker och oppositionella rörelser är dock eniga i att polariseringen lär fortsätta. Allt tyder på att Turkiets progressiva fortsatt kan räkna med hårda prövningar.