Stefan är alltså långt ifrån unik. Men han var också en av mina få manliga vänner, och jag var villig att förbise hans åsikter. Därför sade jag ingenting när Stefan introducerade mig till Jordan Peterson. ”Bror, han kommer förändra ditt liv,” lovade han, och skickade med ett tiotal Youtube-videor där den kanadensiske föreläsaren exempelvis ”krossar feminismen”. Inte heller när han delade vaccinskeptiska artiklar från ryska medier, kallade albaner för getknullare, eller beklagade sig över att Sverigedemokraterna är för mesiga.

Men i takt med att andra tog avstånd från Stefan började jag undra varför jag hängde mig kvar.

Vi blev vänner i fjärde klass, Stefan och jag. I femman dansade vi vals ihop på idrotten eftersom alla tjejer bara dansade med varandra. I nian lät han mig skriva av honom på nationella provet i matte. När han blev dumpad av sin första tjej, och när hans farsa efter ett bråk talade om för honom att han inte var välkommen hemma längre, var jag den första Stefan ringde. Den Stefan jag kände, var inte den alla andra såg.

Men droppen kom till slut, när vi möttes i somras. Det var kul att varva livsuppdateringar med gamla skrönor och internskämt. Men så nämnde han ett rykte om mig från en gammal bekant, och hans blick hårdnade. ”Nico, du är väl inte bög?”

Jag önskar ibland att jag hade ifrågasatt Stefans intolerans tidigare – inte för att ta avstånd, utan för att jag kanske kunnat rädda vår vänskap.

Jag blev tyst. ”Och om jag nu är det?” kom mitt svar till sist. Han skrattade till, men när jag inte gav något tecken på att jag skämtat grimaserade han med avsmak. Samtalet slutade där.

Jag har inte träffat Stefan sedan dess, fastän han ringer ibland. Han tränar numera MMA med medlemmar i Alternativ för Sverige, och är vän med Marcus Follin, även känd som The Golden One, fitnessguru och vit makt-förespråkare. Det är inte en skara jag direkt hör hemma bland.

Men Stefan är som sagt inte ensam. Vänstern drömmer om Generation Greta, men i USA röstade unga män fram Trump. I Italien har de nyfascistiska Italiens bröder den största andelen röster bland unga mellan 18 och 21 år. Här i Sverige fördubblade Sverigedemokraterna sitt stöd i samma åldersgrupp mellan 2018 och 2022. Unga, och framför allt unga män, står inte för den vänstervåg som många har drömt om. 

Samtidigt sägs det att män är i kris. Två tredjedelar av dem som i Sverige tog livet av sig år 2023 var män, och män under 45 känner sig känslomässigt ensamma mer än dubbelt så ofta som kvinnor. Det är lätt att förstå varför mina jämnåriga bröder mår som de gör.

I en tid då vi ständigt tvångsmatas med bilder som belyser våra otillräckligheter är det tydligare än någonsin hur förjävligt det är att vara ung. Unga tjejers ouppnåeliga kroppsideal talas det öppet om, men vilken kille har inte sett en Calvin Klein-reklam och undrat varför han inte också ser ut som den halvnakna snubben på bilden? I sociala medier framställs konsumtion som den enda nyckeln till lycka, och på TikTok uppmuntras unga män att konsumera kosttillskott, steroider och plastikkirurgi för att bli så snygga som möjligt. Kroppsrelaterad dysmorfofobi är en medicinsk term som ofta förknippas med transpersoner, och betecknar känslan av att vara ”född i fel kropp”. Men under den moderna kapitalismen lider vi alla av dysmorfofobi.

Det är just den otillräcklighet vi känner inför spegelbilden i den nedsläckta mobilskärmens mörker som gjort Andrew Tate till mångmiljonär och Donald Trump till president. Vanliga grabbar ser influerare som Tate, med jacuzzis, sportbilar, och en porrskådis under vardera arm, och undrar hur de kan bli som han. När män som Tate då pekar ut kvinnor och bögar som anledningen till att killarna i deras publik knappt har råd att flytta hemifrån, är det en mer lättköpt ursäkt än att se till de kapitalistiska strukturer som styr vår värld. Om de verkliga problemen är ogreppbara blir syndabockar den hetaste produkten på marknaden.

Jag är själv inget upplyst undantag. Vem vet om jag inte själv hade kunnat bli som Stefan, under andra omständigheter.

Jag minns de andra killarnas viskade svordomar, när jag i lågstadiet blev indelad i deras lag på idrotten. Hur bollen aldrig passades åt mitt håll, ens när jag hade fritt sikte på målet. ”Passa inte bögen”, var den uttalade regeln bland mina klasskamrater. Att passa till ”bögen” var ju likställt med självmål. ”Du är en sån som gillar att läsa, va?” frågade idrottsläraren mig en gång. På mitt jakande svarade han sedan: ”Det märks.”

Men i högstadiet började en ny kille i klassen. Han var kortare än jag, hade gällare röst, och var sämre på fotboll. Jag behandlade honom lika illa som alla de andra killarna gjorde. Jag imiterade hans röst och hans vilda gestikulerande, till grabbarnas skratt. Och sakta men säkert fick jag börja sitta med dem på lunchen, och hänga med efter plugget.

Från att vi är barn tränas vi män till att aldrig vara svaga, aldrig söka tröst, aldrig vara sämre på att sparka en boll. Vi utplånar varje tecken på sårbarhet, och lär oss upptäcka samma sårbarheter hos andra. Den enda tröst vi tillåts är vetskapen om att det finns andra som är svagare. Äckel inför jaget övergår i äckel inför den andra.

Jag önskar ibland att jag hade ifrågasatt Stefans intolerans tidigare – inte för att ta avstånd, utan för att jag kanske kunnat rädda vår vänskap. Jag vet ju att under lagret av skeva åsikter finns killen jag spelade ”Super smash bros” med i timmar efter plugget.

Vi på vänsterkanten gillar att beskylla högern för att sprida osämja, men jag har knappast bidragit till att brygga några klyftor genom att trycka bort min väns telefonsamtal. I Stefans kommentarer och äcklade tonfall hörde jag ekot av mitt eget självförakt. Och om min vän ringer igen, så är det kanske dags att jag svarar.