Hans Alfredson och Tage Danielsson förblev en sällsynt sammansvetsad och produktiv duo från 50-talet fram till Danielssons död 1985. I en ny dokumentär om Sveriges mest inflytelserika konstnärspar står vänskapen, den kollektiva kreativiteten och folkhemsnostalgin centrum.
Det är ju så med nationalsymboler att alla väljer att framhäva eller fylla dem med just det innehåll som passar den egna världsbilden bäst. Jane Magnusson låter i sin bioaktuella dokumentär Hasse & Tage – En kärlekshistoria, bilder av knegare som strömmar till sina varv och fabriker ackompanjeras av Hasse & Tage som sjunger ”Goddag, goddag” ur revyn Under dubbelgöken. När Tage dör innebär det även att ”drömbygget Sverige börjar falla isär”, enligt Magnusson.
Flera av de som medverkar i dokumentären håller med. ”De var folkhemmet”, utbrister Lena Olin och Magnusson låter gamla moderatpolitikern Anders Björck sitta bredvid Ingvar Carlsson och drömma sig tillbaka till den tid då ”alla från höger till vänster” samsades i samma tv-soffa eller Mosebackebänkrad för att roas.
Men lika förrädisk som påståendet om att Hasse & Tage skulle stått för en ”schysst” och mindre ”plump” humor än sina efterföljare – en uppfattning som är svår att förena med sketchen om multikonstnären K.N.U.L.L.A. Lindeman eller Tages klämkäcka ”Elektricitetsvisa” som handlar om en liten pojke som tillfredsställer sin farmor sexuellt – är föreställningen att duon på sin höjd stod för någon sorts snäll och ofarlig proto-miljöpartism.
Både Hasse & Tage rörde sig under livets gång från relativt trogna socialdemokrater allt längre vänsterut. Hasse skissade på utopiska socialistiska småsamhällen medan Tage punktmarkerades av Säpo för sitt stöd till antikoloniala kämpar i det dåvarande Rhodesia. Jane Magnusson skildrar allt detta men skriver också under på Hasse & Tage som synonymer till det goda Sverige som flytt. Det låter som om Hasse & Tage komponerade folkhemmets melodi, när de i minst lika hög utsträckning ägnade sig åt att roasta det.
Duon var också levande bevis för att ett plus ett faktiskt kan vara mer än två (hur hemskt det än må låta i Anders Björcks öron). De växte tillsammans, snarare än konkurrerade om rampljuset. Förutom gemensamma politiska och konstnärliga värderingar, delade de även fruktansvärda erfarenheter. Tage förlorade sin lillebror och Hasse sin son, båda i olyckor. ”Vi hade ett gentlemans agreement att inte tala om det”, säger Hasse men man får intrycket av att de även här hämtade styrka ur varandra. När Tage dör i oktober 1985 håller Hasse ett otroligt tal till vänskapen och Jane Magnusson fångar verkligen kärlekssagan dem emellan på ett lysande sätt.
I filmens slutscen hjälps dokumentärens medverkande åt att måla om Hasse & Tages gamla skrivarstuga i Vitabergsparken. Anders Björck penslar Falurödfärg sida vid sida med Bianca Kronlöf. Vi förstår liknelsen. Stugan är folkhemmet och nu hjälps vi åt att rusta upp det! Men bilden är – bokstavligen – ett montage. Anders Björcks heliga kall i livet har ju varit att rasera det.
