Hästar och pojkar. För mig och många andra hästtokiga flickor i elvaårsåldern var detta två oförenliga begrepp. Antingen var det hästar eller pojkar. Från min sida fanns en mycket intensiv strävan efter att undgå det öde den vuxna omgivningen spådde mig – att välja de senare på bekostnad av de förra. I flickrummet med hästplanscher och tagellockar läste jag böcker om tjejer som tämjde hingstar och red dem till segrar. Jag utvecklade en hatkärlek till dessa hjältinnor och viss bitterhet över att inte vara uppväxt på en hästgård.
I 15-årsåldern gav jag upp ridningen, jag skulle ändå inte kunna bli duktigare utan egen häst, ursäktade jag mig. Jag beslöt att inte trotsa mitt öde, acceptera att jag var ex-hästflicka och inte Malin Baryard och satsade på 4,5 procentig cider och snygga klasskompisar.
Åren gick och jag började på universitetet. Vi studerade populärkulturella teorier om kvinnors läsning av så kallade kärleksböcker – Harlequin. Jag fnissade självgott åt de patetiskt stereotypa skildringarna och uttrycken, men skrattet fastnade i halsen när jag insåg att jag samtidigt nickade igenkännande åt dem. Varför kände jag igen dessa intriger och intetsägande adjektiv när jag aldrig läst en Harlequinbok i mitt liv? Jag tvingades erkänna att svaret fanns i de många papperskassar med hästböcker som vid det här laget stod i mina föräldrars garage. Kanske fanns det fler likheter mellan hästar och män än jag lärt mig att tro? Hästböckerna jag nu läste om, och Harlequinböckerna jag skaffat mig med mycket generad uppsyn och läste för första gången, talade för detta.
Jag menar, jämför följande citat: ” [han var] bredaxlad och muskulös, någonstans i mitten av trettioårsåldern och oerhört dynamisk /…/ hans manliga utstrålning tog fullkomligt andan ur henne” med ”[han var] mycket snygg – hög, muskulös och ändå graciös /…/ Han utmärkte sig från de andra hästarna likt en slipad diamant mot skrovlig sten. Leslie kände sig oemotståndligt dragen till honom”.
Överhuvudtaget omskrivs mannen i Harlequinböckerna som ”muskulös” med en ”magnifik kropp”, en man har till och med en hud ”som glänste” (jag måste medge att jag har något svårt att se detta framför mig, men av kontexten förstår jag att det är någonting bra). Hästarna då? Ja, de har en ”glänsande hals”, ”kraftiga muskler” och en är faktiskt ”hög, välproportionelig”.
I Sex and the city fungerar staden som ställföreträdande älskare. Jag säger bara – New York släng dig i väggen. Om en häst kan göra mig ”svimfärdig av spänning” (vilket en av hästböckerna utlovar) är jag beredd att byta varenda en av mina senaste dejter mot ett fuxfärgat svenskt halvblod. Och om Malin Baryard kan släppa en singel borde det inte vara för sent för mig att bli erkänd hoppryttare…