Roman
Att springa
Maria Sveland.
Norstedts, 2010.
Det var länge sedan jag läste en roman där det gråts på varenda sida, som i Att springa, oavsett vilket känslouttryck det handlar om. Inte heller har jag på länge under läsning irriterats så mycket av generaliseringar, idylliseringar, språkliga anakronismer och upprepningar som nog har en del skuld till omfånget, drygt 400 sidor.
Självklart var förväntningarna stora på Maria Svelands andra bok efter succén med Bitterfittan 2007. Kanhända är det så att jag uppskattade den så mycket att besvikelsen vid läsandet av Att springa blir desto större. Detta sagt vill jag ändå framhålla det angelägna budskapet i innehållet och framför allt problematiseringen av såväl pubertetens inträde som unga tjejers utsatthet var de än är, hur de än förhåller sig och för den delen också vilken samhällsklass de än tillhör. De två trettonåringarna Emma och Julia har helt olika bakgrund men har en nära och äkta vänskap. Emmas mamma är ensamstående, bohemisk, lågavlönad, utåtriktad och omhändertagande, röker och dricker vin. Julias däremot är välbeställd hemmafru, blyg och osäker, noga med det yttre skenet, välklädd och välsminkad. Där träffar vi de första stereotyperna. Därefter stöter vi på dem en efter en, den ointresserade polismannen, den alkoholiserade samhällsläraren, den självuppoffrande socialsekreteraren, den snorkiga chefen med flera.
Det sorgliga och upprörande händelseförloppet blir också genom detta så förutsägbart att läsningen till slut bara blir den ena bekräftelsen efter den andra. Det incestuösa inslaget – liksom flera av de vidriga övergrepp som drabbar Emma och Julia – anar man redan efter presentationen av Julias elaka pappa, vilket dämpar engagemanget vid läsningen. Det är verkligen synd därför att Emmas och Julias upplevelser är så allvarliga och tyvärr så allmängiltiga att de måste komma i dagen, diskuteras och spridas.
Att springa ger intryck av att vara ett hastverk. Men kvar stannar ändå den svårt drabbade Julias vånda. Det är trovärdigt och mycket uppslitande.
