Det finns en del kulturellt kapital knutet till nöjespalatset Berns i Stockholm. Från salongen Röda rummet där en pank Strindberg snicksnackade politik med andra bohemer, till omslaget på Ebba Gröns ”We’re only in it for the drugs”, som är fotat i baren. Berns tjusiga historia är den enda förklaring jag kan komma på till att Hurula väljer att göra sin Stockholmsspelning på den av Stureplansgruppens klubbar som de senaste åren gjort sig känd för att ha sparkat sina städare för att de organiserat sig och krävt arbetsvillkor i enlighet med svensk arbetsrätt. Det ska visa sig att det är dåligt omdöme på fler sätt.

Det avlånga rummet med högt i tak och vajande kristallkronor gör det svårt för den knökfullt packade publiken att se scenen, vilket kanske hade spelat mindre roll om inte ljudet hade varit så burkigt. Kombinationen leder – trots ett ofta perfekt framförande och svinbra låtar – till en känsla av distans, som att konserten äger rum någon annanstans medan publiken armbågar varandra för att nå fram till den där upplevelsen som den här kvällen är långt borta, utom i någon enstaka gammal hit.

Två medelålders snubbar i publiken till varandra: ”Det blir inte bättre än såhär”. Det låter som en besvärjelse och en självbedräglig önskan om att ha varit med om något viktigt. Konserten slutar med att publiken bryskt motas ut för att Berns ska kunna öppna sin nattklubb för det vackra folket.