Klockan klämtar numer oavbrutet för de moderata stödpartierna i regeringsställning. Det är långt till de 20-procentspartier de tre en gång alla representerade. Till och från lyser en total uteslutning från riksdagsplatserna under nästa mandatperiod, rakt i ansiktet på de ledande partiföreträdarna.
Alla tre partierna var en gång i tiden radikala sociala rörelser som från olika värdegrunder organiserade olika delar av samhället för en bättre tillvaro. Denna i perioder progressiva hållning återspeglades till alldeles nyligen på många sätt i olika konkreta politiska ställningstaganden. Ett exempel är biståndet: trots en stor samhörighet i biståndspolitiken mellan dessa tre partier och den rödgröna oppositionens uppfattningar, härskar Moderaterna över biståndets alltmer diplomat- och affärsutformade profil.
Alla tre partierna har under mandatperioden övergivit sin politik i för sina egna väljare grundläggande frågeställningar: från en kristdemokrati på reträtt i familjepolitiken, över centerns kärnkraftssvek och byte av landsbygd mot Stureplan, till major Björklunds drömmar om en återgång till 1950-talets ordning och reda i klasstrukturen. Väljarna reagerar med flykt.
Den sotdöd som härjar hos de tre borgerliga små kan Vänsterpartiet lära sig mycket av. Den allra viktigaste lärodomen är den som Lars Ohly instinktivt eller genom analys uppenbarligen redan förstått: Att inte för vinsten av ett par ministerposter förflytta partiet från dess ideal, inte utplåna det egna budskapet, utan tvärtom framhäva det.
Vänsterpartiet har större möjligheter än andra att lyckas, därför att vi, till skillnad från majoriteten av riksdagspartier, kan peka på visionen av ett annat samhälle.
Ett par exempel: De rödgröna i Stockholms län presenterade i förra veckan en gemensam vårdpolitik, långt från fru Reinfeldts dröm om en privatiserad vård. Flera av förslagen förutsätter regerings- eller riksdagsbeslut. Samtidigt som Vänsterpartiet naturligtvis ska ställa sig bakom en politik som ger mest vårdresurser till dem som behöver dem mest, vill vi mer. Vi, till skillnad från andra, påpekar att varje vinstkrona som tas ut i den privata vården, minskar resurserna någon annanstans inom vården. Är detta Vänsterpartiets egen uppfattning – vi ska inte ha privat vård – ska vi framhäva den, också när vi genomför en politik tillsammans med andra som inte är lika radikal.
De svenska militära trupperna i Afghanistan är ett annat exempel. Tycker två av tre rödgröna partier att frågan bör utredas till 2011, blir det kanske så en uppgörelse ser ut. Samtidigt vet många idag att vänsterpartiet har en egen och radikalare uppfattning i den här frågan.
Att upprätthålla denna ”dubbla” styrning blir inte lätt för ett litet parti som Vänsterpartiet, skulle oppositionen vinna valet och vi hamna i regeringsställning. Redan idag, när vi bara har att brottas med att få ut ett enda budskap inom olika områden, har vi svårt att komma ut. Hur många känner idag till att Vänsterpartiet har högre krav på kunskap, bredd och djup, i skolan, än vad major Björklunds klassindelade skola representerar? Sannolikt få. Däremot vet många att vi inte vill ha betyg, en för många väljare, i den platta värld som är mainstreammedias, inte särskilt önskvärd politik.
Ändå har vi inget val. Norska och andra erfarenheter är mer än avskräckande. Mardrömsscenariot är en motsvarande demonstration framför partiets högkvarter av egna väljare och partimedlemmar som protesterar mot att partiet övergivit sina ideal för några regeringstaburetter.
I den utsträckning den slutliga uppgörelsen inom en rödgrön regering skiljer sig för mycket från våra egna uppfattningar måste vi hitta vägar att tala om att partiet har en annan uppfattning. Även om den vänsterpartistiska ministern inte kan och inte heller bör referera till dem. Den logiska lösningen är att utse en stark och tydlig partiföreträdare som har till uppgift att enbart kommunicera partiets ståndpunkt.
Regeringen är konstitutionellt kollektivt ansvarig för de beslut som fattas. Men vänsterpartiet är ansvarig för att den egna rösten inte tystnar.
