Den som läser en fransk dagstidning nuförtiden får lätt intrycket att det är 2016. Debatten kretsar uteslutande runt republikens fiende nummer ett: den islamistiska terrorismen. Frankrike är än en gång ”i krig”, enligt premiärministern. Lagförslag och upprop om tuffare tag från myndigheter debatteras, välkända profiler hängs ut för att någon gång ha sagt något till försvar för etniska minoriteter eller grundläggande fri- och rättigheter.

Men till skillnad från under efterspelet till attentaten mot Charlie Hebdo och Bataclan har en ny dimension lagts till hysterin. Mordet på läraren Samuel Paty i oktober (efter att han visat Muhammed-karikatyrer på en lektion om yttrandefrihet) och attacken i en kyrka i Nice veckan därpå var på många sätt sista droppen för det franska majoritetssamhället. Nu handlar det inte längre bara om att bekämpa islamistisk terrorism: alla de som på minsta sätt kan anses urskulda eller relativisera våldsbejakande islamism är numera legitima måltavlor för attacker, påhopp och hot.

Frankrikes premiärminister Jean Castex, i mitten till vänster, och utbildningsminister Jean-Michel Blanquer, i mitten till höger, deltar i en tyst minut för den mördade läraren Samuel Paty i en skola i Conflans-Sainte-Honorine utanför Paris den 2 november. Foto: Thomas Coex/AP/TT.

Fatima Bent arbetar för den feministiska organisationen Lallab som försvarar muslimska kvinnors rättigheter. Hon vittnar om en allt hätskare islamofobi i det franska samhället.

– Situationen har alltid varit dålig men nu har den blivit värre. Majoriteten av islamofobiska attacker riktas mot kvinnor, främst på grund av slöjan som är förbjuden på offentliga platser. Detta är inget nytt men nu har man börjat stifta lagar som specifikt riktar sig mot muslimer. Regeringen vill nu upplösa flera antirasistiska organisationer som utför ett viktigt arbete, ett arbete som regeringen själv borde ha utfört. Men den franska staten erkänner inte att islamofobi finns, säger hon till Flamman.

Sedan mordet på Paty har flera islamofobiska attacker ägt rum. Till exempel attackerades strax därefter två muslimska kvinnor vid Eiffeltornet för att de bar slöja. Fatima Bent nämner också exempel på muslimska kvinnor som blivit attackerade i Paris tunnelbana. Enligt henne är det en konsekvens av regeringens och medias retorik, som bidrar till att misstänkliggöra muslimer som grupp.

– De säger att man inte ska generalisera och dra alla muslimer över en kam. Men det är precis det de gör. De kritiserar den ”muslimska separatismen”, men det innebär att de kritiserar bönen, slöjan och så vidare. Det är helt vanliga muslimska praktiker men de beskriver dem som terrorism. De säger att islam är lika med barbrari, i stället för att terrorismen är det, säger Fatima Bent.

En beväpnad polis vaktar kyrkan Notre Dame i staden Lille den 1 november. Foto: Michel Spingler/AP/TT.

Efter terrorattackerna i Paris i november 2015 infördes undantagstillstånd i Frankrike. När Macron kom till makten 2017 lät han göra det permanent genom att skriva in det i konstitutionen. Den franska polisen har därmed redan mycket långtgående befogenheter i kampen mot den islamistiska terrorismen.

Debatten om terrorismbekämpningen handlar därför inte så mycket om polisiära och rättsliga frågor i dag, utan om ideologi. För två veckor sedan beskrev premiärminister Jean Castex i en tv-intervju hur han tycker att Frankrike bör svara på terrorismen:

– Denna kamp är ideologisk: fienden försöker splittra oss genom att sprida hat och våld, genom att bryta upp den nationella sammanhållningen. Jag vill här i dag kritisera alla de ursäkter som har gjorts under allt för många år, alla de rättfärdiganden som gjorts för denna radikala islamism: man säger att vi borde späka oss, be om ursäkt för koloniseringen, jag vet inte allt.

– Det främsta sättet att vinna ett krig är att folket är sammanhållet, enat, och stolt över våra rötter, vår identitet, vår republik, vår frihet. Vi måste vinna den ideologiska kampen. Det är slut nu, ingen mer förlåtande inställning från de intellektuella eller partierna, vi måste vara enade i försvaret av våra värden och vår historia.

Castex räknade även upp ett antal olagliga muslimska skolor och moskéer som man låtit stänga. Men det är ingen slump att han specifikt riktade sig mot de intellektuella i intervjun. Denna gång har nämligen även den sekulära utbildningen hamnat i fokus.

Några dagar efter mordet på Paty anklagade utbildningsministern Jean-Michel Blanquer i en intervju de franska universiteten för att vara infekterade av islamo-gauchisme (ungefär ”islam-vänsterism”). Det är en term som används allt mer frekvent i Frankrike för att beskriva dem som på olika sätt anses relativisera diskussionen om islamism, bland annat genom att påminna om att muslimer är en socialt utsatt minoritetsgrupp.

För två veckor sedan publicerades ett upprop i tidningen Le Monde undertecknat av 100 universitetslärare. ”De hundras manifest”, som det kallas, försvarade Blanquers uttalanden och hävdade att akademin fallit offer för en postkolonial ideologi som hämtats från nordamerikanska universitet och som lär studenter att ”hata ’vita’ och Frankrike”.

Manifestet blev dock inte oemotsagt. Några dagar senare publicerade Le Monde ännu ett upprop, denna gång undertecknat av 2 000 universitetslärare, som kritiserade de hundras manifest. Ytterligare ett kritiskt upprop kritiserade manifestet för att hota den intellektuella och akademiska friheten genom att misstänkliggöra en hel teoribildning.

De akademiska motmanifesten drar paralleller mellan talet om ”islam-vänsterism” och den antisemitiska föreställningen om ”jude-bolsjevismen” som var vanlig på 1920- och 30-talen. Trakasserierna av lärare och akademiker med postkoloniala åsikter har också jämförts med McChartyismen i 1940- och 50-talets USA, som ledde till klappjakt på kommunister.

En av undertecknarna till det senare uppropet är Simon Dawes som arbetar vid Université de Versailles Saint-Quentin-en-Yvelines utanför Paris.

– Generellt råder en hälsosam grad av akademisk frihet i Frankrike, det är bara att den är hotad nu. Ett antal konferenser om islamofobi eller om genus och sexualitet har ställts in de senaste åren efter påtryckningar av olika grupper, säger han.

Islamofobiska attacker drabbar främst kvinnor. I Frankrike är slöjan förbjuden att bära på offentliga platser och islamofobi erkänns vanligen inte som en form av diskriminering. Foto: Francois Mori/AP/TT.

Efter mordet på Paty bestämde regeringen att alla lärare skulle läsa upp en text om lärarens roll i Frankrike när eleverna återvände till skolan. Men i texten som skrevs av den legendariske socialisten Jean Jaurès hade en passage om lärarnas oberoende strukits – trots att det hela var en del av undervisningen om yttrandefrihet. Senaten röstade även nyligen för att ålägga lärarna att bara undervisa ämnen som ligger i linje med de republikanska värdena.

Trots att lärare traditionellt har en uppburen roll i det franska samhället vittnar Simon Dawes om en allt mer hätsk attityd mot dem som inte följer de ideologiska riktlinjer som stakats ut av regeringen.

– Jag har inte själv blivit attackerad, bortsett från en och annan anklagelse för att vara anti-vit rasist och ”islam-vänster”. Jag fick problem när jag försökte organisera en konferens om islamofobi och man förbjöd mig att använda begreppet islamofobi. Först var argumentet att det inte är ett giltigt begrepp, och sedan skyllde man på risken att det skulle leda till protester.

För Simon Dawes, som själv är från Storbritannien – ett land med en tradition av multikulturalism snarare än den ”assimilationistiska” franska modellen – är kopplingen mellan postkolonial teori och våldsam islamism svår att förstå.

– Problemet är föreställningen om att det franska samhället är odelbart, vilket gör att man inte kan tala om franska muslimer eller någon annan underkategori. Ordet ”ras” har strukits ur konstitutionen och brännmärkts som rasistiskt i sig, med konsekvensen att all antirasistisk aktivism eller anklagelser om rasism ses som rasistiska i sig, eftersom de är beroende av ordet ras. Den franska staten får till exempel inte föra statistik över etniska kategorier, med resultatet att det inte finns något mått på kulturell mångfald och diskriminering i Frankrike, säger han, och fortsätter:

– Logiken bakom den påstådda kopplingen mellan postkolonial teori och islamismen är att dessa debatter om rasism underminerar det franska samhällets odelbarhet, vilket leder till separatism och utbredningen av konspirationsteorier om den franska staten, som i sin tur leder till att islamistiska och radikala idéer får fäste – och i förlängningen till våldsdåd.

Det är anmärkningsvärt att den politiska vänstern inte har gjort något nämnvärt motstånd mot denna auktoritära utveckling. En anledning till det är att den många gånger håller med om problembeskrivningen. Ingen vill i dag anklagas för att vara illojal med den franska republiken och brännmärkas som ”islam-vänster”.

– Diskussioner om rasfrågan och kritik mot kolonialismen ses som inkompatibla med den franska republiken av vissa – i första hand extremhögern, men också av den ”republikanska vänstern” och numera centristiska regeringspolitiker, säger Simon Dawes.