I helgen hålls Europride i Stockholm, en ännu större variant av Pride-festivalen (Prajd). Pride har växt fram som en etablerad tradition, sedan RFSL arrangerade första ”Homosexuella frigörelseveckan” 1979. Många plymer och lösögonfransar syns på Pride, men också många propra skjortor och vanliga kjolar. Dit kommer inte enbart människor från HBT-kretsar, utan heteropersoner, nyfikna och osäkra i en salig blandning. Plus mängder med organisationer och företag som vill lära sig av – men kanske framför allt synas bland – festivaldeltagarna.
För några år sedan arrangerades också Shame-festivaler (Sjeim), skammens festival, som en motvikt och protest. Den startade som en kritik mot det man menar är överdriven glamour, kommersialism och ytlighet. Många av Shame-arrangörernas och -deltagarnas invändningar mot Pride var säkert rimliga och tänkvärda.
Numera har kritiken mot Pride dämpats. HBT-rörelsen verkar enad under Prides regnbåge, och det framstår som om Pride-festivalens arrangörer tagit till sig av kritiken för att bredda festivalens innehåll. Eller kanske festivalen helt enkelt hängt med sin tid, kommit ifrån temat ”bögar som festar”, som någon uttryckte det. Numera är ledningen sammansatt av representanter för större del av HBT-rörelsen. Det politiska innehållet, diskussionerna och samtalen, har en mer framträdande plats.
Det finns fortfarande kritik mot ytlighet och höga priser. Det finns fortfarande en del att göra när det gäller antirasism och synliggörande inom rörelsen.
Ändå är Pride idag mer enande än splittrande. Och det stora uttrycket för enheten är festivalens kulmen, Prideparaden, som vandrar genom halva stan och drar tusentals åskådare. Det är viktigt för HBT-rörelsen att den på så vis kan uppvisa enighet. Det är styrka. Och styrka behövs fortfarande. Inga av de förändringar och förbättringar som skett, har kommit flygande av sig själva. Dessutom finns ett yttre hot av ett värre slag idag. Det menar åtminstone Jan Hammarlund.
– Alla är medvetna om att vi måste hålla ihop inför hotet från Reaktionen med stort R, från nazism och religion. Det hotet har blivit mycket tydligare på senare år, och större.
HBT-personer är fortfarande, i dagens Sverige, är en förtryckt och diskriminerad grupp. Varken legala eller allmänna humana rättigheter och tryggheter, är givna för HBT-personer. Diskriminering, glåpord och till och med förföljelse och våld är vanligt.
Det går förstås inte att alltid samarbeta med alla andra förtryckta grupper. Men för att bryta ett förtryck krävs, som ett minimum, enighet i stället för splittring. Åtminstone kring de grundläggande frågorna, de som det går att hitta enighet kring. En grupp som vill befrielse, måste fråga sig: Vilka andra kan vi göra gemensam sak med? Har vi några beröringspunkter, har vi samma ambitioner i någon sakfråga? Därefter måste det till ett stenhårt samarbete kring just de frågorna.
Självklart krävs kritik och diskussion för att föra en rörelse – eller flera – framåt. Självklart ska åsikter brytas mot varandra och invändningar dryftas. Men att uttrycka kritik, hitta skillnader och identifiera svaga punkter, har sin tid och sina fora. I andra sammanhang, i manifestationer och protester, i debatter och voteringar, är det viktigt att hitta likheter, att finna minsta gemensamma nämnare och fokusera enbart på det. För att bilda fronter och bryta förtryck.
Lena Malmberg
