Häromdagen gavs folkpartiets Nyamko Sabuni utrymme på Expressens debattsidor, för att föreslå ”hårdare tag” mot ”hederskulturer”. Bland annat ville hon införa åldersgräns (15) för bärande av huvudduk, införande av begreppet hedersvåld i brottsbalken, samt obligatorisk underlivsundersökning av högstadieflickor, för att ”avslöja och bevisa könsstympning”.
Könsstympning, bärande av huvudduk och patriarkalt våld som motiveras med försvar av ”heder”, är skilda företeelser, som förekommer i skilda sammanhang. Själva poängen med Sabunis artikel är att blanda ihop allt möjligt till en tacksamt diffus hotbild, där män med arabiskt utseende skymtar. Expressens sajt svämmade över av hyllande, grovt rasistiska kommentarer.

Rasism måste inte nödvändigtvis ha något med skallmätningar och fantasier om människoraser att göra. I en specifik historisk situation var naturvetenskapliga klassificeringar högsta mode. Idag dominerar andra maktförhållanden och praktiker. Då yttrar sig rasismen annorlunda.
En grundton i vår tid är återkoloniseringen av Mellanöstern och det ”krig mot terrorn”, under vilket de grövsta övergrepp mot människors demokratiska fri- och rättigheter kan genomföras. Bakom denna utveckling finns starka (ekonomiska) intressen. Den både möjliggörs av och kraftigt förstärker en föreställningsvärld, där civilisation ska framföras till de vilda. Sabunis utspel glider in i den rasistiska retorik som bubblar upp i hela Västvärlden, och som folkpartiet i Sverige sedan förra valrörelsen gjort till sitt signum att utnyttja och underblåsa.

Det innebär inte att de problem som Sabuni säger sig vara orolig för, inte existerar. Men att reducera dem till ”kultur” försvårar förståelse och agerande. Undersökningen Slagen dam visade att var tredje svensk kvinna, som separerat eller skilt sig från en man, utsatts för våld av tidigare make eller sambo. Samma patriarkala strukturer, som gör att män förföljer och våldför sig på sina tidigare partner, spelar in när fäder och manliga släktingar ger sig rätten att kontrollera unga kvinnors liv. Men de första fallen omtalas normalt som individuella haverier, högst värda en notis. I de andra fallen blir det frågan om ”heder” – något importerat, som rör, tja, det vet man ju; de där. De på utsidan utpekas och misstänkliggörs kollektivt, samtidigt som förtryck och unkenhet på insidan döljs och förminskas. Det är en reaktionär fullträff.

I Danmark leder ”liberala” Venstre, folkpartiets systerparti och inspiratör, en regering som med fascistiskt anstruken retorik har inskränkt utlänningars rättigheter och skapat acceptans för vardagshets mot människor, som är eller ser ut att vara muslimer. Hätska ”debatter” om slöjor, hederskulturer och tvångsäktenskap har varit instrumentella i utvecklingen. Danmark deltar samtidigt i ”de villigas koalition” i ockupationen av Irak och har en befolkning som, till skillnad från de flesta andra, huvudsakligen tycker att det är bra.

Detta är inte slumpmässiga samband. De är tvärtom centrala. Man kan inte skapa befrielse från patriarkalt våld genom koloniala glasögon.
Människor måste finnas inne i samhället om samhällsutvecklingen ska påverka dem. Och en politik mot utanförskapet måste utgå från dagens exkluderingsmekanismer för att vara verksam. Då handlar det om diskrimineringslagstiftning, om arbetsmarknadspolitik, om en social bostadspolitik inställd på att bryta segregationen. Men också om ställningstagande mot den avhumanisering och demonisering av muslimer och araber som pågår globalt och spiller in till svensk samhällsdebatt. Var folkpartiet befinner sig längs dessa båda axlar är känt. Vänstern bör finnas på motsatt sida.