Regeringen förbereder sig för att avskaffa vårdnadsbidraget och kommer enligt Jan Björklund (FP) få det nödvändiga parlamentariska stödet av hans parti. Folkpartiet gör rätt och röstar med sitt samvete. Äntligen försvinner ett av Sveriges mest skadliga bidrag, i praktiken ett direkt pengastöd till hemmafruar.
Det är en ödets ironi att en regering som sade sig stå för en ”arbetslinje” betalade 8 000 personer om året för att inte lönearbeta. 8 000 alltså, fler var det inte som såg nyttan i att för en mycket liten penning – 3 000 kronor i månaden skattefritt – stanna hemma istället för att ställa sig till arbetsmarknadens förfogande. Enligt statistiken var det framför allt utrikesfödda kvinnor som använde sig av bidraget, det vill säga precis den grupp som den förra regeringen regeringen själv sade sig vilja föra närmre arbetsmarknaden. Så kan man motverka sina egna syften om man har motstridiga viljor i samma regering. Ett parti försöker dra in en grupp på arbetsmarknaden medan ett annat skapar bidrag för att motverka samma syfte. Alliansen var inte så enig som vi skulle fås att tro.
”Men”, säger någon, ”ska inte jag som väljer att stanna hemma med mina barn få pengar för det? Jag använder ju inte förskolan som skattepengarna går till?”
Nej, det ska du inte. Förskolan är inte bara barnpassning, det är ett pedagogiskt verktyg och ett medvetet sätt att öka kvinnors deltagande i arbetslivet för att därmed ge större ekonomisk och social frihet.
Det är en politisk kurs, en idé om ett annat samhälle och så kraftfull att den har förändrat Sverige i grunden. På grund av den sprängkraften har också konservativa länder i Europa, Tyskland till exempel, väntat tills nu med att införa det som Sverige gjorde på 1950-talet. Nu börjar till och med borgerliga politiker i Tyskland se behovet och verka för en snabb utbredning av dagis, ja där kallas det så fortfarande, ”Kita”. Det hör till saken att tusentals dagis lades ned vid återföreningen, den tyska staten ville inte fortsätta att skattesubventionera DDR:s stora dagisbestånd.
När Kristdemokraterna, som i två borgerliga regeringar har lyckats pressa in detta destruktiva förslag, talar om att ”föräldrarna vet bäst själv” handlar det om rökridåer. I länder där kristdemokratisk politik har styrt länge har det alltid talats öppet om att målet med åtgärder som sambeskattning (en före detta svensk kristdemokratisk profilfråga med ännu starkare effekt) är att kvinnor ska kunna stanna hemma från arbetslivet i större utsträckning. Med sambeskattning (ett annat före detta KD-förslag), exempelvis i Tyskland, kan ett gift par förlora på om kvinnan arbetar inom en lågbetald sektor. Familjer med hemmafruar får helt enkelt skatterabatt. Det gav effekt också, vid återföreningen yrkesarbetade färre än 50 procent av kvinnorna i Västtyskland.
Den som är frisk ska inte heller slippa betala skatt för sjukvården eller få utbetalningar från staten för att hen inte utnyttjar sjukhusen. Den barnlösa ska inte få pengar för att hen inte utnyttjar den subventionerade förskolan. Det här är samhälleliga självklarheter som Kristdemokraterna inte verkar vilja förstå.
Den som väljer att inte yrkesarbeta ska respekteras för sitt beslut men ska inte kunna räkna med att få betalt för det. Av det enkla skälet att staten i Sverige bör styra skattepengarna för att hjälpa kvinnor in i arbetslivet, inte motsatsen. Det är det som är politik, att styra resurser dit man vill för att uppnå samhälleliga mål. Borgarna pratar om detta som om det vore något fult men hade vi följt högerns linje hade vi varken haft allmänt pensionssystem, socialförsäkringssystem eller subventionerad förskola. Sådant hindrade då ”familjens rätt att välja själv”, precis som Kristdemokraterna idag hävdar att ett avskaffande av vårdnadsbidraget gör.
Alla bidrag syftar till något. ”Dagisreformen” på 1950-talet syftade till att dra in kvinnorna på arbetsmarknaden. Vårdnadsbidraget syftar till att få fler kvinnor att stanna hemma och hålla sig borta från arbetslivet. Kristdemokrater över hela Europa har alltid verkat för att fler kvinnor ska välja bort arbetslivet, att låtsas som något annat är bara fånigt. Av det enkla skälet säger alla något så när progressiva människor nu: ”Hej då, vårdnadsbidrag! Hoppas vi aldrig ses igen.”
Låt oss se till att det inte blir tredje gången gillt.