I Alice och Lennarts liv kom politiken att betyda mycket. De såg den som arbetarnas chans att göra sig gällande mot kapitalet, mot de privilegierade, de rika, de som hade makten. Mina föräldrar var som arbetarbarn och ”oäktingar” präglade av det klassamhälle som de växt upp i. Självklart stod de på de fattigas och utsattas sida, kämpade för rättvisa och ett jämlikt samhälle.
Två partier fanns det som ställde upp för arbetarna. Det var socialdemokraterna och kommunisterna. Mina föräldrar valde kommunisterna. De blev aktiva i Solna Kommunistiska Arbetarkommun. Men valet var inte lätt för Alice.
”Oj, vad vi bråkade om politiken, särskilt under vinterkriget”, berättade Alice som hade rötter i Finland, ”vi grina, skrek och stod i”.
När finska vinterkriget bröt ut i november 1939 drog andra världskriget in i vårt hem i huset Wilhelmina i Huvudsta. Sanningen att säga var det nog nära skilsmässa.
Alice ställde – liksom en massiv majoritet av den svenska befolkningen – upp på Finlands sida i vinterkriget. Känslorna för Finland var äkta och vitt utbredda i Sverige. Svenska officerare och andra högerkrafter utnyttjade de äkta känslorna och piskade upp en opinionsstorm när den svenska regeringen avvisade Finlands begäran om svensk medverkan i kriget. Det stora slagordet som myntades var ”Finlands sak är vår”. Trots opinionen och pressen från den militära ledningen stod samlingsregeringen fast. En frivilligkår på 8 000 man sattes dock upp utrustad med svenskt försvarsmaterial och svenska vapen. Någon liknande rörelse kom inte till stånd mot nazisterna när Tyskland ockuperade Danmark och Norge.
Orsak till vinterkriget var Sovjetunionens militärstrategiska begäran om att gränsen vid Karelska näset skulle dras om för att skydda det öppna Leningrad från belägring och beskjutning. Vidare begärde Sovjet att få arrendera flottbasen på Hangö i Finska viken under 30 år i utbyte mot andra landområden. När finnarna vägrade gå med på kraven anföll ryssarna Finland den 30 november 1939. Sovjet fick genom vinterkriget igenom sina krav.
Lennart fick det hett både på hemmafronten och på arbetsplatsen. Insamlingar för Finlands sak gjordes även på arbetsplatserna. Hetsen mot kommunisterna var hätsk. Vid tillfälle råkade Lennart i slagsmål på sitt jobb.
Molotov- Ribbentroppakten kom som en chock för kommunisterna. Egentligen var det helt otänkbart med en pakt mellan arbetarstaten Sovjetunionen och Nazi-Tyskland. Farsan försvarade Sovjetunionen med att det var en militärstrategisk variant för att vinna tid, för att stärka det egna försvaret. Han var övertygad om att den avgörande striden skulle stå mellan Nazi-Tyskland och Sovjetunionen och pekade på två andra pakter i tiden.

Västmakterna hade gått med på noninterventionspakten i det spanska inbördeskriget. Därmed isolerades den spanska republikens regering. Frivilliga från hela världen ville ställa upp och kämpa för den spanska republiken. De utestängdes med noninterventionspakten samtidigt som Franco gick segrande ut ur inbördeskriget med stöd av Hitler och Mussolini. Uppå det kom Chamberlains och västmakternas München-överenskommelse med Hitler som kallades för ”Fred i vår tid” och som i verkligheten innebar fritt fram för Tyskland att ockupera Tjeckoslovakien. Chamberlain ville rikta den tyska krigsmaskinen österut för att tussa ihop två förhatliga regimer och ge England andrum för upprustning av det egna försvaret.
Senare när vi hade flyttat till Förrådsgatan i Råsunda fick en annan pakt avgörande betydelse för Alice ställningstagande. Vid midsommar 1941 slöt Finland upp på Tysklands sida som en av de viktigaste uppladdningsbaserna när Hitler gick till attack mot Sovjetunionen. Finnarna ville ta revansch för nederlaget i vinterkriget och återerövra vad man förlorat. Tyskarnas anfall på Sovjet tillsammans med bland annat Finland har gått till historien under namnet Operation Barbarossa, i Finland valde man att beteckna krigspakten som Fortsättningskriget.
Särskilt känsligt för finnarna blev belägringen av Leningrad under 900 dagar. Leningrads kapitulation, bestämde Hitler, ”får inte accepteras ens om den erbjuds. Denna stad – den bolsjevikiska revolutionens vagga – ”skall utplånas från jordens yta”. Belägringen och bombarderingen pågick i nästan tre år; en och halv miljon av stadens befolkning – främst gamla människor, kvinnor och barn – dödades, frös eller svalt ihjäl.
Finlands allians med Nazi-Tyskland blev en vändpunkt för Alice. Inhemsk eftergiftspolitik för nazisterna spelade också in. Svensk malm levererades till Tyskland, 100 000 vagnlaster krigsmaterial transporterades genom Sverige på den svenska järnvägen liksom två miljoner etthundrafyrtiotusen tyska soldater. Särskilda interneringsläger upprättades främst för kommunister. Det gjordes razzior i kommunistiska hem. Transportförbud av kommunistiska tidningar slutade med mordbranden på Norrskensflamman där fem människor omkom.
Jag minns hur Alice under den här svåra tiden satt tillsammans med partikvinnor hemma hos oss och fikade, pratade och stickade vantar, sockor och halsdukar till Leningrads barn.
Farsan följde frontrapporterna med hjälp av färgade nålhuvuden på en stor karta som var uppsatt på väggen i vårt hem. Glädjen blev stor när krigets vändpunkt kom vid Stalingrad och de tyska arméerna tvingades till en reträtt som inte stoppade förrän i Berlin.
Bilden när en soldat ur Röda armen placerar Sovjets flagga högst upp på riksdagshuset i Berlin i maj 1945 blev symbolen för nazismens krossande och andra världskrigets slut. Den bilden nålade farsan upp på kartan med frontrapporterna.
DN skrev i en ledare (2005-05-09) över sextioårsminnet av segern över nazismen: ”Förvisso är den segern värd att minnas. Med rätta har ryssarna klagat på att västvärlden ofta förbiser de enorma uppoffringar som Sovjetunionen gjorde under andra världskriget. Dödssiffrorna var enorma: 27 miljoner av landets medborgare dog under kriget. Och tre fjärdedelar av de tyska militära förlusterna skedde i öst.”

Det andra världskriget var en dramatisk politisk upplevelse för mina föräldrar. Efter kriget blev valframgångarna stora för kommunisterna, inte minst i arbetarförorten Solna. Efterkrigstidens valresultat skapade till och med problem för partiet att tillsätta folk på alla nya kommunala uppdrag, berättade Lennart. Han hamnade i stadsfullmäktige och Alice i några kommunala nämnder. Men tiderna förändrades, valresultaten senare blev inte lika lysande på grund av det kalla kriget och antikommunismen.
När det gäller det inre partilivet var det inte så bra beställt med jämställdheten. På mötena fick Alice ofta hand om kaffekokningen och farsan höll låda. Trots att Alice var handlingskraftig ändrade hon inte på den här ordningen. Handlingskraften visade hon genom basarbete. Hon var bland de främsta i landet att samla in underskrifter till Stockholmsappellen som reste kravet på ett internationellt förbud mot atomvapen.
Själv kommer jag ihåg en gång på Förrådsgatan när det var styrelsemöte för partiföreningen.
Då satt gubbarna i ett tjockt rökmoln och fikade och dryftade problemet med att det var så lite medlemmar i Hyresgästföreningen.
Alice som kokade kaffe insköt då: ”Det är väl bara att gå ut och ringa på dörrarna och värva medlemmar!” Vid nästa styrelsemöte kom Alice med en lång lista på nyvärvade medlemmar till Hyresgästföreningen som gubbarna förvånat studerade.

Ovanstående är ett utdrag ur boken Till Alice: i skuggan av Råsunda (Carlssons 2006)