Till helgen ska partistyrelsen utse flera viktiga poster för partiet. En eller flera vice ordförande, politiska talespersoner i tunga frågor och partisekreterare. Mitt råd till den nya partistyrelsen är att lyfta fram våra starka kvinnor som politiska talespersoner och en partisekreterare som vill prioritera bygget av en stark organisation.
Hur mycket jag än gläds åt att vi har valt Jonas Sjöstedt som ordförande så inser jag att han inte är starkare än det parti och de personer som omger honom. Därför måste partistyrelsen noggrant överväga hur vi kan skapa ett starkt kollektivt ledarskap där dess ingående individer kan komplettera varandra.
Jag hoppas att partistyrelsen vill premiera de politiska färdigheter Ulla Andersson har inom välfärd och ekonomisk politik, att Josefin Brinks respekt i fackföreningsrörelsen gör henne till en ledande person i partiet, att Rossana Dinamarcas gedigna erfarenheter som vice ordförande fortsätter få betydelse i partiet. Suppleanterna inkluderat så är ungefär två av tre partistyrelseledamöter kvinnor och detta ska få betydelse när en politisk ledningsgrupp skapas.
Vad gäller partisekreterarposten så är det viktigt att välja en person som kan verkställa det som kongressen med tydlighet efterfrågade i behandlingen av partiets framtidsstrategi. Vi behöver en partisekreterare som inte bara har viljan utan också kunskapen som krävs för att organisera partiet så att det syns, märks och skapar förtroende hos medborgarna. Kongressen har tydligt sagt att vi ska bli ett parti som syns mer i människors vardag och just detta har Aron Etzler ägnat ett decennium åt att studera.
Jag har inget ont att säga om övriga partistyrelseledamöter som kan väljas men jag kan inte se att någon av dem har kunnat lägga annat åt sidan för att på det sätt som Aron gjort ägna sin tid åt att studera och analysera hur vi ska organisera oss för en rödare framtid.
När jag då från en och annan medkamrat får höra att han är otänkbar för att han är man så övergår det mitt förstånd. Särskilt med tanke på att den senaste tidens högljudda stöd för Aron visar att partiet uppenbarligen känner sig säkert i sin feministiska grund oavsett kön på den som är partisekreterare.
Den som argumenterar emot Aron med det enda argumentet att han är man tycker jag agerar efter en kortsiktigt och instinktiv analys som blott går ut på att räkna huvuden. Vår feministiska politik måste gå djupare än så. Jag har i alla tider fullt ut stått bakom en tuff kvoteringspolitik som säkerställer att vi kvinnor inte stängs ute från makt. Men på poster där vi bara har en person är det ju de facto omöjligt att kvotera.
Ledarskapet är, utöver den säregna ordföranderollen, kollektivt. Och därför är det gruppen som helhet (VU, talespersoner, partisekreterare) som ska granskas när vi analyserar hur vi själva lever upp till våra krav om att inte stänga ute kvinnor från makt.
Låt oss nu välja rätt personer på rätt plats. Och låt oss glädjas över att en majoritet av dessa alldeles uppenbart är kvinnor. Jag vill uppmana partistyrelsen: Låt inte män få ta över viktiga politiska talespersonsroller eller flankera Jonas på vice ordförandeposterna.
Låt inte en duktig partisekreterare diskvalificeras för att vår feministiska politik enbart skulle klarar av att räkna huvuden. Tänk klokt och strategiskt och lämna det instinktiva agerandet hemma.