När våra afrikanska förmödrar och deras älskare begåvades med förmågan att tänka, då kunde människan inte längre nöja sig med att bara finnas till, förefaller det.
Hon började fråga sig varför hon fanns: Vad är meningen med livet?

Frågan har följt henne sedan dess. Meningen – om det finns någon – är nog bara att vara en länk i människosläktets kedja. Individen som sådan är utbytbar och utan betydelse. Man växer ur ett embryo och finns ett antal år. Sedan skingras atomerna och man är lika obefintlig som före befruktningen.
Att inte, som annat levande, kunna nöja sig med att enbart existera, har medfört omfattande tankemöda.
Tron på att det finns mer än det man ser, en osynlig värld bakom den synliga, har uppstått och predikats i alla kulturer. Gott och ont här i världen har speglats i religionernas förställningar om paradis och helvete. Det geniala med en osynlig värld är givetvis osynligheten. Med den kan fårskallarna skrämmas till underkastelse.

Överlägset bäst på att använda hotet om helvetet i uppfostrande syfte har kristendomen varit. Övriga religioners helveten är jämförelsevis blygsamma. Bibeln ordar inte mycket om saken. Det är i medeltida munkkloster som det kristna helvetet genomgår en avsevärd utveckling.

Helvetet blir nu ett svavelosande ställe där syndarna plågas i evighet. Det förläggs till jordens inre; vulkanerna är beviset. Teologerna tvistar om hur många våningar det har, men enas om att den nedersta är den värsta. Brännande eld och outhärdlig köld, becksvart mörker, fruktansvärda monster, jätteormar, öronbedövande dån och outhärdlig stank omger de fördömda som är fjättrade av glödande järnkedjor.

Syndarnas inälvor äts av mask, småjävlar flår dem, deras nakna kött gnids in med salt, kropparna doppas i kokande beck, med mera, med mera. Trots alla kval förintas inte de fördömda utan hålls vid liv på något mirakulöst sätt. Annars skulle ju de straffade slippa undan plågorna.

Munkarna med sina skrivpulpeter och enformiga klosterceller njöt förmodligen av att frossa i straffen för alla syndare, som de nog i hemlighet avundades. Men det fanns faktiskt lärda teologer som ifrågasatte om evig pina kunde vara gudomlig.

Vid de kungliga hoven förklarade hovpredikanter för sina adliga åhörare att helvetet visserligen fanns, men inte var så grymt och vulgärt som det man måste predika för den okunniga och stundom upproriska allmogen.