Jag tittar på bilden som säger så mycket om vår samtid. En latinamerikansk mamma springer iväg från rökutvecklingen. Med sina händer håller hon hårt i två små flickor som av kraften från hennes rörelse nästan halvt svävar, halvt springer iväg. En av flickorna är barfota, den andra har endast en blöja på underkroppen. USA:s gränsmilitär har just beskjutit dem med tårgasgranater. Deras brott: de försöker söka asyl i USA.

En annan bild. I en fattig by i Rumänien begravs en man. På bilden ser man hans tioårige son titta på när graven grävs. Mannen hade i åratal levt som hemlös. I Huskvarna hälsade människorna på honom med: Hej Gica! Han försörjde sig på att panta insamlade burkar och att tigga. Om nätterna sov han i en park. En natt sparkades han ihjäl av två svenska ungdomar medan ytterligare några såg på.

Vi lever i en tid där det hårdnande debattklimatet får allvarliga konsekvenser. Vi ser det över hela västvärlden. Våra samhällen polariseras. Politiker hetsar mot marginaliserade grupper för att piska upp rädslan som de tror ska göra dem valbara. Vissa säger att det bara är ord, att man självklart skall få säga vad man vill. Men ord är grunden för vilken handling som blir möjlig. Rädslan som skall vinna val skapar misstänksamhet mot människor. Den fråntar vissa människor rättigheter och värde. Och nu är vi där. av­humaniseringen av vissa grupper övergår i våld.

USA:s president Donald Trump har i månader hetsat mot de människor som är på väg att söka asyl i USA i enlighet med de internationella konventionerna som tills nyligen var självklara i alla demokratiska stater. När han beskriver barnfamiljer som flyr undan våldet i Honduras och El Salvador som en invasion av terrorister och gängkriminella – ja, då händer något. Värderingar som styr hur vi förhåller oss till varandra, hur vi värderar varandra, humaniteten, förstörs.

Sverige är tyvärr inget undantag. I åratal har vi matats med hur misslyckad integrationen är. Politiker sprider rädsla istället för att ta ansvar för det land de själva skapat. Allt ont beror på de som kommit hit antyder de. Några plockar billiga poänger på förslag om tiggeriförbud. Och EU-migranters barn förvägras skolgång i Sverige. Hör ni hur det låter? Vi vägrar låta barn gå i skola för att deras föräldrar tigger. Barnkonventionen är tydlig med att alla barn har rätt att gå i skolan. Vi väljer i stället att göra skillnad på barn och barn. Vissa blir De Andra. Inte längre människor. De avhumaniseras.

Så förfasas vi över våldet som föds ur avhumaniseringen och polariseringen.

Själv så ser jag att det bara går i repris. I april 1992, efter åratal av polarisering och avhumanisering av De Andra, startade helvetet som en gång förstörde mitt liv. Tre nationalister sökte makt med samma strategi: ­demonisera de andra två etniciteterna. Samma skit kom ur alla deras munnar. Jag växte upp i ett multi­etniskt Sarajevo där det fem år tidigare i allt väsentligt var irrelevant vilken etnicitet en hade. Samma grannar som stod och pratade med varandra på gatan hela ens uppväxt. Alla kände alla. Men där i april 1992 var etniciteten det enda som var relevant. Allt förnuft hade lämnat staden. En morgon i april 1992 skjuter en av mina grannar genom sitt fönster. Han dödar och skadar flera av de människor som levt sida vid sida med honom större delen av sitt liv. Ett helvete brakar loss. Allt annat är välkänd samtidshistoria.

Avhumaniseringen av De Andra ledde den gången till att grannar dödade grannar. I dag skadar vi dem som kommer längre bort ifrån. Men mekanismen är den samma. Vi ska känna rädsla för varandra och uppleva så stora skillnader mellan oss människor att det blir möjligt att resa handen mot någon med ett lägre värde än ditt. Och när vi nyktrar till ur av­humaniseringens gift, vilket vi kommer att göra även denna gång, kommer vi än en gång att säga: aldrig mer.