Ja-sidan jublar efter Polens folkomröstning om EU-medlemskap. Det blev ett ja, med förkrossande majoritet. Valdeltagandet (58,8 procent) framhålls av utrikesminister Anna Lindh som en seger för Europatanken. För en oinsatt betraktare kan det verka som om ett av EU:s uttalade mål är att sänka valdeltagandet, men så är det naturligtvis inte. Vi vet ju att det faktiskt är ett bra resultat med EU-standard.
Också det polska politiska etablissemanget jublar.
– Nu återvänder vi till den europeiska storfamiljen, säger Polens ”vänster”-president Kwasniewski.
Mot bakgrund av Polens historiska position som ständigt ifrågasatt kusin från landet, är uttalandet närmast självutplånande. Inte heller denna gång lär man få en speciellt uppburen plats i familjen. Polens jordbruk, av vilket 25 procent av befolkningen i landet beror, kommer endast att få en femtedel av det stöd som de 15 medlemsstaterna nu får. Polens bönder kommer att genomgå en chockterapi som endast har sin motsvarighet i tredje världen.
Motiven för EU:s östutvidgning är att expandera den säkerhetspolitiska USA-EU axeln. Polens roll i denna plan har av the Economist karaktäriserats som garanten för att en storpolitisk Paris-Moskva axel omöjliggörs – att vara ”USA:s trojanska åsna”.
Den andra poängen med östutvidgningen är att underlätta kapitalexport österut och import av billig arbetskraft västerut. Östeuropa kommer att bli EU:s bakgård, precis på samma sätt som Latinamerika blivit USA:s.
Hur kan någon i Polen vilja detta?
Svaret kan man läsa i tidningarna redan två dagar efter omröstningen: nu är det dags för en omgång av mycket smärtsamma nedskärningar och ”omstruktureringar”!
Det polska etablissemangets glädje består alltså i att EU nu tvingar igenom försämringar som Polens regering själv inte skulle kunna stå för. Samma förhoppningar och jubel har vi hört från regeringar i Sydamerika under de senaste decennierna. Följt av folkliga resningar.
Flamman 10/6 2003
