De hemlösas tidning i Skåne, Aluma, blev förra veckan nerringd av journalister som ville veta varför man nekar ekonomiskt stöd av Sverigedemokraterna. SD:s starke man i Malmö Sten Andersson antyder att Aluma har partipolitiska anknytningar och menar att de inte företräder de hemlösas intressen genom att neka stöd från SD:
”Att ledningen för Aluma väljer att spotta i vår utsträckta hand känns naturligtvis inte särskilt roligt, även om vi börjar bli vana vid den typen av behandling. Mer allvarligt är dock att man väljer att sätta sina partipolitiska sympatier före de hemlösas intressen. Jag förstår ärligt talat inte hur de tänker och jag undrar om de har stöd för sitt agerande bland de hemlösa, säger Sten Andersson.” (SD-kurirens nätupplaga) Kommentar från Sven Larsson (besökare): ”Mycket dålig stil, vem bryr sig om var pengarna kommer?? Eller är det så att ni på Aluma kommer kompensera dom hemlösa för utebliva intäkter?” (Citat från SD-kurirens nätupplaga)
Aluma tog redan på ett stormöte 2003 beslut om att inte acceptera SD som stödprenumeranter och därmed tillåta dem att skylta med sin logotyp i tidningen. Dåvarande chefredaktören och ansvariga utgivaren, Elisabeth Gudmundson, förklarade beslutet för TT med att Sverigedemokraterna använder sig av irrelevanta argument, exempelvis att det skulle vara invandrares och de ensamma flyktingbarnens fel att det finns hemlösa på gatan. Detta argument framförde en sverigedemokrat då en av Malmös stadsdelsnämnder diskuterade de hemlösas situation.
Jag tycker att frågeställningen är intressant. Hur stor är egentligen solidariteten bland utslagna? Ska hemlösa ta emot stöd från alla som vill ge det?
Jag träffar Ragnar som varit hemlös från och till sedan 1994, och Börje som numera har egen lägenhet, men som har ett förflutet som hemlös och uteliggare.
Ragnar menar att det egentligen skulle vara så lätt att bygga bostäder åt alla hemlösa, men att den politiska viljan saknas. Istället bygger man bostadsrätter som ingen hemlös har råd med. ”På 1960-talet byggdes faktiskt bostadsbristen bort, även om miljonprojekten fick sina problem.” Ragnar var själv politiskt aktiv på 1960- och 70-talen och följer den politiska debatten både i Sverige och internationellt. Han hoppas på en förändring av USA:s utrikespolitik när Obama blir landets första svarta president. När diskussionen kommer in på rasism, konstaterar han självklart att ”ingen flyttar väl frivilligt från sitt hemland för att komma hit där de som är utbildade läkare får köra taxi och ungdomar luras in i kriminalitet för att ha en chans till socialt avancemang”. Han tycker att Sverigedemokraterna ställer svaga mot svaga. Men för att kunna respektera sig själv måste man respektera andra.
Det är här Aluma fyller en funktion genom att ge hemlösa möjlighet att arbeta för sitt uppehälle genom att sälja tidningen och återfå självrespekten.
Börje säger med eftertryck att han aldrig skulle sälja en tidning som sponsras av Sverigedemokraterna. ”Så lågt sjunker jag i alla fall aldrig”. Han berättar att bland många hemlösa råder samförstånd om att inte acceptera rasisistiskt beteende. Det skulle bli ohållbart, då det i gruppen hemlösa finns människor från hela världen och man har en självklar inre solidaritet. Det blir lättare att klara sig när man hjälps åt.
Sven undrar på SD:s hemsida vem som bryr sig om varifrån pengarna kommer. De hemlösa verkar bry sig. Men att kräva att de ensamma ska betala priset för den moraliska kampen mot Sverigedemokraterna känns orättvist.
