Här har vi en svensk film som känns som ett stort kliv in i en ny svensk filmvåg. Om vi har tur vill säga. För mig är alla namn och ansikten helt nya och detta i en film som borde skapa stora rubriker och fullsatta salonger. Filmen grundar sig på Lotta Thells roman med samma namn. Beata Gårdeler som har funnits i filmbranschen i många år debuterar här som långfilmsregissör. Man har stor anledning att lägga hennes namn på minnet.
Det är en realistisk och stark berättelse om den unga Eva som blivit fast i heroinmissbruk och förälskar sig ohjälpligt i en ung polis som hon måste dölja sitt missbruk för. Det är hjärtslitande och nära nog outhärdligt att uppleva Evas kamp med kropp och själ när hon ansätts av abstinens intill galenskap i sina försök att bli ren. Och vi tvingas också åse det ena återfallet efter det andra. Eva har jobb som väktare och en egen lya i förorten. Så småningom brister det ändå för henne och hon plockas upp halvdöd i en T-banehiss.
Malin Crépin som spelar Eva har nyligen fått Stockholms filmfestivals pris Rising star. Och det är ingen tvekan om att hon är en kommande stjärna. Långa tysta scener när vi får se närbilder av Eva på hennes ansikte och kropp är så fasansfullt äkta att man sitter och håller andan.
Joel Kinnaman som den välvillige men aningslösa unga polisen är också en ny upplevelse. Han spelar den rättrådiga polisen med de hårda nyporna som tar på sig att hjälpa Eva ur hennes missbruk. Han är blind av kärlek och trots alla hans insatser faller Eva tillbaka till sitt heroin.
Evas barndom får vi bara en en antydan om. Men den ger oss i all sin korthet en förklaring till hennes beroende av en drog för att våga fungera som en duglig samhällsmedlem.
Filmen har ett skönt långsamt tempo. Kamerans skoningslösa närhet avslöjar detaljer som är på gränsen till det outhärdliga.
Hur det hela slutar får man gissa sig till men allt är möjligt. Jag lämnar salongen på skakiga ben.
