Vänstern lever i en postmodern verklighet där den moderna arbetarklassen består av offentliganställda kvinnor och arbetare med invandrarbakgrund.
Vit, manlig arbetarklass har effektivt retuscherats bort i propaganda, bildspråk och delvis också i den politiska kravsamlingen. Under 1990-talet delade nyliberala ideologer upp ungdomar i ledargrupper och bromsar- grupper. De förstnämnda representerades av ungdomar ur medelklassen, de senare av arbetarklassen. Det rörde sig naturligtvis om ett långt gånget klassförakt, men denna elitistiska föreställning finns också representerad inom dagens medelklass- vänster. Kulturella uttryck för stora delar av den manliga arbetarklassen föraktas och förlöjligas. Hårdrock och motorkultur i olika former ses som förlegat och barnsligt.
Postmoderna vänsterideologer med medelklassfeministiska tankegångar definierar ut dess manligt dominerade kulturyttringar som sexistiska och reaktionära. Till viss del är det sant, men det är knappast något som hårdrocken eller motorkulturen är ensam om. Istället blir kritiken ett uttryck för en klassmässig kultur- och moralstrid som har anor tillbaka till 1800-talet och liberala tankar kring att skola den oborstade underklassen. Medelklassvänster sätter istället upp den amerikaimporterade så kallade invandrarkulturen på piedestal.
Varje politiskt framträdande skall ackompanjeras av någon hiphopmusiker för att ge mötet en lagom känsla av radikalitet och missförstådd folklighet. Man får inte underskatta kulturens betydelse för en rörelses självbild. När jag växte upp under mitten av 1980-talet gick skiljelinjen bland oss unga killar i Lindblomme söder om Göteborg mellan ”syntbögar” och hårdrockare. Syntarna uppfattades av oss som lite förmer och inte minst, fjolliga. Det rörde sig om ett absolut motsatsförhållande mellan två ungdomskulturer, som jag först idag förstått hade till stora delar en social grund. Vi i hårdrocksgänget bodde i lägenhet – syntarna bodde i lite finare villa- eller radhusområden. En politisk rörelse som hade tagit ställning för syntarna i den konflikten hade haft mycket svårt att rekrytera killar från mer arbetarpräglade områden.
När det politiska etablissemanget med medelklassvänstern i spetsen sätter upp hiphopkulturen på piedestal, samtidigt som man föraktar stora delar av den vita, manliga arbetarklassens kulturuttryck, skapar man också hinder för rekrytering inom dessa grupper.
