Det är fredagskväll i Rinkeby, en dryg mil utanför Stockholm. Vanligtvis är Folkets Hus släckt och låst vid den här tiden, men nu står ett stort pressuppbåd i välkomsthallen och filmar en grupp lokalt föreningsaktiva mammor. De bär röda vinterjackor med texten ”Nattvandrare”. Nasteha Ali tar till orda.

– Vår första vandring i Hammarby Sjöstad var inte planerad. Jag förväntade mig inte att det skulle leda till något sådant här. Jag är ledsen för det som hände, men glad för detta.

Det har gått en vecka sedan den 19-åriga rapparen Nils ”Einár” Grönberg sköts till döds i det välbärgade medelklassområdet Hammarby Sjöstad. Nasteha Ali åkte dit med några vänner kvällen efter mordet för att nattvandra, prata med ungdomar och visa sitt stöd. Hon har erfarenhet av att dödligt våld slår till mitt i ens bostadsområde. Hon vet hur det känns.

Nu är ett hundratal människor från hela Stockholm samlade vid Rinkeby torg. Innerstadsbon Ida Kriisa ville återgälda stödet och har lyckats med något ovanligt: att få föräldrar från stadens rikaste och fattigaste områden att mötas, på de fattigas hemmaplan. Under parollen ”Vår stad, vårt land, våra unga” gör deltagarna en gemensam nattvandring för att markera att de är del av samma samhälle och tjänar på att hålla ihop. Nasteha Ali fortsätter tala.

– Jag hoppas att detta inte försvinner om ett tag, som det brukar göra.

Rinkeby-Kista är Stockholms fattigaste stadsdel och har en av stadens högsta arbetslöshetssiffror. 84 procent av invånarna har utländsk bakgrund. Det är också ett av de områden i Sverige som är hårdast drabbat av gängkriminalitet. Hittills i år har nio unga män dödats i den blodiga Järvakonflikten, som pågått sedan 2015 och delvis börjat handla om ren hämnd. Konflikten har kopplingar till gangsterrap, där en blandning av fiktion och verklighet används för att berätta om sociala problem och skryta om brutala våldsdåd.

Det är på den vägen som Rinkeby nu knutits ihop med ett av Stockholms rikaste områden. Ingen misstänkt har hittills gripits för mordet på Einár, men rapparen hade tidigare kidnappats av personer ur ett av de rivaliserande Järvagängen och skjutningen har tolkats av medier och allmänhet som en upptrappning av Stockholms gängkonflikt. Nu märks den inte längre bara i stadens fattigare delar.

Järvamammor i nätverket Nattvandring.nu åkte till Hammarby Sjöstad för att visa sitt stöd, enligt dem själva utan en tanke på att handlingen skulle leda till något större. Det var också nära att stanna där. Men innerstadsbon och läraren Ida Kriisa, som tidigare jobbat i Rinkeby och närliggande Tensta, ville betala tillbaka. Hon tog med sig lärarkollegan Camilla Pontén och åkte dit.

– Jag fick lite ont i magen och tänkte att det är fruktansvärt att de kommer till oss men vi inte gör något. Ida fick nummer till några Tenstamammor, så vi åkte dit, gick omkring en del och väntade utanför fritidsgården. Vi nådde först inte fram till föräldrarna. Men sedan kom de ut och var jätteglada trots att vi inte träffat någon av dem förr, säger Camilla Pontén till Flamman.

Men mammorna från Tensta var också arga, över våldet och känslan av att inte höra ihop med resten av Stockholm. Kombinationen av tacksamheten över mötet och frustrationen över att de var så få fick Ida Kriisa att göra ett nytt försök. Med hjälp av fler Järvaföräldrar, Stockholms stads fältassistenter och Polisen arrangerade hon en mer förhandsplanerad nattvandring och bjöd in via Facebook. Den här gången anmälde folk från hela Stockholm sitt intresse. Riksmedierna följde efter. Ambitionen är att det gränsöverskridande mötet ska lägga grunden för regelbundna träffar över stadsdelsgränserna, genom nattvandring och annat.

– Jag tror att vi som varit lite aktivare i detta kan fortsätta turas om att ta några dagar var och bolla med varandra. Det är ju så de somaliska mammorna gör. Men jag tror vi får ligga på lite, för risken är ju att vi är här i dag och sedan rinner det ut i sanden, säger Camilla Pontén.

Vandringsledaren Galina Monsalves ställer sig på en parkbänk, pekar med fast hand mot utgången från Rinkeby torg och blåser igång vandringen.

– Tillsammans är vi starka, eller hur?

– Ja! svarar gruppen på omkring hundra personer med enad röst.

Ove Sernhede är sociolog vid Göteborgs universitet och forskar om segregation och förortspolitik. Han säger att den här sortens praktiska solidaritetsaktioner, där människor från socioekonomiskt åtskilda stadsdelar samlas för att göra mer än bara prata, är väldigt ovanliga.

– Jag har aldrig hört talas om det tidigare, säger han och fortsätter:

– Det är glädjande att man försöker närma sig varandra.

Samtidigt säger Sernhede att fenomen som nattvandringar skvallrar om att staten tagit ett steg tillbaka från många förortsområden, och att boende då försöker ta saken i egna händer. Det gäller inte minst Rinkeby, där både Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Posten och Stadsdelsförvaltningen lade ned sina kontor i slutet av 00-talet.

– Jag tror inte det finns så mycket forskning om föräldravandringar och vad de har för effekter. Men det har kopplats ihop med filosofen Michel Foucaults idéer om glidningen från ”government” till ”governance”, att människor ska ta över ansvaret på egen hand så att staten kan avlägsna sig från de socialpolitiska uppgifter den traditionellt har haft. Det måste inte alltid vara negativt, men var går gränsen mellan en föräldravandring och ett medborgargarde?

Han hoppas, liksom nattvandrarna själva, att samarbetet kan permanentas. Men enligt Sernhede behöver det också politiseras för att ha effekt. Ida Kriisa har i stället markerat i vandringens Facebookevenemang att det är en politiskt obunden rörelse.

– Det är ju jätteintressant om det uppstår en allians mellan olika stadsdelar och man tillsammans vill skapa en stad som håller ihop. Det inleds väl på ett symboliskt plan, men det måste till politiska krav för att det ska bli förändring, säger Sernhede.

Segregation och gängkriminalitet är på väg att bli huvudfrågor i valrörelsen. Under tisdagsmorgonen meddelade inrikesminister Mikael Damberg (S) att regeringen vill göra det möjligt för Polisen att avlyssna och göra husrannsakan hos misstänkt gängkriminella, innan det finns en konkret brottsmisstanke. Inför helgens socialdemokratiska kongress publicerar den fackliga tankesmedjan Katalys en rapport om att högre straff och bättre polisverktyg inte är tillräckligt och att värnskatten borde återinföras för att bekosta åtgärder mot segregation.

Högeroppositionen lägger fortsatt fokus på högre straff, visitationszoner, fler utvisningar av gängkriminella med utländsk bakgrund och ett förslag om grundlagsförbud mot samröre med kriminella gäng. Moderaterna vill också ändra i sekretesslagen så att myndigheter som huvudregel ska dela viss information med Polisen.

Vandringen pågår i ungefär en timme. När Ida Kriisa hållit ett känsloladdat avslutningstal på torget börjar folksamlingen skingras. Arrangörerna möts åter på Folkets Hus. Sirad Hassan berättar för Flamman att hon bott i Rinkeby sedan 2007 och att detta är första gången hon sett innerstadsbor markera tydlig samhörighet med invånarna i Järva.

– Ibland känns det som att man inte ses som lika viktig. Jag jobbar och betalar skatt, men här händer saker som inte händer på andra ställen. I stan finns det fler möjligheter för ungdomarna. Här är allt stängt.

Enligt henne är just bristen på aktiviteter och utrymmen för ungdomar en av de viktigaste frågorna, eftersom det leder till att de i stället måste vara utomhus.

– Det handlar om säkerhet, jag förstår det. Men politikerna högst upp behöver ta upp frågan, hitta andra sätt.

Vad kan föräldrarna själva göra, utöver nattvandringar som denna?
– Föräldrarna är en viktig del. Vissa saknar kunskaper och erfarenheter, man kommer från olika kulturer och är inte medveten om en del saker. Om man träffas kan man tipsa varandra och se vad andra gör. Det finns ju barn som är på väg åt fel håll. Då behöver man hjälp, och föräldrarna behöver varandra.

Hur kan man undvika att det här mötet över stadsdelsgränser blir en engångshändelse?
– Vi får resa dit, och de hit. Om man träffas och lär känna varandra på riktigt kan man bygga ett nätverk som håller i längden.

Hon får medhåll av Hammarby Sjöstadsbon Karin Sjökvist.

– Jag tror på relationer, när vi lär känna varandra så vill vi inte sluta. De flesta har ju familj och barn som tar mycket tid, men om vi behåller kontakten så kan vi åtminstone träffas ibland. Skapa en plattform för det.

Bredvid vetebullarna, fruktkorgen och kaffet ligger de sista exemplaren av ett dokument som delats ut under kvällen. Den lokala föreningslivsveteranen Mohamed Hagi Farah har sett till att det hamnat i händerna på alla ditresta journalister. Nu hamnar det också hos mig: ett alternativt 34-punktsprogram mot det dödliga våldet, framtaget av Järvaföräldrarnas nätverk Nationell kris, som Flamman tidigare rapporterat om. Jämfört med regeringens program med samma namn läggs här betydligt mer fokus på socialpolitiska åtgärder som jobb, skola och bostäder. Sista punkten lyder: ”Upprätta en fond som ger ekonomisk ersättning till de vårdnadshavare som har förlorat sina barn i det dödliga våldet”.

Noa Söderberg Tidigare reporter på Flamman.noa.soderberg@flamman.se