Vibeke Olssons är ett i alla avseenden stort författarskap. Förutom den hjärtslitande Molnfri bombnatt (om nazityskland), är hennes elva romaner om antikens Rom ovärderliga för den som vill lära känna romarimperiet intimt som vore det den egna tillvaron.
Murkronan utspelar sig till största delen i Britannien, nära Skottlands gräns, och skildringen av Justinas och tribunen Paulus barnlösa äktenskap är både rörande och gripande i sin realism, inte minst efter att Paulus befälsdegraderats.
Det finns givetvis gott om soldater och Vibeke kryper fullständigt innanför skinnet på dem – även jag som brukar tråkas ut totalt av krigssskildringar är fascinerad av de realistiska beskrivningarna av fältslag, och av hur soldater som överlever alla drabbningar ändå bryts ner inifrån av sina minnen.

Kristendomens framväxt skildras i all dess komplexitet och inte i någon entydig skönmålning, även om berättelsen ibland riskerar att överbefolkas av goda, föredömliga och förnöjsamma personer (som ibland spelas ut av smygande samhällsförändringar). Den alkoholiserade Albina är här ett välgörande salt och man längtar lite efter att Vibeke ska använda sin fantastiska fantasikraft och djupt inkännande formuleringskonst till att skildra lite fler ondskefulla missanpasslingar – och gärna några upproriska slavar. För hon är mäktig formuleringar av poetisk prosa som för tankarna till Brecht, till exempel ”eftersom han var på väg ut ur livet var hans närvaro tunn, liksom genomskinlig, men samtidigt oupphörlig.”

Emellanåt ställs stora krav på läsarens koncentration och kännedom om romarrikets historia. Det myllrar av huvudpersoner och ibland får man lite svårt att hålla kursen, som när en metaberättelse i form av Paulus’ eget författarskap introduceras. Boken rymmer dock den nödvändiga antika kartan fastän listor över nutida ortnamn motsvarande antikens saknas denna gång. Man läser gärna med blyertspenna i handen och uppslagsverk i närheten – det berikar bara upplevelsen.
Den mer svårflörtade läsaren rekommenderar jag att helt okronologiskt börja med Krigarens sköld (1988), skriven med det sorts heliga raseri som skänker rytm och skapar klassiker – och som föder en bärande nyfikenhet både på romangestalternas bakgrund och framtid.