Nyheter/Utrikes 08 april, 2022

Historisk strid i finska pappersstrejken: ”De vill köra facket i botten”

Finska Pappersförbundet är ute i sin längsta strejk någonsin. Företag världen över är frustrerade över höjda papperspriser och utländska fackförbund visar sitt stöd. Flamman besöker strejkstormens öga: den svenskspråkiga småstaden Jakobstad.

Resan från Jakobstads centrum till industriområdet tar mindre än fem minuter. Fackföreningsledaren Thomas Melarti parkerar mitt emellan fabrikerna och förklarar hur de hänger ihop. Här, inom en radie av drygt en kvadratkilometer, brukar finsk skog förvandlas till blankt papper. Hela kedjan, varje dag, året om. Nu står maskineriet still.

– Där är Billerud Korsnäs, det är svenskt. Och de bakom oss här heter Walki, de gör omslagspapper och sådant. De har också kontrakt nu. Det är bara UPM som inte har det.

Den finska pappersindustrin skakas av en strejk på branschledande bolaget UPM-­Kymmene som inte vill ta slut.

Fabriken i Jakobstad är en av de största som står still, och konsekvenserna har märkts hos tidningsmedier i både Stockholm, Washington och London: akut pappersbrist och efterföljande prischock.

UPM har bestämt sig för att förändra relationen mellan fack och arbetsgivare i grunden. Fabriksarbetarna ska delas upp mellan fem olika kollektivavtal, med motiveringen att företagets affärsgrenar har olika stark konkurrenskraft. Tjänstemännen ska inte ha några kollektivavtal alls.

Finska Pappersförbundet vägrar gå med på det. De är, precis som sin svenska motsvarighet, ett starkt fack. Thomas Melarti går runt bland fabriksgrindarna han just nu inte får passera och är bedrövad, men lugn.

– Om vi ger upp i de här frågorna behöver vi inte ha ett fack något mer.

Strejken på UPM, som inleddes vid årsskiftet, är den längsta i finska Pappersförbundets historia. Just nu finns inget slut i sikte. Utöver upphackade kollektivavtal vill företaget bland annat förlänga arbetstiden och fasa ut löneförmåner, enligt Pappersförbundets centrala förhandlare. Resultatet blir en reallönesänkning.

Företagets motivering är att den internationella konkurrensen gör att förhållandena måste förändras på de finska fabrikerna. Facket pekar på flera år av rekordresultat för UPM och ser i stället en annan förklaring: ideologi.

– Traditionellt sett visar båda parter ett visst mått av flexibilitet när man förhandlar. UPM:s fortsatta propagerande för ökad arbetstid utan ökad lön visar hur oflexibla de är. Ordföranden sade i sitt tal på bolagets årsmöte att han tror att strejken kommer fortsätta. Det sades inget om att avsluta strejken, bara om att besegra fackföreningsrörelsen, säger Pappersförbundets ordförande Petri Vanhala till Flamman.

Ordföranden han talar om är en av Finlands mest kända företagsledare: industrimagnaten Björn Wahlroos. 2012, när Wahlroos nyligen blivit ordförande för Nordea, publicerade han boken Marknader och demokrati, där han argumenterade för att fackföreningar och nuvarande majoritetsdemokrati skadar samhällsutvecklingen. 2019 publicerade han en finskspråkig bok om att facklig makt och ekonomisk jämlikhet har fått landet att stagnera.

I höst fyller Wahlroos 70 år. Han har publicerat första delen av sina memoarer och börjat prata om att gå i pension.

Liksom många andra på den finska västkusten växte Thomas Melarti upp i ett svenskspråkigt hem. I 20-årsåldern tog han anställning på den livskraftiga cellulosafabriken i Jakobstad. När en äldre kollega skulle på kort ledighet gick Melarti med på att hoppa in på hans fackliga uppdrag. 40 år senare är han lokalpolitiker för Socialdemokraterna, styrelseledamot i finska motsvarigheten till ABF och ordförande för finska motsvarigheten till LO-distriktet. Men särskilt viktigt, säger han, är ordförandeskapet i Pappersförbundet avdelning 52. Eftersom Finland saknar ett system för heltidsarvoderade lokalfackliga ledare lägger han också en stor del av sin tid på fabriksgolvet.

Hans berättelse liknar den hos många åldrande industrifackliga: ett helt yrkesliv på ett företag som har effektiviserat bort nästan alla anställda (från 2 500 till 250, enligt Melarti), berättelser om en samtid där det fackliga intresset bland kollegorna svalnar, en längtan efter att gå i pension och ta husbilen till Spanien. Men på tröskeln till ledigheten har han nu i stället fått ta sin största fackliga strid någonsin.

Vi åker till parkeringsplatsen utanför fabriken, eftersom avdelning 52 aldrig har haft någon egen fackklubbslokal. Det tidigare goda samarbetet med företaget som i dag har blivit UPM gjorde att klubben fick ta över en lokal inne på fabriken och sedan har haft all verksamhet där. Nu kommer vi inte in.

– Hur kan de behandla oss som arbetar så här? De visar ingen respekt. Vi har gett allt. I fjol gjorde vi rekord, 820 ton massa här på fabriken, och UPM gjorde som koncern sitt bästa år någonsin. 500 miljoner euro i vinst. Och så behandlar de oss som skit. Inte ens ett tack, säger Melarti och fortsätter:

– De vill köra facket i botten.

Efter beslut i Helsingfors tingsrätt har medlemmar som jobbar med bland annat energiförsörjning tvingats återgå i arbete. Enligt Melarti erbjöd facket redan från början att både de och vanliga produktionsanställda kunde fortsätta jobba om det gamla kollektivavtalets regler tillfälligt förlängdes under det avtalslösa tillståndet, tills ett nytt avtal var färdigt. Det förslaget fick kalla handen.

Ändå rör sig människor i signaljackor in och ut genom fabriksgrindarna. Thomas Melarti säger att han inte vet vilka de är, men att det förmodligen är nyanlitade underleverantörer som utför renoveringsarbete medan fabriken står still. Trots att både Industrifacket, Elektrikerförbundet, järnvägsarbetare, tjänstemannafacket Pro och den finska motsvarigheten till Transport är inblandade i konflikten.

– Det är nog mindre firmor här, som inte har fackliga anställda. Eller är kopplade till förbund som inte deltar i konflikten. Det är svårt att kontrollera.

Någon strejkvakt har inte varit på plats sedan i vintras. Pappersförbundets avdelning 52 har nära 100 procents organisationsgrad och UPM har ingen chans att dra igång produktionen utan deras medverkan. I stället möts medlemmarna på ABC – en kedja med kombinerad bensinstation, matbutik, lunchbuffé, grill och möteslokal – för strejkmöte varje fredag klockan 12. Där får de sina utbetalningar från strejkkassan och ett slags matkuponger.

I dag är det tisdag, men Melarti kör oss dit. Vi tar varsin buffébricka. Korvlåda och potatismos.

Så här stora och långa strejker är ovanliga i modern tid i Norden. Vad gör du och medlemmarna om dagarna?

– Ingenting, egentligen. Vissa renoverar. Pappersförbundet har tre olika sommarställen som är gratis för UPM-anställda medlemmar nu. Många har varit i Kuusamo och pimplat. Det är fina ställen, med bastu, allting. Andra fixar badrummet, sysslar med någon hobby, lagar gamla bilar.

Det låter inte helt dumt.

– När vi samlas här brukar jag fråga medlemmarna: ”Nå, vill ni komma tillbaka till arbetet?” De svarar: ”Nej, nej, vi har inte bråttom”, säger han och skrattar.

Melarti pendlar så där, mellan skämt om situationens absurditet, observationer om dess vardaglighet och uppriktig indignation över företagsledningens fräckhet. Men bakom det komiska i att medlemmar utkämpar sitt livs fackliga strid genom att renovera badrummet finns en obekväm verklighet för förhandlarna: båda sidor i den här konflikten är rika. Pappersförbundet har en djup strejkkassa och är villigare att använda den än någonsin. När konflikten dragit ut på tiden har finska motsvarigheten till LO nu också lovat att komma med ekonomiskt stöd om det skulle behövas. Pengarna kommer inte att ta slut på mycket lång tid.

Det särskiljer den här situationen från andra historiska principstrejker, som storstrejkerna i Sverige 1909 och 1980. Sådana har ofta tagit slut när den ena parten fått slut på pengar, ork eller båda två. Något sådant finns inte i sikte nu, vilket gör att insatsen höjs varje dag. Något politiskt ingripande verkar inte heller nära förestående.

– De intervjuade vår vd Jussi Pesonen på tv i februari och frågade honom hur mycket UPM förlorar per dag, berättar Melarti vid lunchbordet på ABC.

– Han svarade bara: ”Inte förlorar vi något. Det här är en investering för framtiden.”

Anders Kjellberg är sociologiprofessor på Lunds universitet och en av Sveriges främsta experter på den nordiska arbetsmarknadsmodellen. Han berättar att den omvandling som just nu pågår i Finland, från nationella avtal till bransch- och företagsspecifika, tog en annan form i Sverige bland annat på grund av en stark allians mellan arbetare och tjänstemän. Deras enighet räckte för att styra arbetsgivarna bort från tanken på företagsspecifika avtal under omvälvningarna på 90-talet. När finska fack nu tampas med samma frågor är kopplingen mellan löntagargrupperna återigen avgörande. UPM har spelat ut grupperna mot varandra genom att vägra ge tjänstemännen kollektivavtal – en ordning som vissa av dem också har gått med på.

Samtidigt menar Kjellberg att UPM:s resonemang om bristande konkurrenskraft i Finland har en poäng, på grund av ett gammalt sår i finska vänstern: euron.

– Sverige är en av de största konkurrenterna till den finska pappersindustrin, och den svenska kronan är flytande. När den svenska kronan flutit och anpassat sig efter konjunkturerna har de svenska bruken blivit väldigt konkurrenskraftiga i förhållande till de finska. Man har missgynnats av att man har euron, inte minst i pappersindustrin.

Så vart är förhandlingarna på väg? Båda parter rapporterar till sina intressenter om intensiva förhandlingar, delvis tillsammans med finska motsvarigheten till Medlingsinstitutet. Pappersförbundet har ett interndemokratiskt beslut om att det ska bli ett samlat avtal, men har nu tvingats till fem separata förhandlingsbord. Deras mål är alltså fem exakt likadana avtal.

– Fortsatt strejk efter den 14 april verkar sannolikt, om inte avtal nås för alla fem affärsområden. Vi jobbar fortsatt för jämlika avtal i varje affärsområde, säger förbundsordförande Petri Vanhala.

Vad står på spel i den här konflikten?

– När det gäller Pappersförbundet och hela finska fackföreningsrörelsen står mycket på spel. Om arbetsgivarna tillåts göra så här kommer det bli en snöbollseffekt och leda till något värre. UPM vill inte förhandla utan hellre diktera villkoren utifrån sin egen horisont. Om de ges utrymme att göra så nu är det mycket möjligt att deras sätt att behandla fackföreningar sprider sig till andra områden.

UPM skriver i ett mejl till Flamman att de inte vill kommentera situationen, mer än att de är i ”intensiva förhandlingar med facket för att avsluta strejken”. Därmed tillbakavisar de indirekt Vanhalas påstående om att styrelseordförande Wahlroos inte är intresserad av det. Men UPM:s sajt om årsmötet, som hölls den 29 mars, avslöjar mer. På en direkt aktieägarfråga om huruvida strejken är ideologiskt motiverad svarar bolagsledningen: ”Affärsområdesvisa avtal är avgörande eftersom affärerna skiljer sig åt mycket vad gäller produktionsprocess, marknadsläge och kundbehov. UPM ser också att det är viktigt att föra avtalen närmare platsen där arbetet utförs och där förutsättningarna som påverkar konkurrenskraften är tydligast.”

Senare i samma svar lyfter de sina avtal med Industrifacket som ett exempel på att de kan komma överens med en ansvarstagande motpart (en uppdelning som Industrifacket avfärdar) och skriver: ”UPM ser till den långsiktiga konkurrenskraften för sina affärer i Finland. Vi söker en lösning som är gynnsam för båda parter och kommer få varje affärsområde och deras anställda att växa långt in i framtiden.”

Efter lunchen på ABC kör Melarti mig tillbaka till hotellet. Jag frågar om han är rädd att hans nationella företrädare, trots fackets kampvilja, ska känna sig pressade att sluta ett dåligt avtal för att få slut på strejken. Han svarar snabbt.

– Det är alltid en fråga man ställer sig, om det ska landa i ”det här var det bästa vi kunde få, det får vi leva med”. Men den här gången finns ingen möjlighet att göra så. Det blir revolution då, säger han och skrattar till.

När jag frågar runt bland invånarna på Jakobstads promenadstråk råder delade meningar om strejkens viktighet och hur den kan tänkas sluta. Men en sak fastnar i minnet. Ortsbon Anja säger:

– De skrev i tidningen att fabriken kanske inte ska starta upp igen. Men det tror jag inte på.

Konflikten i siffror

Omkring 2 000 anställda på fabriker i bland annat Jakobstad, Tammerfors och Villmanstrand är uttagna i strejk. Enligt sociologiprofessor Anders Kjellberg rör det sig om ungefär 120 000 förlorade arbets­dagar hittills. Det är strax under det årliga genomsnittet för hela den finska arbets­marknaden och mer än tio gånger det årliga genomsnittet i Sverige. Finska Pappers­förbundet uppskattar att strejken kostar UPM omkring 20 miljoner euro per vecka. Företaget självt publicerar inga sådana siffror.

Det globala industrifacket IndustriALL har krävt att UPM backar från sina försök att hacka upp kollektivavtalet och kallar UPM:s ”antifackliga agerande” för en ”investerings­risk”. Svenska Pappersförbundet är en del av IndustriALL, men förhandlingschef Robert Sjunnebo säger till Flamman att han inte ser någon risk att UPM:s agerande sprids till Sverige. Företaget har ingen verksamhet här, och i den nuvarande finska konflikten har de pappersföretag som är stora i Sverige visat sig villiga att teckna samlade kollektivavtal för hela bolagen. Enligt Sjunnebo rör sig den svenska arbetsmarknaden i stället mot mer centralisering. Han pekar på den omfattande LAS-förändringen, där förhandlingar på högsta nivå mellan Svenskt Näringsliv och PTK avgjorde utgången, som ett exempel.

Nya tider

Den finska arbets­marknaden är i snabb förändring. Ordningen med nationella kollektivavtal som i Sverige avvecklades redan i samband med 90-talskrisen har dröjt sig kvar i Finland, men efter några turbulenta år meddelade arbets­givarna i den finska pappersindustrin efter förra avtalsrörelsen att de inte heller tänker förhandla bransch­gemensamt.

När svenska industri­företag försökte samma sak på 90-talet räckte ett samlat agerande från den nybildade förhandlingskartellen Facken inom Industrin för att få dem på andra tankar. Därför har svensk industri än i dag branschvisa kollektiv­avtal, vilket har satt standard även för andra branscher. I Finland bet inte fackens agerande på samma sätt. Nu har företagen valt olika vägar. Vissa är fort­farande anslutna till förhandlande arbets­givarorganisationer, andra har gått ur.

En annan avgörande skillnad mellan svensk och finsk arbets­marknad är den senares ordning med utsträckta kollektivavtal, som gör att även arbetsplatser utan kollektivavtal är tvingade att följa vissa kollektiv­avtals­bestämmelser. Staten har överlag en större roll i de finska förhandlings­ordningarna än i de svenska. Det strejkas också betydligt mer i Finland.

Utrikes 10 juli, 2025

Colombia ska bli grönast i Amerika

Gustavo Petros stora projekt är att fasa ut Colombias fossilberoende. Foto: Ivan Valencia/AP.

Efter tre år vid makten är vänster-presidenten Gustavo Petro allt mer omstridd i Colombia. Trots en serie unikt radikala reformer på klimatområdet ökar kritiken även från de egna leden. Flamman möter en småländsk senator och går på punkbar för att ta tempen på världens mest klimatradikala land.

På punkbaren Jolly Roger i Bogotá-stadsdelen Chapinero ligger Mariana på golvet och sprattlar med benen medan hon skriker in i mikrofonen. Hon och de tre andra tjejerna i horror punk-bandet The Vamp är iförda läder, kedjor och fejkblod.

– Detta är en kärlekssång, säger Mariana, innan de river av sin sista låt med hamrande gitarrer och smattrande trummor.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 09 juli, 2025

Handelsrektorn står upp för det obegripliga

Lars Strannegård menar att konsten ställer studenterna inför det obegripliga. Foto: Lisa Mattisson.

Medan konsten tappar stöd går Handelshögskolans rektor Lars Strannegård i motsatt riktning. ”Vi vill bända upp våra studenters skygglappar.”

”I stället verkar Marx ha haft rätt”, står det i en debattartikel i Dagens Nyheter (7/4) om Donald Trumps attacker mot amerikanska universitet, ”allt fast förflyktigas och allt heligt profaneras.”

Men orden kommer inte från någon övervintrad sextioåtta, utan från Handelshögskolans rektor Lars Strannegård. Har representanten för kapitalets främsta bildningsbastion gått och blivit marxist?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 08 juli, 2025

Butiken som växer onormalt snabbt

Normals ”anti-maskot” Unikmannen tillsammans med ett par riktigt låga priser. Foto: Liz Fällman.

På senare år har antalet Normal-butiker exploderat i Sverige. Bolagets danska vd är så pass rik att han köpt upp mer än en procent av Skottlands yta. Flamman fikar på ”Café Normal” för att förstå hemligheten bakom Danmarks minst unika butikskedja.

Anställda grät i vintras när den stammistäta second hand-affären Andra Varvet stängde igen i Högdalens centrum söder om Stockholm. Några månader senare pryder i stället vita, tecknade seriefigurer samma husknut, mot en karaktäristisk bakgrundsfärg för 2020-talets kommers: normalturkos.

Genom ett fönster tittar kedjans maskot ut – den motsträviga Unikmannen, som hatar billiga produkter. Figuren designades av filmskaparen och medgrundaren Søren Fauli, och är en spegelbild av varumärkets anti-identitet. Sverigechefen Jan Nyberg kallar honom ”en tvär, sur och bitter man”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 08 juli, 2025

Fascismen krossas inte med blommor

Ukrainare lägger blommor vid den okände soldatens monument, på 80-årsdagen av andra världskrigets slut. Foto: Evgeniy Maloletka/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Jag minns när kriget började. Jag studerade i Malmö, och inte långt efter att den ryska invasionen inletts fick jag ett mejl från Mikael Hertoft, dåvarande medlem i det danska vänsterpartiet Enhedslistens styrelse. Han bad mig träffa deras aktivister som ville lära sig mer om vad som hände i Ukraina.

Jag visste inte mycket om partiet, men hörde att det bildats av tre revolutionära grupper med starka åsikter – inte alltid ett gott tecken när man ska bedöma situationen i mitt hemland. Jag gick till mötet utan förväntningar. Det är något som jag aldrig ångrat.

I min region har vi ett talesätt: du lär känna dina vänner i tider av nöd. Som tiden visat har vi många kamrater i Enhedslisten, som modigt försvarat vår sak, som argumenterat, skrivit, översatt och rest till Ukraina under farliga omständigheter. De har bjudit in oss tillbaka, gett oss plattformar att tala från, främjat fackliga stödinitiativ och lyft våra frågor lokalt och i Europa. De har inte bara talat om solidaritet, utan levt den.

Ukrainas vänster har alltid haft det svårt, och kriget har inte gjort det lättare. Vårt samarbete med Enhedslisten och Alternativet, ett grönt parti i Danmark, har hjälpt oss att överleva i den förändrade miljön, prova nya metoder och nå ut till nya grupper.

En organisation som föds ur en aktivistgrupp blir ofta informell: full av överenskommelser byggda på personligt förtroende och tyst samförstånd. De krossades med kriget. Allt fler av våra aktivister eller deras närstående är i armén – ibland inkallade och bortförda på en dag. Nya medlemmar kommer, men utan politisk skolning och vägledning känner de sig ofta förvirrade.

Det har blivit svårare att föra diskussioner eller tillsammans forma vår strategi. Insatserna är höga, stämningen spänd, förväntningarna stora – men våra fysiska och mentala resurser är begränsade. Undantagstillståndet begränsar vänsterns traditionella metoder: inga större gatuprotester, kampanjer eller val.

Jag säger inte detta för att be om stöd, utan för att understryka: när kriget kommer bär du med dig varje organisatorisk svaghet du redan har. Om du kan förändra och stärka dina strukturer, gör det innan svåra tider kommer.

Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan.

Men våra interna problem bleknar i jämförelse med vad vi möter som land. Dagliga robot- och drönarattacker har blivit vardagsmat efter mer än 1 200 dagars krig. Ingen blir längre förvånad – folk scrollar bara förbi sådana nyheter. Framtiden känns oklar. Apatin sprider sig. Många drar sig undan, söker individuella sätt att överleva eller fly.

Dagens Ukraina är fullt av kontraster. Det finns otaliga exempel på innovation, genombrott, självorganisering och gräsrotsinitiativ. Men det finns också en brist på samordning som förhindrar att saker växer. Det finns främlingskap, demoralisation och skepsis – särskilt när uppoffringar används för att dölja kaos eller inkompetens.

Vår identitet och rätt att existera ifrågasätts av Ryssland. Samtidigt försöker regeringen, medierna och den liberala nationalistiska intelligentsian diktera vem som är en ”riktig” ukrainare, hur vi ska tala och vad vi ska tro på. Det är svårt att inte känna sig maktlös – och då blir osynligheten hos vänstern, som inte förutsåg, som inte förberedde sig, ett hårt slag.

I dag är vi alltför ofta beroende av engagemang utifrån för att kunna lyfta kritiska röster. I ett krigsdrabbat land är det lätt att avfärda meningsmotståndare som ”landsförrädare” eller ”Kremlagenter”. Kritik kan vara olaglig, opposition farlig.

En annan bitter lärdom av kriget är att civila alltid lider mest. Inte bara av medveten terror eller som ”sidoskada” vid jakten på militära mål, utan också därför att ingen bryr sig när de hamnar i korselden.

Underrättelser kan vara felaktiga, utrustning kan fallera, och även rester från nedskjutna drönare eller missiler faller någonstans till slut. Då blir hem eller bussar oavsiktliga mål. Och när bomberna faller och fiendesoldaterna kommer vet civila inte vad de ska göra och har ingenstans att ta vägen.

Många vägrar evakuera även när deras kvarter är halvt förstörda. Osäkerheten i att lämna känns värre – de tror inte att någon kommer ta hand om dem någon annanstans. Det är skrämmande att se.

Civilister, som sjuksköterskor på frontsjukhus och personal som håller viktig infrastruktur i gång under attacker, jobbar ofta dubbla skift men får knappt några hundra euro i månaden. Ändå förväntas de uthärda utan klagomål, för att ”krigstiden har andra prioriteringar”. Och vad skulle de annars säga, när ekonomin är i spillror och vår statsbudget är beroende av utländskt stöd?

Till och med armén består av tidigare civila – människor som inte var födda för krig, aldrig drömt om det eller övat för det. Många saknade riktig utbildning när de skickades till fronten. Många är utmattade, efter att ha stridit i tre år i underbemannade enheter utan avlösning eller permission, eftersom våra reserver inte räcker till. Brist på ammunition, ofta orsakad av politiska kriser på hög nivå runtom i världen, påverkar samtidigt deras möjligheter att överleva.

Oförbereddhet kostar – särskilt för dem som inte har något med kriget att göra. Väg detta noga. Vi är skyldiga både dem och oss själva att ta detta på allvar på förhand, inte i efterhand.

”Tvåspårsstrategin” som Enhedslisten tog fram 2023 – att kombinera militärt och diplomatiskt stöd – har visat sig klok. I dag är Ukraina tvingat att förhandla med Ryssland. Ukraina ber om eldupphör, men Ryssland visar inget intresse för något mindre än vår kapitulation och fullständiga underkastelse, och inte ens det är en garanti för att de inte kommer kräva ännu mer senare. Hade diplomati varit vår enda strategi så hade vi fallit för länge sedan.

Värst av allt är att vi fortfarande har mycket lite att sätta emot om vi blir trängda i ett hörn. Vår överlevnad beror i dag på extern finansiering för att hålla ekonomin flytande, punktlig leverans av militärt stöd, tillgång till satellitdata och kommunikationsnät som Starlink, och import av nyckelkomponenter för inhemsk produktion. Inget av detta kommer utan villkor.

Svagheten är en direkt följd av årtionden av nyliberal politik: åtstramningar, privatisering och avindustrialisering. Samma politik som många eliter i Europa fortfarande driver.

Så när ni diskuterar försvar och säkerhet – ta det på allvar. Upprepa inte våra misstag. Vi trodde inte på möjligheten till krig, varken 2014 eller 2022. Vi hoppades och manade till dialog, likt de flesta i vårt samhälle. Men kriget kom, och vi var oförberedda. De ståndpunkter vi försvarat visade sig vara oanvändbara eller till och med skadliga i det nya läget.

Fascismen kan inte krossas med öppna armar och blommor. Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan. Det kräver trovärdiga svar som kan bygga majoriteter.

Jag vet att många av er är skeptiska till EU – ofta med goda skäl. Många av dess misslyckanden har tydligt lyfts fram av Per Clausen, EU-politiker för Enhedslisten. Men ge inte upp enat europeiskt samarbete innan alla möjligheter är uttömda. Även om ni kan klara er bättre utan EU, kan ett ukrainskt medlemskap vara det enda sättet att undvika isolering.

Visst dominerar högern EU:s institutioner i dag och har inga planer på att driva en progressiv agenda. Men folkligt tryck, tillsammans med krisen i sig och de bredare hot vi alla står inför kan rubba balansen.

Etablissemanget är förvirrat och skrämt – för populister inifrån, USA och Ryssland utifrån. Även om de använder militant retorik för att behålla kontrollen – håll dem ansvariga för sina ord och tvinga dem att agera. Säkerhet handlar inte bara om pengar till vapen, även om man behöver dem. Det handlar också om robust offentlig infrastruktur och de tjänster som krävs för att bära ett försvarsarbete. Och lika viktigt är att människor är beredda att ta risker – för att det de försvarar tillhör dem själva.

Låt er inte fångas i falska motsättningar som ”välfärd mot säkerhet”. Den största omfördelningen och sociala jämlikheten skedde under kalla kriget – när militärutgifterna var betydligt högre än i dag. Eliterna gjorde eftergifter för att de kände sig hotade av inre uppror och yttre aggression. Få dem att agera i dag – inte av välvilja, den saknar de, utan av egenintresse.

Och kom ihåg att kommunistpartiernas inflytande i efterkrigstidens Europa byggde på deras roll i den väpnade kampen mot fascismen. Ännu tidigare, under feodal tid, vann skrån i Bryssel – dåtidens fackföreningar – privilegier för att deras försvar av staden var avgörande. Lärdomen består: använd krisögonblick för att organisera och kräva förändring. Diktera era villkor. Låt inte eliterna gå fria. När de behöver oss – tvinga dem att betala priset!

Läs mer

Men framför allt: gör allt i er makt för att förhindra krig. Kom samtidigt ihåg att den sämsta tiden att förbereda sig för ett krig är efter att det redan börjat. Och den sämsta tiden att försvara demokratin är efter att den fallit.

Ni har fortfarande tid. Jag hoppas att ni inte väntar.

Artikeln är en bearbetad version av ett tal vid Enhedslistens partikongress 2025.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 07 juli, 2025

Kanadensisk ”AI-fabrik” ska generera tusentals jobb i Strängnäs

Microsofts datacenter utanför Staffanstorp. Foto: Johan Nilsson/TT.

Svenska kommuner ställer sig i kö för att få bli hem åt techjättarnas nästa datacenter, i jakt på fler arbetstillfällen och visionen om en allt mer AI-driven framtid. Men forskarna är fortfarande skeptiska – både inför jobblöftena och resursåtgången.

– Vi är i starten av nästa tekniksprång, och Sverige borde inte hamna på efterkälken. Jag kan nog inte riktigt fantisera om vilka arbeten som kan förenklas med hjälp av AI, det är någonting jag tror kommer genereras de närmaste åren, säger kommunalrådet Anders Hambro (S).

På Gorsingeberget, tio minuter utanför Strängnäs, har en 350 000 kvadratmeter stor industritomt väntat på sin köpare sedan 2006. Nu ska grävskoporna äntligen fram.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 07 juli, 2025

Gängvåldet borde inte chockera någon

Forskning visar ett starkt samband mellan våldsbrott och ojämlikhet, skriver Cecilia Verdinelli. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Låt högern spela indignerad kring förortssprängningar och mord – vänstern har sett utvecklingen komma länge.

Det var en stadig uppläxning som Åsa Linderborg serverade på midsommarafton (Aftonbladet 19 juni): Vänstern måste prata mer om gängkriminaliteten! Högre, ilsknare! En som hörsammade ropet var Nooshi Dadgostar, som i Almedalen pratade så mycket om gängen att hon knappt hann med annat.

Linderborgs text är inte dålig. Den bottnar känslomässigt och litterärt. Problemet är bara att den inte erbjuder analys, utan bara just ilskan. Liksom Dadgostars tal liknar den snarare en trosbekännelse: om vi i vänstern bara säger ”gängkriminalitet” tillräckligt chockerat så… ja vad?

Detta upprörda tonfall har jag problem med. Man bör chockeras över brutaliteten, och över den iskalla exploateringen av barn, men utvecklingen i sig är inte chockartad. Den är helt förutsägbar.

År 2010 kom boken Jämlikhetsanden av de brittiska epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett ut på svenska. Den diskuterades på mängder av ABF-kvällar men verkar nu bortglömd. Boken beskriver de prydliga sambanden mellan ojämlikhet och andra samhällsproblem. Våldsbrott är enligt författarna en konsekvens av statuskamp och hypermaskulinitet, som i sin tur är ett resultat av ojämlikhet.

Under de 15 år som gått sedan utgivningen har klyftorna i Sverige vidgats dramatiskt – och följaktligen även kriminaliteten.

Högerns triumfatoriska förklaring är som bekant demografi och etnicitet, och de frossar nu i nationalistisk pseudo-psykologi. Tidigare fick man gå till antikvariaten för förlusta sig i Svensk folkkaraktär från 1944, men numera räcker det att slå på Svenska Dagbladets ledarpodd.

Om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Där kunde man nyligen (21/6) höra Muf:s Douglas Thor tala om sin nya bok. Svenskarna, får vi veta, kännetecknas av ärlighet och arbetsmoral. Invandrarna däremot behöver fostras för att ”komma ikapp i civiliseringsprocessen”. Det kan ske genom ”husförhör i Husby”, skojar han. (Och som i Svensk Folkkaraktär uppstår ofrivillig komik när han skryter om svenskarnas fina värderingar, som brukar innefatta anspråkslöshet.)

Liv Strömquist har också lyssnat (Stormens utveckling, avsnitt 317). Hon föreslår ironiskt att svenskarna kan passa på att predika arbetsmoral när invandrarna städar deras hem eller levererar hämtmat. En mer agil lösning!

Men hennes poäng är allvarlig: det handlar om ojämlikhet. Kapitalinkomster driver isär Sverige. Man blir inte rik på lön, utan på ägande. Att plugga till lärare hjälper lite, att ärva en sommarstuga hjälper mycket. Och invandrare ärver sällan sommarstugor. Infödda svenskar har det inte bättre ställt för att de jobbar hårdare, utan för att de äger mer.

Boendet tar oss till socialdemokratins svar. Från partistyrelsen föreslås nu minskad boendesegregation. Knappast hade ordet ”blandning” nämnts förrän borgerliga ledarskribenter gick upp i falsett. Per Gudmundson (GP, 7 juni) skrev att svenskarnas belåning är för hög för att klara blandade bostadsområden. En värdeminskning på några procent – som kan bli resultatet av nybyggda hyresrätter – uppfattas som ett existentiellt hot.

Detta förklarar också paradoxen mellan enkätfyndet att svenskar tillhör världens minst rasistiska länder, och forskningsfyndet att tröskeln för ”vit flykt” från områden sker redan vid runt tre procent utomeuropéer (Emma Neuman, Linnéuniversietet 2016). Svenskar har alltså inget emot att bo granne med kurder eller moldaver men har (tyvärr, tyvärr) inte råd med det.

Det är alltså inte bristande moral som är huvudorsaken till gängkriminaliteten, lika lite som rasism är huvudorsaken till segregationen. Men om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Läs mer

Den ekonomiska elitens – givetvis outtalade – kalkyl blir i så fall att sprängningar i förorten visserligen är hemskt, men inte lika hemskt som ett dramatiskt prisfall på bostäder. Gängvåldet får ses som en trist systemkostnad. Om detta måste man kunna tala utan att anklagas för att bagatellisera brottsligheten.

Högerns krav på att vara – eller åtminstone låta – ständigt indignerad är ett retoriskt gyckelspel som vi faktiskt inte måste delta i.

Diskutera på forumet (0 svar)
Essä/Kultur 05 juli, 2025

Il futuro

De måste göra något annorlunda.

Tanken har redan grott inom Jörn i ett par dagar, dykt upp och stört honom, men nu när han svänger in på Folkungagatan känner han sig säker. De måste göra något annorlunda. Försöka åtminstone. Första sommaren gjorde de Julius Caesar, och det var bra, lite svajigt, men bra. Charmigt. Andra sommaren gjorde de Stormen, och det var bättre. Gruppen hade utvecklats. Vissa har begåvning, det stod klart redan första året, men alla var duktiga. Det var fint. Alla sade så efteråt, både inom gruppen och i publiken, som mestadels bestod av deras släktingar och vänner – inte enbart, faktiskt, det fanns en och annan där som bara var intresserad allmänhet – hur som helst sade de alla samma sak: att det var fint. ”Det var så fint.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 05 juli, 2025

Jonathan Brott: Låt AI bli en renässans för tänkandet

Jonathan Brott föreställer sig AI som en ny storhetstid för idéer. Bild: ChatGPT (AI).

Överallt framställs AI som ett hot mot vår minnesförmåga och kreativitet. Men tänk om det snarare kan göra kunskapen tillgänglig för alla?

Ny teknik – göm era barn! ”Gymnasieeleverna avslöjar: Så använder vi Chat GPT för att fuska”, larmar en färsk artikel i DN (29/5). Samtidigt skriver ett gäng techbrorsor ett slags reformmanifest i SvD (20/4) där de efterlyser en ”AI-peng för pedagoger” och ett nationellt AI-center. På andra sidan Atlanten visar en MIT-studie att AI-brukets ”kognitiva avgift” gör oss lata och får oss att glömma vad vi just tänkt eller skrivit.

Efter tre år har paniken och oförståelsen inte lagt sig, och varje middagsbjudning tycks urarta i samma diskussion: kan vi stoppa AI-tåget, och vem är det ens som styr?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 04 juli, 2025

En ny värld i sikte

Markfordonet Perseverance kastar av sig rymdfarkostens kryssningsmodul, några minuter innan den går in i Mars atmosfär, enligt en illustration av Nasa. Bild: Nasa/JPL-Caltech/AP/TT.

Inom hundra år kan en mänsklig koloni på Mars vara möjlig. Men är det önskvärt?

När astronauten Christer Fuglesang tog sitt första steg utanför rymdfärjan Discovery år 2006 kände han något som ingen annan svensk upplevt tidigare: tyngdlösheten, vakuumet, och framför allt det svindlande perspektivet av en jord som verkade både vacker och skör på avstånd.

Fuglesang beskriver hur han blickade ut mot Mars, en röd prick som lockade bortom månens bana. Redan då, i mörkret och kylan hundratals kilometer ovanför jorden, tänkte han på vad nästa steg skulle innebära – mänskligheten på väg att bosätta sig på en annan planet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 04 juli, 2025

Rebecca Gonzalez Leon: Framtiden är här – din pojkvän är bög

Rosalía är en av många artister som inspirerats av neoperreo. Foto: Eduardo Verdugo/AP

”Duro, duro, perra del futuro. Aquí llegó tu baby, tu perra del futuro.” Dessa snart bevingade ord översätts till: ”Hårt, hårt, framtidens bitch. Här kommer din baby, din bitch från framtiden.” Likt engelskans bitch kan perra betyda både tik och tuff tjej. Jag förbehåller mig rätten att skriva bitch – hynda har helt enkelt aldrig klingat lika bra på svenska.

Textraden är lånad från den chilenska artisten Tomasa del Real, som tillsammans med producenter som DJ Lizz, Paul Marmota och Deltatron i slutet av 2010-talet formade en undergroundrörelse för alternativa kids i Santiago de Chile som kommit att kallas för neoperreo.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)