Finska Pappersförbundet är ute i sin längsta strejk någonsin. Företag världen över är frustrerade över höjda papperspriser och utländska fackförbund visar sitt stöd. Flamman besöker strejkstormens öga: den svenskspråkiga småstaden Jakobstad.

Resan från Jakobstads centrum till industriområdet tar mindre än fem minuter. Fackföreningsledaren Thomas Melarti parkerar mitt emellan fabrikerna och förklarar hur de hänger ihop. Här, inom en radie av drygt en kvadratkilometer, brukar finsk skog förvandlas till blankt papper. Hela kedjan, varje dag, året om. Nu står maskineriet still.

– Där är Billerud Korsnäs, det är svenskt. Och de bakom oss här heter Walki, de gör omslagspapper och sådant. De har också kontrakt nu. Det är bara UPM som inte har det.

Den finska pappersindustrin skakas av en strejk på branschledande bolaget UPM-Kymmene som inte vill ta slut.

Fabriken i Jakobstad är en av de största som står still, och konsekvenserna har märkts hos tidningsmedier i både Stockholm, Washington och London: akut pappersbrist och efterföljande prischock.

UPM har bestämt sig för att förändra relationen mellan fack och arbetsgivare i grunden. Fabriksarbetarna ska delas upp mellan fem olika kollektivavtal, med motiveringen att företagets affärsgrenar har olika stark konkurrenskraft. Tjänstemännen ska inte ha några kollektivavtal alls.

Finska Pappersförbundet vägrar gå med på det. De är, precis som sin svenska motsvarighet, ett starkt fack. Thomas Melarti går runt bland fabriksgrindarna han just nu inte får passera och är bedrövad, men lugn.

– Om vi ger upp i de här frågorna behöver vi inte ha ett fack något mer.

Strejken på UPM, som inleddes vid årsskiftet, är den längsta i finska Pappersförbundets historia. Just nu finns inget slut i sikte. Utöver upphackade kollektivavtal vill företaget bland annat förlänga arbetstiden och fasa ut löneförmåner, enligt Pappersförbundets centrala förhandlare. Resultatet blir en reallönesänkning.

Företagets motivering är att den internationella konkurrensen gör att förhållandena måste förändras på de finska fabrikerna. Facket pekar på flera år av rekordresultat för UPM och ser i stället en annan förklaring: ideologi.

– Traditionellt sett visar båda parter ett visst mått av flexibilitet när man förhandlar. UPM:s fortsatta propagerande för ökad arbetstid utan ökad lön visar hur oflexibla de är. Ordföranden sade i sitt tal på bolagets årsmöte att han tror att strejken kommer fortsätta. Det sades inget om att avsluta strejken, bara om att besegra fackföreningsrörelsen, säger Pappersförbundets ordförande Petri Vanhala till Flamman.

Ordföranden han talar om är en av Finlands mest kända företagsledare: industrimagnaten Björn Wahlroos. 2012, när Wahlroos nyligen blivit ordförande för Nordea, publicerade han boken Marknader och demokrati, där han argumenterade för att fackföreningar och nuvarande majoritetsdemokrati skadar samhällsutvecklingen. 2019 publicerade han en finskspråkig bok om att facklig makt och ekonomisk jämlikhet har fått landet att stagnera.

I höst fyller Wahlroos 70 år. Han har publicerat första delen av sina memoarer och börjat prata om att gå i pension.

Liksom många andra på den finska västkusten växte Thomas Melarti upp i ett svenskspråkigt hem. I 20-årsåldern tog han anställning på den livskraftiga cellulosafabriken i Jakobstad. När en äldre kollega skulle på kort ledighet gick Melarti med på att hoppa in på hans fackliga uppdrag. 40 år senare är han lokalpolitiker för Socialdemokraterna, styrelseledamot i finska motsvarigheten till ABF och ordförande för finska motsvarigheten till LO-distriktet. Men särskilt viktigt, säger han, är ordförandeskapet i Pappersförbundet avdelning 52. Eftersom Finland saknar ett system för heltidsarvoderade lokalfackliga ledare lägger han också en stor del av sin tid på fabriksgolvet.

Hans berättelse liknar den hos många åldrande industrifackliga: ett helt yrkesliv på ett företag som har effektiviserat bort nästan alla anställda (från 2 500 till 250, enligt Melarti), berättelser om en samtid där det fackliga intresset bland kollegorna svalnar, en längtan efter att gå i pension och ta husbilen till Spanien. Men på tröskeln till ledigheten har han nu i stället fått ta sin största fackliga strid någonsin.

Vi åker till parkeringsplatsen utanför fabriken, eftersom avdelning 52 aldrig har haft någon egen fackklubbslokal. Det tidigare goda samarbetet med företaget som i dag har blivit UPM gjorde att klubben fick ta över en lokal inne på fabriken och sedan har haft all verksamhet där. Nu kommer vi inte in.

– Hur kan de behandla oss som arbetar så här? De visar ingen respekt. Vi har gett allt. I fjol gjorde vi rekord, 820 ton massa här på fabriken, och UPM gjorde som koncern sitt bästa år någonsin. 500 miljoner euro i vinst. Och så behandlar de oss som skit. Inte ens ett tack, säger Melarti och fortsätter:

– De vill köra facket i botten.

Efter beslut i Helsingfors tingsrätt har medlemmar som jobbar med bland annat energiförsörjning tvingats återgå i arbete. Enligt Melarti erbjöd facket redan från början att både de och vanliga produktionsanställda kunde fortsätta jobba om det gamla kollektivavtalets regler tillfälligt förlängdes under det avtalslösa tillståndet, tills ett nytt avtal var färdigt. Det förslaget fick kalla handen.

Ändå rör sig människor i signaljackor in och ut genom fabriksgrindarna. Thomas Melarti säger att han inte vet vilka de är, men att det förmodligen är nyanlitade underleverantörer som utför renoveringsarbete medan fabriken står still. Trots att både Industrifacket, Elektrikerförbundet, järnvägsarbetare, tjänstemannafacket Pro och den finska motsvarigheten till Transport är inblandade i konflikten.

– Det är nog mindre firmor här, som inte har fackliga anställda. Eller är kopplade till förbund som inte deltar i konflikten. Det är svårt att kontrollera.

Någon strejkvakt har inte varit på plats sedan i vintras. Pappersförbundets avdelning 52 har nära 100 procents organisationsgrad och UPM har ingen chans att dra igång produktionen utan deras medverkan. I stället möts medlemmarna på ABC – en kedja med kombinerad bensinstation, matbutik, lunchbuffé, grill och möteslokal – för strejkmöte varje fredag klockan 12. Där får de sina utbetalningar från strejkkassan och ett slags matkuponger.

I dag är det tisdag, men Melarti kör oss dit. Vi tar varsin buffébricka. Korvlåda och potatismos.

Så här stora och långa strejker är ovanliga i modern tid i Norden. Vad gör du och medlemmarna om dagarna?

– Ingenting, egentligen. Vissa renoverar. Pappersförbundet har tre olika sommarställen som är gratis för UPM-anställda medlemmar nu. Många har varit i Kuusamo och pimplat. Det är fina ställen, med bastu, allting. Andra fixar badrummet, sysslar med någon hobby, lagar gamla bilar.

Det låter inte helt dumt.

– När vi samlas här brukar jag fråga medlemmarna: ”Nå, vill ni komma tillbaka till arbetet?” De svarar: ”Nej, nej, vi har inte bråttom”, säger han och skrattar.

Melarti pendlar så där, mellan skämt om situationens absurditet, observationer om dess vardaglighet och uppriktig indignation över företagsledningens fräckhet. Men bakom det komiska i att medlemmar utkämpar sitt livs fackliga strid genom att renovera badrummet finns en obekväm verklighet för förhandlarna: båda sidor i den här konflikten är rika. Pappersförbundet har en djup strejkkassa och är villigare att använda den än någonsin. När konflikten dragit ut på tiden har finska motsvarigheten till LO nu också lovat att komma med ekonomiskt stöd om det skulle behövas. Pengarna kommer inte att ta slut på mycket lång tid.

Det särskiljer den här situationen från andra historiska principstrejker, som storstrejkerna i Sverige 1909 och 1980. Sådana har ofta tagit slut när den ena parten fått slut på pengar, ork eller båda två. Något sådant finns inte i sikte nu, vilket gör att insatsen höjs varje dag. Något politiskt ingripande verkar inte heller nära förestående.

– De intervjuade vår vd Jussi Pesonen på tv i februari och frågade honom hur mycket UPM förlorar per dag, berättar Melarti vid lunchbordet på ABC.

– Han svarade bara: ”Inte förlorar vi något. Det här är en investering för framtiden.”

Anders Kjellberg är sociologiprofessor på Lunds universitet och en av Sveriges främsta experter på den nordiska arbetsmarknadsmodellen. Han berättar att den omvandling som just nu pågår i Finland, från nationella avtal till bransch- och företagsspecifika, tog en annan form i Sverige bland annat på grund av en stark allians mellan arbetare och tjänstemän. Deras enighet räckte för att styra arbetsgivarna bort från tanken på företagsspecifika avtal under omvälvningarna på 90-talet. När finska fack nu tampas med samma frågor är kopplingen mellan löntagargrupperna återigen avgörande. UPM har spelat ut grupperna mot varandra genom att vägra ge tjänstemännen kollektivavtal – en ordning som vissa av dem också har gått med på.

Samtidigt menar Kjellberg att UPM:s resonemang om bristande konkurrenskraft i Finland har en poäng, på grund av ett gammalt sår i finska vänstern: euron.

– Sverige är en av de största konkurrenterna till den finska pappersindustrin, och den svenska kronan är flytande. När den svenska kronan flutit och anpassat sig efter konjunkturerna har de svenska bruken blivit väldigt konkurrenskraftiga i förhållande till de finska. Man har missgynnats av att man har euron, inte minst i pappersindustrin.

Så vart är förhandlingarna på väg? Båda parter rapporterar till sina intressenter om intensiva förhandlingar, delvis tillsammans med finska motsvarigheten till Medlingsinstitutet. Pappersförbundet har ett interndemokratiskt beslut om att det ska bli ett samlat avtal, men har nu tvingats till fem separata förhandlingsbord. Deras mål är alltså fem exakt likadana avtal.

– Fortsatt strejk efter den 14 april verkar sannolikt, om inte avtal nås för alla fem affärsområden. Vi jobbar fortsatt för jämlika avtal i varje affärsområde, säger förbundsordförande Petri Vanhala.

Vad står på spel i den här konflikten?

– När det gäller Pappersförbundet och hela finska fackföreningsrörelsen står mycket på spel. Om arbetsgivarna tillåts göra så här kommer det bli en snöbollseffekt och leda till något värre. UPM vill inte förhandla utan hellre diktera villkoren utifrån sin egen horisont. Om de ges utrymme att göra så nu är det mycket möjligt att deras sätt att behandla fackföreningar sprider sig till andra områden.

UPM skriver i ett mejl till Flamman att de inte vill kommentera situationen, mer än att de är i ”intensiva förhandlingar med facket för att avsluta strejken”. Därmed tillbakavisar de indirekt Vanhalas påstående om att styrelseordförande Wahlroos inte är intresserad av det. Men UPM:s sajt om årsmötet, som hölls den 29 mars, avslöjar mer. På en direkt aktieägarfråga om huruvida strejken är ideologiskt motiverad svarar bolagsledningen: ”Affärsområdesvisa avtal är avgörande eftersom affärerna skiljer sig åt mycket vad gäller produktionsprocess, marknadsläge och kundbehov. UPM ser också att det är viktigt att föra avtalen närmare platsen där arbetet utförs och där förutsättningarna som påverkar konkurrenskraften är tydligast.”

Senare i samma svar lyfter de sina avtal med Industrifacket som ett exempel på att de kan komma överens med en ansvarstagande motpart (en uppdelning som Industrifacket avfärdar) och skriver: ”UPM ser till den långsiktiga konkurrenskraften för sina affärer i Finland. Vi söker en lösning som är gynnsam för båda parter och kommer få varje affärsområde och deras anställda att växa långt in i framtiden.”

Efter lunchen på ABC kör Melarti mig tillbaka till hotellet. Jag frågar om han är rädd att hans nationella företrädare, trots fackets kampvilja, ska känna sig pressade att sluta ett dåligt avtal för att få slut på strejken. Han svarar snabbt.

– Det är alltid en fråga man ställer sig, om det ska landa i ”det här var det bästa vi kunde få, det får vi leva med”. Men den här gången finns ingen möjlighet att göra så. Det blir revolution då, säger han och skrattar till.

När jag frågar runt bland invånarna på Jakobstads promenadstråk råder delade meningar om strejkens viktighet och hur den kan tänkas sluta. Men en sak fastnar i minnet. Ortsbon Anja säger:

– De skrev i tidningen att fabriken kanske inte ska starta upp igen. Men det tror jag inte på.

Konflikten i siffror

Omkring 2 000 anställda på fabriker i bland annat Jakobstad, Tammerfors och Villmanstrand är uttagna i strejk. Enligt sociologiprofessor Anders Kjellberg rör det sig om ungefär 120 000 förlorade arbetsdagar hittills. Det är strax under det årliga genomsnittet för hela den finska arbetsmarknaden och mer än tio gånger det årliga genomsnittet i Sverige. Finska Pappersförbundet uppskattar att strejken kostar UPM omkring 20 miljoner euro per vecka. Företaget självt publicerar inga sådana siffror.

Det globala industrifacket IndustriALL har krävt att UPM backar från sina försök att hacka upp kollektivavtalet och kallar UPM:s ”antifackliga agerande” för en ”investeringsrisk”. Svenska Pappersförbundet är en del av IndustriALL, men förhandlingschef Robert Sjunnebo säger till Flamman att han inte ser någon risk att UPM:s agerande sprids till Sverige. Företaget har ingen verksamhet här, och i den nuvarande finska konflikten har de pappersföretag som är stora i Sverige visat sig villiga att teckna samlade kollektivavtal för hela bolagen. Enligt Sjunnebo rör sig den svenska arbetsmarknaden i stället mot mer centralisering. Han pekar på den omfattande LAS-förändringen, där förhandlingar på högsta nivå mellan Svenskt Näringsliv och PTK avgjorde utgången, som ett exempel.

Nya tider

Den finska arbetsmarknaden är i snabb förändring. Ordningen med nationella kollektivavtal som i Sverige avvecklades redan i samband med 90-talskrisen har dröjt sig kvar i Finland, men efter några turbulenta år meddelade arbetsgivarna i den finska pappersindustrin efter förra avtalsrörelsen att de inte heller tänker förhandla branschgemensamt.

När svenska industriföretag försökte samma sak på 90-talet räckte ett samlat agerande från den nybildade förhandlingskartellen Facken inom Industrin för att få dem på andra tankar. Därför har svensk industri än i dag branschvisa kollektivavtal, vilket har satt standard även för andra branscher. I Finland bet inte fackens agerande på samma sätt. Nu har företagen valt olika vägar. Vissa är fortfarande anslutna till förhandlande arbetsgivarorganisationer, andra har gått ur.

En annan avgörande skillnad mellan svensk och finsk arbetsmarknad är den senares ordning med utsträckta kollektivavtal, som gör att även arbetsplatser utan kollektivavtal är tvingade att följa vissa kollektivavtalsbestämmelser. Staten har överlag en större roll i de finska förhandlingsordningarna än i de svenska. Det strejkas också betydligt mer i Finland.

Noa Söderberg Tidigare reporter på Flamman.noa.soderberg@flamman.se

Assisterad befruktning för ensamstående är inte för fattiga, men “Självstående” är en bok som behövs.

2016 kom lagen som gör det tillåtet i Sverige för ensamstående att skaffa barn med hjälp av assisterad befruktning. Sedan lagen kom på plats och ändrade möjligheter för och föreställningar om det planerat ensamstående föräldraskapet finns inte mycket skrivet på området. Självstående är alltså en bok som behövs.

Den grupp som beskrivs i boken är både privilegierad, eftersom prövningarna inför att bli förälder på egen hand kräver goda ekonomiska och sociala förutsättningar, men också granskad och utelämnad till en vård som varierar kraftigt beroende på region. Narrativet om en stark, aktivt väljande kvinna återkommer och framhävs av författaren själv, exempelvis i upprepade formuleringar som ”inte ensam men själv” och i användandet av ordet självstående som delvis syftar till att skilja ut gruppen från ensamstående.

Frilansjournalisten Maria Hagströms väg mot att skaffa barn på egen hand utgör utgångspunkt för reportageboken där egna reflektioner och möten i lekparken samsas med intervjuer med forskare, donatorer och personer som kommit till genom spermiedonation. Utöver att boken är lättillgänglig och erbjuder översikt över sådant som lagstiftning och dess tillkomst, gläntar den på dörren till en mängd stora frågor om familjebildning och relationer som är relevanta oavsett om man funderar på att skaffa barn på egen hand eller inte.

I vissa fall ger resonemangen uttryck för en individualistisk och hypereffektiv syn på förhållanden, där de rationaliseras bort eftersom det gör det enklare att slippa konflikter och gemensamma beslut, och där risken för osäkerhet och smärta som varannan vecka-lösningar och jobbiga uppbrott kan ge upphov till, helt kan elimineras. Men lika ofta finns de nära relationerna på andra ställen; personerna som intervjuats berättar om att söka den utvidgade familjen och om att tvingas lära sig be om hjälp och vara beroende av andra än den närmaste familjen, vilket ofta öppnar nya dörrar för kollektivitet. Vänner, andra självstående föräldrar och släktingar blir viktiga. Här kan också nämnas hur vårdens syn på vad som är familj ställer till det; för att skaffa barn själv kontrolleras att man har ett starkt socialt nätverk, men vissa regioner realiserar kravet på att inte vara i en relation genom att undersöka att man inte är skriven på samma adress som någon annan, vilket försämrar möjligheterna att ha andra människor nära i vardagen.

Stundvis önskar jag att boken skulle gå djupare in i de resonemang den öppnar – ibland lämnas de så hastigt att tilltalet nästan verkar förenklande. Jag hade till exempel önskat att Hagström vågat gå in mer i hur rätten till assisterad befruktning för ensamstående ändå utmanar bilden av hur en familj ser ut, i stället för att vifta bort den potentiellt intressanta frågan med att männen förstås alltid kommer att behövas. Samma sak gäller avsnittet som ställer frågan om varför det ses som viktigt med utseendemässig matchning och vad det gör när priviligerade människor skaffar barn som liknar dem själva. Men kanske blir det någon annans uppgift att utveckla och gräva djupare i – sådant finns det också mer av i Josefin Oleviks bok Den befriade familjen från 2016. Självstående erbjuder perspektiv på det barnskaffande som sker på egen hand, vilket är nog så viktigt.

Julia Österlund

De nya terrorlagarna sågas av både tunga juridiska instanser och människorättsorganisationer. Nu kräver Turkiet att en demonstration stoppas med hänvisning till lagen. ”Är alla kurder terrorister?”, säger Ridvan Altun från det kurdiska nätverket NCDK.

Den 1 juni blir deltagande i terrororganisation ett nytt brott i Sverige. Den som deltar i en organisation som ägnar sig åt att ”främja, stärka eller understödja terror” straffas med fängelse i upp till fyra år. Det blir även straffbart att finansiera deltagande i en terrorstämplad organisation, att offentligt uppmana och rekrytera till deltagande samt att resa utomlands i avsikt att begå det.

Lagrådet, som granskar och yttrar sig över regeringens lagförslag innan de läggs fram i riksdagen, har varit starkt kritiska mot lagändringen. Kritiken har bland annat handlat om att förslaget inskränker förenings-, yttrande- och tryckfriheten, och att det är otydligt vad som faktiskt kriminaliseras. Enligt justitieministern Gunnar Strömmer kommer lagen inte omfatta sådant som att delta i ett möte eller vifta med en terrorstämplad organisations flagga. Liknande saker kan däremot användas som bevis för att styrka brott mot den nya lagen.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)

45 kr

Papper månadsvis (4 nr)

59 kr

Soledad Cartagena Bibliotekarie och journalist.

De brutala nedskärningarna som vi ser över hela landet är bara en försmak. Smärtgränsen måste vara nådd snart.

Det knakar överallt och gör dessutom ont.

I ett hårt och utdraget förlopp plågas hushållen fortfarande under inflationen när kostnaderna fortsätter att öka. Nu står välfärden på tur – inflationen och räntorna innebär en katastrof för kommunernas och regionernas ekonomi. Under våren har SKR krävt besked om krisstöd från regeringen i hopp om att kunna freda kommuners och regioners budgetarbete inför 2024. Man har förgäves påpekat att den exceptionella situationen kräver extra tillskott och att fungerande välfärdsinstitutioner behöver ekonomisk stabilitet och förutsägbarhet för att kunna fungera på ett adekvat sätt.

Något besked från regeringen har dock inte kommit. Finansminister Elisabeth Svantesson (M) tycks snarare sätta en ära i att vara så undflyende som möjligt. I fredags meddelade hon via TT att hon ”följer frågan och återkommer med höstbudgeten”.

Särskilt under en ekonomisk kris, där många hushåll lider, blir skolmaten extra viktig att hålla fast vid.

Själv förväntar jag mig inga mirakel. Elisabeth Svantessons prestationer hittills är inte imponerande. Vi har i dagsläget EU:s sämsta tillväxt. Vi har en uppseendeväckande passiv finanspolitik utan några som helst krisinsatser. Därtill har vi en åtstramningspolitik som hotar att kväva landets ekonomi ytterligare under en nedgång. Förutom skattesänkningar som inflationsförsäkrar höginkomsttagares inkomster står regeringen handfallen.

Under tiden tvingas grundskolan i Göteborg kapa 500 tjänster. Från södra Sverige larmar sex regiontoppar, moderater såväl som socialdemokrater, om en kommande vårdkris. Flera av landets sjukhus går mot underskott och fyra av fem kommuner har inte kunnat räkna upp budgeten i takt med inflationen. 2024 kommer bli ett hårt år, men det börjar redan nu.

I Köping sker det ofattbara när kommunen tvingas dra in mjölken för förskolebarn och skolbarn för att klara budgeten. Mjölken är viktig för att få i sig viktiga näringsämnen, särskilt för mindre barn som äter mindre mängder mat vid måltiderna. Många äter dagens nyttigaste mål just i förskolan och skolan. Särskilt under en ekonomisk kris, där många hushåll lider, blir skolmaten extra viktig att hålla fast vid. Inte ens det verkar Sverige klara av.

Välfärden är redan kraftigt eftersatt efter en lång tid av underfinansiering där skattesänkningar och subventioner har prioriterats framför social infrastruktur, av borgerliga såväl som av socialdemokratiskt ledda regeringar. Hur den kommer att se ut efter ytterligare ett ekonomiskt stålbad går knappt att föreställa sig.

I ett mail till Aftonbladet skriver Elisabeth Svantesson: ”Jag kommer inte att lämna kommuner och regioner i sticket.” Det låter inkännande, men i själva verket knakar det och gör ont i samhällskroppen. Så ont att en rad olika yrkesgrupper börjar värna om sina intressen. Här ryms bland annat Sveriges Lärares nationellt uppmärksammade demonstrationer mot nedskärningar i skolan.

Frågan är om trycket kan bli så hårt att det knakar och gör ont även i regeringen. Jag hoppas det.

Laila Vianden Ledarskribent i Flamman.laila.vianden@flamman.se

Arbetet med den nya dokumentärserien ”SD-bögar” har kantats av utmaningar. Stockholm Pride ställde inte upp på att bli intervjuade och i sista stund klipptes serien om, efter hotelser mot dragqueens.

Med sin nya dokumentärserie ”SD-bögar” hoppas SVT belysa en allt mer framträdande grupp av homosexuella sverigedemokrater. Under arbetet med programmet har journalisten Erik Galli intervjuat sverigedemokratiska väljare, politiker och debattörer.

– Med tanke på den misstro som många sverigedemokrater har för journalister och SVT blev jag förvånad över att det var just Stockholm Pride som avböjde att ställa upp på en intervju, säger Erik Galli till Flamman.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)

45 kr

Papper månadsvis (4 nr)

59 kr

Tuija Roberntz Reporter på Flamman.tuija.roberntz@flamman.se

Ilja Kabakov såg Sovjets misslyckande som ett exempel på fallna utopier – kapitalismen inkluderat.

I helgen avled konstnären Ilja Kabakov, 89 år gammal. Med sina spöklika iscensättningar av solkiga kommunistiskt dekorerade officiella rum, satte han ljuset på de auktoritära systemens självdestruerande natur. Hans konst skrivs in i historien som den postsovjetiska världens paradigmskifte, kanske den egentliga starten för den postmoderna installationen.

Som konststudent minns jag väl hans verk Jag finns här på utställningen Revir på Kulturhuset i Stockholm 1994. På den tiden drevs Kulturhuset av en arbetsgrupp av medelålders kvinnliga curatorer och medan Moderna Museet precis som i dag favoriserar mer oförargliga anglosaxiska konstnärer, spanade sådana som Elisabet Haglund och Sissi Nilsson in konstens mer oväntade och vibrerande nervcentra. Jag finns här bestod av en installation, ett rum som med några få attribut framkallade det så kallade ”röda hörnet” – den partilokal som fanns på varje företag och institution i Sovjet. En ideologisk inrättning där det pampigt röda ersatts av smutsbrunt och trasiga glödlampor som signalerar att festen är över.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)

45 kr

Papper månadsvis (4 nr)

59 kr

Paulina Sokolow Kulturredaktör och konstvetare.kultur@flamman.se

Stämningar mot journalister har blivit en vanlig metod för att tysta granskningar. Men samtidigt som både Mathias Wåg och Bianca Meyer utsätts för metoden i Sverige, så försöker våra EU-representanter urvattna unionens försök att bemöta den.

Förra veckan hölls rättegången mot Mathias Wåg. Vänsterjournalisten, som bland annat har belönats med Guldspaden, stäms för grovt förtal för att 2018 ha beskrivit högerextremisten Dan Lindberg som ”en av Sveriges ökändaste dömda nazister” på Twitter. Detta som kommentar på en artikel i högerextrema Nya Tider, som kräver svar från Expressens dåvarande chefredaktör Thomas Mattsson, och där Lindberg beskrivs som ”journalist”.

Relevant information när någon anklagas för att smita undan ”granskning”, kan tyckas.

Samtidigt pågår ett liknande fall där högerextremisten Nick Alinia har stämt Bianca Meyer för ett januariavsnitt av hennes podd Unge Meyers lidande, med titeln ”Att håna en nazistpyssling”. Där kallar medpoddaren Jonatan Unge honom för ”nassepyssling”, med hänvisning till Alinias extremism i längd och åsikter.

Bakom båda stämningarna står den högerextrema aktivisten Christian Peterson, som kallar sig själv ”Förtalsombudsmannen”. Då det i båda fallen handlar om 20 000 kronor – en summa som lätt kan kampanjas ihop – motiveras stämningarna knappast av pengar. Troligen inte heller om den skada som individerna har lidit, med tanke på att de själva har mångfaldigat spridningen av denna bortglömda tweet och månadens nyord ”nazistpyssling”.

I stället handlar det om att göra det svårare att prata explicit om extremhögern, och därmed även att granska den. Poängen är inte ens att vinna, utan att göra försvararen – och i förlängningen oss alla – för rädd och trött för att upprätthålla sina granskningar.

Internationellt kallas denna strategi för slapp eller strategiska rättegångar mot allmänhetens deltagande (”strategic lawsuits against public participation”). Den har på senare år blivit ett viktigt verktyg i händerna på alla som vill undvika granskning, i synnerhet kriminella nätverk och högerregeringar.

Den 1 juni hördes vittnesmålet från stjärnjournalisten Roberto Saviano, som har stämts av Italiens tidigare inrikesminister Matteo Salvini som han – även det på Twitter 2018 – har kallat ”ministern för den kriminella underjorden”. I november stod han också inför rätta för att ha kallat premiärminister Georgia Meloni och hennes vice Salvini för ”jävlar” (bastardi) på grund av deras uttalanden om migranter, och en tredje tvist gäller hans beskrivning av kulturministern Gennaro Sangiuliano som en ”medioker journalist och Putins levnadstecknare”.

Det finns många exempel bland Moderaternas systerpartier i Europa, som grekiska Ny Demokratis förföljelse av den holländska journalisten Ingeborg Beugel för hennes rapporter om hur landet behandlar flyktingar. Storbritannien har under Torypartiet blivit ett europeiskt centrum för ”slappar”, som inkluderar oligarken Roman Abramovitjs stämning av journalisten Catherin Belton för hennes bok Putins krets (Bonniers, 2021) och det kazakiska gruvbolaget ENRC:s stämning mot journalisten Tom Burgis för hans bok om ”smutsiga pengar”. Båda journalister vann sina mål, men till priset av mycket tid och pengar. Ändå stoppade Torypartiet i november en lagändring som skulle göra det svårare att tysta granskningar via domstolarna. Metoden är använd sedan länge av högerpartier i Polen, Ungern och Slovenien.

Den 27 april 2022 tog EU fram ett direktivförslag för att motverka dessa attacker mot pressfriheten, till applåder från bland annat organisationen Case (”Coalition against slapps in Europe”). Sverige har som ordförandeland varit ansvarigt för att ta fram ett kompromissförslag. Hur regeringen har agerat? Du vet redan svaret.

Som tidningen Journalisten har rapporterat menar Case att det svenska förslaget är ”självdestruktivt, går tvärtemot syftet med direktivet och undergräver dess andemening.” Enligt organisationen är lagen så urvattnad att den endast täcker en tiondel av de 570 slapp-målen som identifierats, förlorar sin avskräckande effekt då skadeståndsklausulen tagits bort, samt definierar ”ogrundade” påståenden så snävt att lagen blir oanvändbar.

Det ligger en stark symbolik i att Unesco utser den svenska tryckfrihetsförordningen till världsminne samma år som Sverige tappar en placering i det pressfrihetsindex som sammanställs av Reportrar utan gränser. Detta sedan riksdagen i januari röstade igenom den ”spionlag” som ska försvåra för granskningar som kan skada Sveriges förhållande till andra länder. Bara Miljöpartiet och Vänsterpartiet röstade emot.

Att Tidölaget – känt för att förespråka ”journalistrugby” mot reportrar – skulle ta hoten på allvar är knappast troligt. Snarare lär detta bli ännu ett område där Sverige en gång i tiden excellerade, men där de senaste årtiondenas högergir har gjort oss till medelmåttor.

Leonidas Aretakis Chefredaktör på Flamman.leonidas.aretakis@flamman.se

I “Flickdjur” är besattheten av att inte äta en fråga om kontroll, (auto)erotik och att göra sig tom och mottaglig för andras drömmar.

”Vem vill inte knulla en tjej på femton” säger en man i Flickdjur. Och det räcker att se på hur dagens reklam kapitaliserar på och sexualiserar ungdom för att instämma. Sällan har skönhetsideal varit så närvarande, tillgängliga och inflytelserika. Genom att leka med och omfamna klyschor skriver Cecilie Lind utmanande om flickskap, ätstörning och barns sexualitet.

Cecilie Lind (f. 1991) debuterade 2010 och har sedan dess gett ut åtta böcker. Flickdjur, översatt från danska av Jonas Rasmussen, är en 176 sidor lång roman med formen av en långdikt, i betydelsen att styckena är oregelbundna i sin längd: ibland är de en sida, men i de flesta fall är de några rader korta. Linds språk är starkt poetiskt och späckat med dramatiska övergångar och bilder ur flickdjurens universum – en värld bestående av päls, sidenklänningar och rosor.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)

45 kr

Papper månadsvis (4 nr)

59 kr

Lejla Cato

Ständiga regnstormar tvingar invånarna i filippinska Bulacan att vada i vatten. Nu kräver de förändring – men emot sig har de stora kapitalintressen. Jonas Sjöstedt rapporterar från klimatförändringarnas frontlinje.

Det är eftermiddag, vattnet stiger sakta och täcker allt fler gator i Bulacan strax norr om Manila. Vattnet svämmar över stadens gator nästan alla eftermiddagar. Har det regnat mycket eller om tidvattnet är högt så att havsvattnet tränger in blir det ännu värre.

I det smutsiga vattnet flyter sopor. En hund står och äter ur en kastad blöja. Flugorna surrar i luften. Folk vadar genom det smutsiga vattnet.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)

45 kr

Papper månadsvis (4 nr)

59 kr

Jonas Sjöstedt Frilansjournalist och tidigare partiledare för Vänsterpartiet.

En vänster som slutar tänka bortom kapitalismen blir konservativ, skrämd och kan enbart föreställa sig framtiden i form av dystopier. I den tredje delen av Flammans utopiserie letar Mathias Wåg efter de frön till ett annat samhälle som kapitalismen sår överallt.

Vi älskar våra dystopier. Vi frossar i nyheter om förfallet, trots att det skrämmer oss. Våra partier tävlar om vem som kan måla upp mörkast framtidsscenario och mobilisera hämndkänslor mot utpekade syndabockar som beskylls för katastrofen. På våra sociala medier lyfts det mest upprörande innehållet fram av algoritmerna. Vår populärkultur översvämmas av berättelser om undergången och postapokalypsen, den ödelagda jorden där zombierna eller mördarmaskinerna driver runt. Dystopierna har vi överallt, utopierna ser vi ingenstans.

En av Sveriges radios populäraste poddar är P3 Dystopia, som nu är inne på sitt femte år. P3 Dystopia är ”podden om allt som går åt helvete”, om ”saker som står på spel” och ”vår tids stora ödesfrågor”. Avsnitten handlar om olika större katastrofscenarier som klimatförstörelse, krig, svält, pandemier, regnskogsskövlingar och gigantiska vulkanutbrott. Men den levererar också dystopiska skildringar av mer vardagliga fenomen, som det slitsamma lönearbetet, influerare, hälsoindustrin, ungas klimatångest, tappad framtidstro, drogbekämpning, identitetspolitik och reklam. Programmet tar tendenser som finns i dag och driver dem till sin spets, ser hur de skulle kunna utvecklas till framtida katastrofer om de fortsätter på samma bana som nu. Dramatiserade scenarier blandas med kommentarer från forskare och filosofer, som vrider och vänder på hotbilderna.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)

45 kr

Papper månadsvis (4 nr)

59 kr

Mathias Wåg Grävande journalist och aktivist.

Yasmine Abdullahi skriver i en ledare i Flamman nummer 19 om Jimmie Åkesson, SD och islamhat. Hennes artikel är starkt vinklad och måste bemötas, då det faktum att det finns islamhat och att muslimer ofta diskrimineras i det svenska samhället bara är en del av problematiken kring islam i Sverige. Att SD är ett osympatiskt främlingsfientligt parti gör inte islamisterna och deras politik mera sympatisk.

Muslimska brödraskapet, som mer än andra varit ideologiska inspiratörer och format islams agenda hos oss, anser sig vara talesmän för ett av Gud inspirerat perfekt samhällssystem. Detta står följaktligen över allting och kan inte kritiseras. Muslimska brödraskapet är mot sekulär lagstiftning och anser att lagarna i ett samhälle ska härledas ur sharia. Islam utgår från Koranen och den så kallade heliga seden, sunna. Denna grundläggande hållning innebär att Muslimska brödraskapet är i opposition till de sekulära värderingar som råder i Västvärlden inom bland annat kvinnors rättigheter, yttrandefrihet, hbtq-rättigheter och religionsfrihet för alla.

Givet är att social sammanhållning och integration blir svåra att genomföra, då sådana trossatser styr tanke och handling.

Imamen i Stockholms moské Mahmoud Khalfi förklarar i DN att han är stolt över att vara inspirerad av Muslimska brödraskapet. Det säger allt om hans livssyn. Någon revolt mot denna totalitära övertygelse har inte märkts bland andra ledande svenska muslimer.

Muslimska Brödrarskapet grundades 1928 men fick vind i seglen och spred sina läror med framgång först i och med den iranska revolutionen 1979, som radikaliserat islam. Kortkort och annan lätt klädsel försvann efterhand i stora delar av den muslimska världen. Slöjan, hijab, blev uniform för anständiga kvinnor.

Den europeiska vänster, som en gång kämpade solidariskt med den spanska arbetarklassen mot francofascismen, lyfte inte ett finger då deras kamrater som stött ayatollah Khomeini, blev förföljda och mördade tillsammans med kurder. Islamofascismen segrade och sitter alltjämt kvar vid makten. Hur kan Yasmine Abdullahi kritisera motstånd mot slöjan som förtryckande religiöst förbud, då hon vet vad som hänt de kämpande kvinnorna i Iran?

När ska sanningen börja få genomslag i alla kretsar i Sverige? Det är bittert att erkänna strukturella misstag, men någonstans måste det börja. Inte minst för de muslimers skull som bara vill vara ifred och sköta sin relation till Gud på egen hand.

Yasmine Abdullahi svarar direkt:

Hej Ullmar,

Det är intressant att du fokuserar på islamism, när min text handlar om islamofobin. Inte en gång uttrycker jag stöd för odemokratiska ideologier. Jag undrar också varifrån du får att muslimer i Sverige skulle efterleva det muslimska brödraskapets linje. Det kanske kommer som en överraskning, men studier visar att majoriteten av svenska muslimer inte är medlemmar i något samfund.

Jag är inte emot att Sverige undersöker vad som föder extrema tankesätt. Men man behöver för den skull inte avfärda ett av de största problemen som Sverige har – nämligen den växande islamofobin.

Yasmine Abdullahi

Ullmar Qvick

Historisk strid i finska pappersstrejken: “De vill köra facket i botten”

Konflikten i siffror

Nya tider

Hur gör man egentligen en familj?

Turkiet kräver att kurdisk demonstration stoppas

Stötta Flamman!

Sverige borde ha råd med mjölk till barn

”SD-bögar” klipps om efter hot mot dragqueens

Stötta Flamman!

Paulina Sokolow: Han såg sprickorna i järnridån

Stötta Flamman!

Strategiska stämningar – högerns nya vapen mot pressfriheten

Vem blir smalast och snyggast?

Stötta Flamman!

Här står klimatförändringarna folket upp till halsen

Stötta Flamman!

Vänstern behöver en kommunistisk horisont

Stötta Flamman!

Släta inte över problemen med islamism

Yasmine Abdullahi svarar direkt:

Konflikten i siffror

Nya tider

Flammans veckobrev

Stötta Flamman!

Stötta Flamman!

Stötta Flamman!

Stötta Flamman!

Stötta Flamman!

Stötta Flamman!

Yasmine Abdullahi svarar direkt: