Resan från Jakobstads centrum till industriområdet tar mindre än fem minuter. Fackföreningsledaren Thomas Melarti parkerar mitt emellan fabrikerna och förklarar hur de hänger ihop. Här, inom en radie av drygt en kvadratkilometer, brukar finsk skog förvandlas till blankt papper. Hela kedjan, varje dag, året om. Nu står maskineriet still.

– Där är Billerud Korsnäs, det är svenskt. Och de bakom oss här heter Walki, de gör omslagspapper och sådant. De har också kontrakt nu. Det är bara UPM som inte har det.

Den finska pappersindustrin skakas av en strejk på branschledande bolaget UPM-­Kymmene som inte vill ta slut.

Fabriken i Jakobstad är en av de största som står still, och konsekvenserna har märkts hos tidningsmedier i både Stockholm, Washington och London: akut pappersbrist och efterföljande prischock.

UPM har bestämt sig för att förändra relationen mellan fack och arbetsgivare i grunden. Fabriksarbetarna ska delas upp mellan fem olika kollektivavtal, med motiveringen att företagets affärsgrenar har olika stark konkurrenskraft. Tjänstemännen ska inte ha några kollektivavtal alls.

Finska Pappersförbundet vägrar gå med på det. De är, precis som sin svenska motsvarighet, ett starkt fack. Thomas Melarti går runt bland fabriksgrindarna han just nu inte får passera och är bedrövad, men lugn.

– Om vi ger upp i de här frågorna behöver vi inte ha ett fack något mer.

Strejken på UPM, som inleddes vid årsskiftet, är den längsta i finska Pappersförbundets historia. Just nu finns inget slut i sikte. Utöver upphackade kollektivavtal vill företaget bland annat förlänga arbetstiden och fasa ut löneförmåner, enligt Pappersförbundets centrala förhandlare. Resultatet blir en reallönesänkning.

Företagets motivering är att den internationella konkurrensen gör att förhållandena måste förändras på de finska fabrikerna. Facket pekar på flera år av rekordresultat för UPM och ser i stället en annan förklaring: ideologi.

– Traditionellt sett visar båda parter ett visst mått av flexibilitet när man förhandlar. UPM:s fortsatta propagerande för ökad arbetstid utan ökad lön visar hur oflexibla de är. Ordföranden sade i sitt tal på bolagets årsmöte att han tror att strejken kommer fortsätta. Det sades inget om att avsluta strejken, bara om att besegra fackföreningsrörelsen, säger Pappersförbundets ordförande Petri Vanhala till Flamman.

Ordföranden han talar om är en av Finlands mest kända företagsledare: industrimagnaten Björn Wahlroos. 2012, när Wahlroos nyligen blivit ordförande för Nordea, publicerade han boken Marknader och demokrati, där han argumenterade för att fackföreningar och nuvarande majoritetsdemokrati skadar samhällsutvecklingen. 2019 publicerade han en finskspråkig bok om att facklig makt och ekonomisk jämlikhet har fått landet att stagnera.

I höst fyller Wahlroos 70 år. Han har publicerat första delen av sina memoarer och börjat prata om att gå i pension.

Liksom många andra på den finska västkusten växte Thomas Melarti upp i ett svenskspråkigt hem. I 20-årsåldern tog han anställning på den livskraftiga cellulosafabriken i Jakobstad. När en äldre kollega skulle på kort ledighet gick Melarti med på att hoppa in på hans fackliga uppdrag. 40 år senare är han lokalpolitiker för Socialdemokraterna, styrelseledamot i finska motsvarigheten till ABF och ordförande för finska motsvarigheten till LO-distriktet. Men särskilt viktigt, säger han, är ordförandeskapet i Pappersförbundet avdelning 52. Eftersom Finland saknar ett system för heltidsarvoderade lokalfackliga ledare lägger han också en stor del av sin tid på fabriksgolvet.

Hans berättelse liknar den hos många åldrande industrifackliga: ett helt yrkesliv på ett företag som har effektiviserat bort nästan alla anställda (från 2 500 till 250, enligt Melarti), berättelser om en samtid där det fackliga intresset bland kollegorna svalnar, en längtan efter att gå i pension och ta husbilen till Spanien. Men på tröskeln till ledigheten har han nu i stället fått ta sin största fackliga strid någonsin.

Vi åker till parkeringsplatsen utanför fabriken, eftersom avdelning 52 aldrig har haft någon egen fackklubbslokal. Det tidigare goda samarbetet med företaget som i dag har blivit UPM gjorde att klubben fick ta över en lokal inne på fabriken och sedan har haft all verksamhet där. Nu kommer vi inte in.

– Hur kan de behandla oss som arbetar så här? De visar ingen respekt. Vi har gett allt. I fjol gjorde vi rekord, 820 ton massa här på fabriken, och UPM gjorde som koncern sitt bästa år någonsin. 500 miljoner euro i vinst. Och så behandlar de oss som skit. Inte ens ett tack, säger Melarti och fortsätter:

– De vill köra facket i botten.

Efter beslut i Helsingfors tingsrätt har medlemmar som jobbar med bland annat energiförsörjning tvingats återgå i arbete. Enligt Melarti erbjöd facket redan från början att både de och vanliga produktionsanställda kunde fortsätta jobba om det gamla kollektivavtalets regler tillfälligt förlängdes under det avtalslösa tillståndet, tills ett nytt avtal var färdigt. Det förslaget fick kalla handen.

Ändå rör sig människor i signaljackor in och ut genom fabriksgrindarna. Thomas Melarti säger att han inte vet vilka de är, men att det förmodligen är nyanlitade underleverantörer som utför renoveringsarbete medan fabriken står still. Trots att både Industrifacket, Elektrikerförbundet, järnvägsarbetare, tjänstemannafacket Pro och den finska motsvarigheten till Transport är inblandade i konflikten.

– Det är nog mindre firmor här, som inte har fackliga anställda. Eller är kopplade till förbund som inte deltar i konflikten. Det är svårt att kontrollera.

Någon strejkvakt har inte varit på plats sedan i vintras. Pappersförbundets avdelning 52 har nära 100 procents organisationsgrad och UPM har ingen chans att dra igång produktionen utan deras medverkan. I stället möts medlemmarna på ABC – en kedja med kombinerad bensinstation, matbutik, lunchbuffé, grill och möteslokal – för strejkmöte varje fredag klockan 12. Där får de sina utbetalningar från strejkkassan och ett slags matkuponger.

I dag är det tisdag, men Melarti kör oss dit. Vi tar varsin buffébricka. Korvlåda och potatismos.

Så här stora och långa strejker är ovanliga i modern tid i Norden. Vad gör du och medlemmarna om dagarna?

– Ingenting, egentligen. Vissa renoverar. Pappersförbundet har tre olika sommarställen som är gratis för UPM-anställda medlemmar nu. Många har varit i Kuusamo och pimplat. Det är fina ställen, med bastu, allting. Andra fixar badrummet, sysslar med någon hobby, lagar gamla bilar.

Det låter inte helt dumt.

– När vi samlas här brukar jag fråga medlemmarna: ”Nå, vill ni komma tillbaka till arbetet?” De svarar: ”Nej, nej, vi har inte bråttom”, säger han och skrattar.

Melarti pendlar så där, mellan skämt om situationens absurditet, observationer om dess vardaglighet och uppriktig indignation över företagsledningens fräckhet. Men bakom det komiska i att medlemmar utkämpar sitt livs fackliga strid genom att renovera badrummet finns en obekväm verklighet för förhandlarna: båda sidor i den här konflikten är rika. Pappersförbundet har en djup strejkkassa och är villigare att använda den än någonsin. När konflikten dragit ut på tiden har finska motsvarigheten till LO nu också lovat att komma med ekonomiskt stöd om det skulle behövas. Pengarna kommer inte att ta slut på mycket lång tid.

Det särskiljer den här situationen från andra historiska principstrejker, som storstrejkerna i Sverige 1909 och 1980. Sådana har ofta tagit slut när den ena parten fått slut på pengar, ork eller båda två. Något sådant finns inte i sikte nu, vilket gör att insatsen höjs varje dag. Något politiskt ingripande verkar inte heller nära förestående.

– De intervjuade vår vd Jussi Pesonen på tv i februari och frågade honom hur mycket UPM förlorar per dag, berättar Melarti vid lunchbordet på ABC.

– Han svarade bara: ”Inte förlorar vi något. Det här är en investering för framtiden.”

Anders Kjellberg är sociologiprofessor på Lunds universitet och en av Sveriges främsta experter på den nordiska arbetsmarknadsmodellen. Han berättar att den omvandling som just nu pågår i Finland, från nationella avtal till bransch- och företagsspecifika, tog en annan form i Sverige bland annat på grund av en stark allians mellan arbetare och tjänstemän. Deras enighet räckte för att styra arbetsgivarna bort från tanken på företagsspecifika avtal under omvälvningarna på 90-talet. När finska fack nu tampas med samma frågor är kopplingen mellan löntagargrupperna återigen avgörande. UPM har spelat ut grupperna mot varandra genom att vägra ge tjänstemännen kollektivavtal – en ordning som vissa av dem också har gått med på.

Samtidigt menar Kjellberg att UPM:s resonemang om bristande konkurrenskraft i Finland har en poäng, på grund av ett gammalt sår i finska vänstern: euron.

– Sverige är en av de största konkurrenterna till den finska pappersindustrin, och den svenska kronan är flytande. När den svenska kronan flutit och anpassat sig efter konjunkturerna har de svenska bruken blivit väldigt konkurrenskraftiga i förhållande till de finska. Man har missgynnats av att man har euron, inte minst i pappersindustrin.

Så vart är förhandlingarna på väg? Båda parter rapporterar till sina intressenter om intensiva förhandlingar, delvis tillsammans med finska motsvarigheten till Medlingsinstitutet. Pappersförbundet har ett interndemokratiskt beslut om att det ska bli ett samlat avtal, men har nu tvingats till fem separata förhandlingsbord. Deras mål är alltså fem exakt likadana avtal.

– Fortsatt strejk efter den 14 april verkar sannolikt, om inte avtal nås för alla fem affärsområden. Vi jobbar fortsatt för jämlika avtal i varje affärsområde, säger förbundsordförande Petri Vanhala.

Vad står på spel i den här konflikten?

– När det gäller Pappersförbundet och hela finska fackföreningsrörelsen står mycket på spel. Om arbetsgivarna tillåts göra så här kommer det bli en snöbollseffekt och leda till något värre. UPM vill inte förhandla utan hellre diktera villkoren utifrån sin egen horisont. Om de ges utrymme att göra så nu är det mycket möjligt att deras sätt att behandla fackföreningar sprider sig till andra områden.

UPM skriver i ett mejl till Flamman att de inte vill kommentera situationen, mer än att de är i ”intensiva förhandlingar med facket för att avsluta strejken”. Därmed tillbakavisar de indirekt Vanhalas påstående om att styrelseordförande Wahlroos inte är intresserad av det. Men UPM:s sajt om årsmötet, som hölls den 29 mars, avslöjar mer. På en direkt aktieägarfråga om huruvida strejken är ideologiskt motiverad svarar bolagsledningen: ”Affärsområdesvisa avtal är avgörande eftersom affärerna skiljer sig åt mycket vad gäller produktionsprocess, marknadsläge och kundbehov. UPM ser också att det är viktigt att föra avtalen närmare platsen där arbetet utförs och där förutsättningarna som påverkar konkurrenskraften är tydligast.”

Senare i samma svar lyfter de sina avtal med Industrifacket som ett exempel på att de kan komma överens med en ansvarstagande motpart (en uppdelning som Industrifacket avfärdar) och skriver: ”UPM ser till den långsiktiga konkurrenskraften för sina affärer i Finland. Vi söker en lösning som är gynnsam för båda parter och kommer få varje affärsområde och deras anställda att växa långt in i framtiden.”

Efter lunchen på ABC kör Melarti mig tillbaka till hotellet. Jag frågar om han är rädd att hans nationella företrädare, trots fackets kampvilja, ska känna sig pressade att sluta ett dåligt avtal för att få slut på strejken. Han svarar snabbt.

– Det är alltid en fråga man ställer sig, om det ska landa i ”det här var det bästa vi kunde få, det får vi leva med”. Men den här gången finns ingen möjlighet att göra så. Det blir revolution då, säger han och skrattar till.

När jag frågar runt bland invånarna på Jakobstads promenadstråk råder delade meningar om strejkens viktighet och hur den kan tänkas sluta. Men en sak fastnar i minnet. Ortsbon Anja säger:

– De skrev i tidningen att fabriken kanske inte ska starta upp igen. Men det tror jag inte på.

Noa Söderberg Tidigare reporter på Flamman.[email protected]