Historia är populärt. Populärhistoriska alster toppar bokhandelns försäljningslistor, påkostade dokumentärer och till och med dokusåpor (och då menar jag inte uppdrag gransknings program om vänsterpartiets historia) är frekventa inslag i tv-tablåerna. I Sverige har vi till och med fått en myndighet som har uppdraget att ”främja arbete med demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter med utgångspunkt i Förintelsen”.
Att ”upplysning” ovanifrån emellertid är släkt med indoktrinering, torde vara uppenbart när man tittar på Forum för levande historias aktuella vandringsutställning Baltutlämningen. Utställningen öppnades den 19 mars i Stockholm. Den ska uppenbarligen förmedla en världsåskådning snarare än historisk kunskap: Utställningens estetik och didaktik bygger framför allt på kraftfulla historiska bilder. De visar dramatiska scener i samband med tyska militärers förtvivlade försök att slippa falla i Röda arméns händer. Efter kriget utvisades de flesta av dessa till Sovjet. 167 av de utlämnade var balter (som i utställningen mer eller mindre direkt beskrivs som frihetskämpar).
Det budskap som ska förmedlas är att denna utlämning var ett ”brott mot mänskligheten”, därför att de utlämnade kan antas ha gått ett grymt öde till mötes i det land som de själva hjälpte till att ödelägga. De baltiska internerade militärerna blir till en symbol för universellt mänskligt lidande.
Det är förstås didaktiskt tveksamt att bygga historiska analyser på i första hand icke direkt redovisade moralkakor. Dessutom är dessa moralkakor uttryck för den överideologi som styr det offentliga samtalet om det förflutna. Världen blir, enligt denna ideologi, till ett slagfält mellan det onda och det goda, mellan ”diktatur och demokrati”. Bakom denna kosmiska konflikt bleknar alla andra motsättningar, det finns bara ett ”vi” och ett ”dom”.

I Baltutlämningen skildras sålunda baltiska medborgare, som aktivt deltog i ett rasideologiskt motiverat förintelsekrig, som offer snarare än gärningsmän. Att skicka dessa till ondskans rike Sovjet var ont. Att man i Sverige år 1948 avstod från att utlämna misstänkta civila krigsförbrytare från Baltikum till Sovjet framställs däremot i kontexten som gott. Det är egentligen inte särskilt stringent, men brukar motiveras med hänvisning till något ”tabubrott”… Och till syvvende og sidst så gäller det ju bara att tolka världen svartvitt och i utställningsbesökaren inympa avsky mot ”totalitära ideologier”. Ändamålet helgar väl medlen, antar jag.