I morse ringde en reporter för att diskutera nyheten att USA dödat Usama bin Ladin. Med hänvisning till skarorna av ungdomar som firade utanför Vita huset, frågade reportern vad vi ville framföra till dessa ungdomar.
Vi skulle vilja berätta om en grupp människor som, i november 2001, vandrade från Washington D.C. till New York, med en banderoll och texten, ”Vår Sorg är inte ett Rop på Krig”. Flera av oss hade förlorat sina nära och kära i attackerna den 11 september. Efteråt bildade de ”Familjer för en Fredlig Framtid” (Families for Peaceful Tomorrows) i övertygelse om att vår säkerhet inte kan grunda sig på våld och hämnd.

Under denna vandring fick deltagarna ofta frågan om vi hade några alternativ till att invadera Afghanistan. Ett av våra svar var att USA och andra länder borde starta en brottsutredning och ett polisiärt arbete för att gripa förövarna av attacken. Som det visade sig var det genom dessa metoder som Usama bin Ladin lokaliserades och inte genom krigföring. Hur har de senaste tio åren av flygbombningar, nattliga räder, dödspatruller, mord och drönar-attacker i Afghanistan gynnat det amerikanska folket? Har dessa blodbad och blodsutgjutelser fört USA närmare sanningen om var bin Ladin befann sig? Har vi besegrat terrorismen eller framkallat ett djupare hat mot USA?
President Obama har tidigare sagt att ”vi vilar på arvet från giganter som dr Martin Luther King, men vår framtid är beroende av hur vi förbereder nästa generations ledare.” (18 januari 2010). I sitt historiska tal ”Bortom Vietnam”, konstaterade Martin Luther King: ”Vi har inte längre råd att dyrka hatets gud eller böja knä framför vedergällningens altare. Historiens oceaner kokar av hatets ständigt stigande tidvatten. Och historien är fylld med spillrorna av nationer och individer som gått under, längs hatets självdestruktiva väg”.

I samma tal efterlyste King en överskridande grannsämja, bortom ras-, klass- och nationstillhörighet. Det påminner oss om våra erfarenheter från vår resa till den afghanska landsbygden 2010 där vi bland annat mötte kvinnor i samma ålder som ungdomarna utanför Vita huset i går kväll. På frågan om de visste att ett stort passagerarplan störtat in i en hög byggnad i USA, var de unga kvinnorna förbryllade. De hade aldrig hört talas om 11 september.
De bor i ett land där 850 barn dör varje dag, det värsta landet i världen för ett barn att födas i enligt FN, där den genomsnittliga livslängden är 42 år. 7,4 miljoner afghaner lever på svältgränsen, medan miljoner fler är beroende av bistånd, och ett av fem barn dör före fem års ålder. Varje vecka kostar amerikanska skattebetalare 2 miljarder dollar av fortsatt krig i Afghanistan.
En notering av Matt Daloisio, samordnare för the Witness Against Torture Campaign, klingar mer sanningsenlig än jubelropen:
”10 år”, skriver Matt. ”Över 6 000 dödade amerikanska soldater. Miljarder dollar till spillo. Hundratusentals dödade civila. Tiotusentals fängslade. Tortyr som en del av utrikespolitiken. Och vi förväntas fira mordet på en enskild person? Jag jublar inte, jag är inte glad. Min sorg förblir lika djup som tidigare”.

Kathy Kelly är amerikansk fredsaktivist och författare
Översättning: Jan Viklund