Åsa Linderborgs moderna klassiker Mig äger ingen börjar med en gripande uppräkning av vad som finns i faderns plånbok vid hans död. Det är en djupt mänsklig inledning, relaterbar och allmängiltig.

Eric Roséns bok – också ett utsnitt av det svenska klassamhället genom den komplicerade relationen till en saknad pappa – inleds med en scen från Aftonbladets redaktion. En nyhet som virvlar förbi handlar om ett bråk mellan två berusade män som har slutat i den enes död. Kanske en obetydlig händelse sett till nyhetsvärdering, men för bokens författare är det öppningen mot en egen, oberättad berättelse. Bakom varje ’obetydligt’ brott i en socialt utsatt miljö, finns en orsakskedja, och en grupp människor som påverkas direkt och indirekt.

”Jag ångrar av hela mitt hjärta det där jag kanske gjort”, skriver Sven Rosén i ett av flera brev till sonen från fängelset där han sitter dömd för dråp. De försiktigt välskrivna breven blir en insprängd röst i boken som kompletterar sonens porträtt av Sven Rosén, en artig, kärleksfull, till synes oförarglig men bevisligen ändå farlig man, oförmögen att sluta ge efter för sitt missbruk.

Porträttet är i sig intressant, liksom funderingarna kring vad som är en älskad personlighet och vad som är effekten av droger. Men boken bränner framför allt till i sin skildring av hur människor påverkar varandra, hur deras handlingar manifesteras i omgivningens medberoende eller psykiska ohälsa.

I ett block för Sven Rosén noggranna anteckningar över när olika mediciner ska tas, vilket får det att framstå som om det handlar om en ”evig behandling snarare än att han pundar”. I en scen som matchar Linderborgs plånboksinventering i hjärtsnörp har en tioårig Eric börjat påminna pappan om att ta sina mediciner.

Boken utspelar sig under de formativa uppväxtåren, och såsom den är skriven kan det ibland verka som om det är ren tur att det till sist tycks ordna sig för Eric. Även om han inte älskar droger reservationslöst på det sätt som pappan gör, prövar han dem gärna. Som ung vuxen har han hoppat av flera utbildningar och har skulder hos kronofogden. På ett ställe beskriver han sig själv som en person som ”inte kan något och inte har slutfört något i hela mitt liv”.

Om det enbart är på grund av slumpen som Eric Rosén upptäcks som bloggare, sugs upp av sajten Nyheter24 och därifrån gör karriär, bland annat som chefredaktör för sajten Politism, skulle det möjligen förstärka det allmängiltiga i berättelsen, men läsaren anar förstås att det inte är hela sanningen. Den förklaring Eric Rosén själv ger handlar delvis om ett annat slags socialt arv som han är tacksam för att ha fått från fadern och faderns gren av familjen: ett självförtroende kopplat till att kunna tänka och skriva. Det är en ömsint och ganska hoppfull motbild.

Liksom Aleksa Lundbergs uppväxtskildring Bögtjejen från förra året – på många sätt ett slags syskonbok – är Jag ångrar av hela mitt hjärta… en känslosam berättelse, skriven på ett okonstlat sätt. Den erbjuder en identifikationsyta full av politiska implikationer, som med ett nästan rörande förtroende lämnas i läsarens händer.